Ebba Busch Thor, bibeln och ondskan!

Untitled

Hon säger sig vilja bekämpa ondskan (?). Glädjande för undertecknad eftersom jag tolkar det som att hon skall bekämpa satansversernas (läs bibelns) inflytande över människor.

ebba_busch_thor_©t_busch-christensen_busch-christensen_2b

Ingen människa med en god moral kan annat än vända ryggen åt den onda envåldshärskare som framträder i bibeln, främst då i det gamla testamentet. Läs till exempel fjärde Mosebokens kapitel 31, verserna 7 till 18.

Döda nu alla barn av manligt kön, och döda alla kvinnor som haft samlag med en man. Men de flickor som inte har legat med någon man skall ni låta leva och behålla för egen del.” (31:17/18)

De citerade bibelorden ovan bör betänkas noga. De tillfångatagna midjanitiska mödrarna tvingades inte bara se sina söner och män dödas, de blev därefter själva genomborrade av svärd och spjut och dog plågsamt. De dog väl medvetna om att deras unga döttrar skulle begagnas som sexslavar av de gudstrogna soldaterna. Påminner inte så lite om terrorgruppen IS härjningar av idag, eller hur?

Det kryllar av hatisk vidrighet från den kristna guden.

Ingen människa med moral kan låta den boken få ta plats i sitt liv. En god moral talar om för oss att främlingsfientlighet är fel, liksom tagandet av slavar/sexslavar. Ingen med god moral utrotar de otrogna/icke troende.

Ebbas och KD:s abortmotstånd är också lätt hysteriskt, det står inget i den ”heliga skrift” som styrker att gud är emot aborter. Läser man den fjärde Mosebokens femte kapitel, verserna 12 till 31, så framgår det tämligen tydligt att gud själv var inblandad i en form av ”hockuspockus”-abort benämnd ”misstankeoffer”. Citerar ur detta  http://www.aftonbladet.se/debatt/article10504293.ab nedan).

I Gamla Testamentet står det också tämligen klart att ett foster inte är en levande människa förrän det fötts och andas och att det inte har något värde förrän dess. Den här sammanställningen visar på något helt annat än vad de kristna säger, om de vill fortsätta ha GT i sin bibel efter detta är upp till dem, men jag skulle, om jag vore dem, sluta med att påstå att deras bibel och Gud är emot abort.

Första Mosebok, Genesis 2:7:

Och HERREN Gud danade människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse.”

Vilket jag tolkar som att Adams liv startade när andningen startade. Ska vi följa detta resonemang så ska ett liv räknas som startat när barnet börjar andas luft enligt GT.

Första Mosebok, Genesis 38:24:

”Vid pass tre månader därefter blev så berättat för Juda: »Din sonhustru Tamar har bedrivit otukt, och i otukt har hon blivit havande.» Juda sade: »Fören ut henne till att brännas».

Om man nu varit det minsta bekymrad för fostrens skull, eller sett något värde i dem, skulle man alltså ha avvaktat deras födsel innan man brände henne. (Hon var havande med tvillingar efter att Juda tagit henne för en sköka och själv gjort henne med barn.)

Andra Mosebok, Exodus, 13:2:

Helga åt mig allt förstfött, allt hos Israels barn, som öppnar moderlivet, vad det är människor eller boskap; mig tillhör det».”

Genom mellersta österns historia finns det en tradition att rituellt mörda sin förstfödde son som ett offer till gudarnas/guds ära. Av citatet att döma så är det en hänvisning till denna sed som troligen utfördes av de första israeliterna men som senare övergick till att bli djuroffer eller penninggåvor till templet. Detta handlar om barnamord, inte abort, men ger en fingervisning om hur lågt värderade nyfödda barn var vid den tiden.

Andra Mosebok, Exodus, 21:22:

Om män träta med varandra, och någon av dem stöter till en havande kvinna, så att hon föder fram sitt foster, men eljest ingen olycka sker, så böte han vad kvinnans man ålägger honom och betale efter skiljedomares prövning.”

Versen 23 låter oss förstå att en kvinna är en levande person men inte ett foster. 23 förklarar nämligen att om kvinnan dör ska den skyldige avrättas för ett brott belagt med dödsstraff, han har dödat en levande person vilket inte är fallet med fostret. Det verkar inte ens vara en olycka att missfallet sker.

Vi kan summera denna lagtext, som troligen är inlånad från kung Hammurabis lagar: Om ett foster dör är det inte mord, vilket det är det om kvinnan dör, för hon räknas som en levande varelse.

I Jobs bok instruerar Gud sin åklagare, Satan, som för övrigt inte har något med den kristna Djävulen att göra, att bevara Jobs liv medan han dödar Jobs barn och förstör allt av värde i hans liv, även hans hälsa. Detta leder till att Job önskar att han dött före födseln, så att han aldrig fått uppleva sådan olycka. Av vad vi kan se tycks passagen säga att det kan vara bättre att ett barn dör i livmodern än att födas till liv i plågor.

Femte Mosebok, Deuteronomium, 32:23-26:

25. Ute skall svärdet förgöra deras barn, och inomhus skall förskräckelsen göra det: ynglingar såväl som jungfrur, spenabarn tillsammans med gråhårsmän. 26. Jag skulle säga: ‘Jag vill blåsa bort dem, göra slut på deras åminnelse bland människor”.

Här ser vi Gud beskriva hur han ska genomföra ett folkmord. Han ska mörda alla och givetvis måste foster ha ingått i detta grymma folkmord men de är tydligen inte värda att nämna i sammanhanget. Hur värderar denna Gud människoliv egentligen?

Jag ser bara två möjligheter för dem som säger sig vara kristna att rädda ansiktet i den här frågan, antingen erkänner de att deras religion, baserat på texterna i GT, inte hyser någon större respekt för liv överhuvudtaget, särskilt då inte ofödda foster. Eller, de kan offentligt avfärda GT som någon form av källa till kristna värderingar då den innehåller ett flertal passager som totalt motsäger deras påstådda inställning i abortfrågan.”

Jag önskar Ebba Busch Thor framgång i kampen mot ondskan och låt oss i återvinningens namn förvandla skriften till brukbart toa- och hushållspapper!

Amen.

Untitled

mellan

vacce-sepia1b mellan

Publicerat i Religionskritik | Märkt , , , | 4 kommentarer

Vargfakta. Den hatade vargen.

Detta är det första inlägget i en lång serie som inleds med ordet vargfakta. Jag har försökt sammanställa debatten och all den kunskap vi idag har om vargen.

Det finns de som anser att vargen är meningslös i svensk natur. Att den inte behövs och åter bör utrotas.

Vargen lever sitt liv som du och jag, söker ”kärleken” och skaffar avkomma. Den gör sedan allt i sin makt för att ge valparna ett bra liv. Fungerar inte vi också exakt så? Drivs vi inte av exakt samma biologiska klocka och kemi?

Är mänskligt liv meningslöst?

Den människa som upplever sitt eget liv som meningslöst är djupt olycklig, hon är förmodligen inte heller redo för livet. Att vända denna tragiska syn mot andra, till exempel andra arter, är nog ett av de värsta brott vi kan begå.

Vargen är starkt familjebunden. Det är ett socialt djur som värnar sin kärnfamilj väl. Vi känner igen oss i den fruktade ulven, han är lite som vi gråben.

För många är vargen både skrämmande och fascinerande, samtidigt grundorsaken till att vi alltid har haft en speciellt förhållande till detta djur. Studera bara alla våra hundar. Vargfamiljen består av föräldraparet, plus kanske två generationer valpar. De äldsta valparna har ofta rollen som väktare över de yngsta. Det är denna familj vi kallar flock. Vid ca två till tre års ålder, innan eller när de blir könsmogna, brukar valparna söka ett eget revir och en egen familj.

Våra valpar stannar längre i familjens sköte, men söker sig ut en dag. De vill ha ett eget revir och en egen familj.

Nog känner vi igen oss?

Även vargar ylar mest efter nära vänner och använder helst sitt språk i deras sällskap. Ibland farliga främlingar är de tysta. Som när de är nära eller i andra vargars revir. Vi är inte så annorlunda. En viktig del av vår kultur är att en svensk tiger offentligt bland andra.

De har inte vårt språk, men ett språk.

Att valpen gnyr och ylar efter mor när hon är bortom synhåll är barnets fråga: ” – Mor var är du?”. Det kan också vara ett äldre syskon till valpen som frågar och ylandet tilltar när föräldraparet inte syns. En varg är ett medvetet högstående däggdjur som i mycket liknar oss.

Ylandet är inte bara en instinktiv respons på förändringar i miljön, det handlar om medvetna djur som kommunicerar en mängd initiativ, jakt, fara, lek med mera. De främjar de sociala kontakterna med vänner, precis som vi. Vi blir initialt medvetna varelser vid ca 23 veckors ålder, när vargens medvetande ”vaknar” vet jag inte, men jag vet att det är en högst närvarande och medveten varelse värd respekt.

Det är när man också lyssnar noga som ”samtalet” blir givande.
Det finns återkommande små utflykter i texten, paralleller mellan de två djuren människan och vargen. Genom att lära känna oss själva, våra grundläggande behov, fördomar, rädslor och felinlärningar med mera så förstår vi bättre andra, även vargen och övriga rovdjur.

Vi bör kanske hoppa ner från piedestalen och se att vi också har ett stort ansvar. Det att vårda, värna och verkligen förvalta denna rika och vackra planet.

Vårt hem.

Vi vårdar den dåligt om vi sorterar bort med okunnighet som grund och medvetet minimerar planetens biodiversitet.

Med den takt som klimatförändringarna sker idag kommer jorden inte att vara en lika säker plats för människor och detta inom bara några få decennier.
Slutsatsen dras i en nyligen publicerad vetenskaplig studie i tidskriften Science.
Forskarna som skrivit rapporten hävdar att vi människor redan nu passerat fyra av nio gränser som man betecknar som ”planetariska gränser”.
– Vetenskapen visar att mänsklig aktivitet ekonomiskt, tillväxtmässigt, teknologiskt och konsumtionsmässigt, destabiliserar det globala klimatet,” säger Will Steffen, huvudförfattare till rapporten.”
De passerade gränserna är: utrotningen av fler och fler djur, avskogningen av jordens yta, mängden koldioxid i atmosfären och halterna av kväve och fosfor i världens hav.
Frågorna som rapporten tar upp är akuta och att jorden, om inget görs, ”inte sannolikt kommer att vara en plats som är främjande för utvecklingen av mänskliga samhällen”.

Här i Sverige bråkar om petitesser som vargens givna plats i vår natur. Ett vanligt och kraftfullt framhävt argumentet bland jägare för jakt på småvilt har rent historiskt varit att jägarkåren bidragit till att upprätthålla en ekologisk balans. Detta då rovdjurspopulationen varit marginell eller obefintlig. Jakt på bland annat hjortdjur och småvilt har varit nödvändigt ur ett ekologiskt och djurskyddsligt perspektiv för att befrämja hälsa och välmående bland skogens djur. Annars skulle de växa sig till oanade populationer med svält, lidande och sjukdom som en konsekvens för djuren.

Nu hävdar samma jägarförbund att hänsyn främst måste tas mot boende på landsbygden som har som största intresse att jaga. Blir vargstammen för stor så får hobbyjägarna mindre vilt att jaga. Tydligare kan man inte avslöja sig!

Vargdebatten/rovdjursfrågan är egentligen en enkel miljöfråga som fått alltför stora proportioner. Vi kan givetvis tämligen lätt skapa förutsättningar för en frisk och livskraftig vargstam och etik liksom lagar/regelverk kräver detta av oss.

Tar vi ett kollektivt och privat ansvar, ändrar på lite onödiga och bromsande traditioner, lika onödigkonsumtion och skapade behov, så löser vi lätt frågan.

Ingenstans och på inget vis är det varg, eller andra vilda djur, som är problemet. Människans problem är av människor skapade. Vill du se det farligaste och mest destruktiva djuret av dem alla, ställ dig framför en spegel.

Hotet mot vargen.
Det finns många hot mot den svenska vargstammen och rovdjuren i stort. Ett reellt hot är människors inställning att djuret är onödigt, ett problem. Detta yttrar sig i en frekvent tjuvjakt och en överdriven jakt i form av licensjakt, skyddsjakt och paragraf 28 jakt. Inavelsproblematiken och ökande sjukdomsrisk är ytterligare ett hot. Skabb är ett stort problem även för vargen. Ungefär var tionde varg som kommer in till SVA (Statens veterinärmedicinska anstalt) sedan år 2000 har varit smittad med skabb, och andelen har varierat mellan åren. Trafiken skördar också sin del av vargstammen.

Det argumenteras högljutt och ofta osakligt. Ibland när man följer debatten kan man tro att Fenrisulven verkligen slitit sig och nu står inför att slutgiltigt förvandla den svenska landsbygden och nationen till aska.

Varje form av liv är unikt och skall respekteras, oavsett vilket värde den har för människan, som för att kunna visa andra organismer sådan respekt måste vägledas av moraliska regler för sitt handlande.” Ur FN:s Världsmiljödeklaration.

Vargen är hundens urfader och hunden är i grunden bara en tämjd, domesticerad varg i en ny fysisk form. Även den lilla chihuahuan har vargens själ kvar i sig. Det är inte ovanligt att den lilla hundrasen kaxigt morrar mot min hund som är av vargens storlek.

Vargen är sakligt sett inget hot mot människor, statistiskt sett är tamhundar farligare. Om vi bibehåller starka och livskraftiga stammar av bytesdjur är risken för attacker mot människor minimal. Vargen äter helst vilt kött, viltkött som Älg, andra hjortar, vildsvin, hare, gnagare. Kött från får, hund och människa är inte prioriterat, snarare något som tas vid sällsynt och olyckligt tillfälle. Inget vilt rovdjur låter energi gå förlorad, så en vargtik äter även upp sina dödfödda valpar. Skulle tamdjurskött som får vara en prioriterad föda så skulle vi se långt större problem med skadade och vargdödade får. Bilden är densamma vad det gäller hunden, vargen råkar döda den irriterande hunden under revirstriden och inget kött får förgås.

Vad det gäller människan, så flyr vargen bevisligen hellre undan än attackerar och äter oss. Vargen ser inte oss som ett bytesdjur och det är helt osannolikt att så sker. Människors fruktan och rädslan för vargen är intressant, eftersom vargen inte ser oss som ett bytesdjur är den aldrig direkt farlig för oss. Vad kommer då denna fruktan ifrån, blodiga sagor, myter, överdrifter och fördomar?

Givetvis påverkas vi av vår kulturella miljö, sagorna, vår skolning och brist på skolning, men vi ärver också fruktan.

Känner man fruktan inför vargens käftar, vilken enorm rädsla bör man då inte känna inför människans ”käftar”. Vill stilla påminna om Hiroshima, Nagasaki och pekar på dagens kärnvapen som Bulavamissilen, dagens militära system för övrigt.

Vargens föräldrapar värnar sina valpar, lyckas vi alltid med det? Tänker på Kevin Carters berömda bild av gamen som sitter och inväntar det svältande barnets snara död. Fotografiet gjorde Kevin ”känd”, men hjälpte han barnet? Hjälper vi barnen och hur hjälper vi dem bäst. Genom att de får ärva en levande och biologiskt rik planet?

Vargkonflikten ligger främst i att en del människor (främst jägare) inte vill ha konkurrens och inte vill se att vargen beskattar älgstammen. Konflikten kan lösas genom att vi aktivt ökar stammen av Kronhjort. Den andra och kanske starkaste konflikten ligger i den typiska svenska traditionen med löshundsjakt. Att det underlättar med en lös hund som verktyg vid jakt är svårt att förneka. Lika svårt är det att förneka att jakt med hund i band eller helt utan hund ställer större krav på jägaren. Dessutom är det omöjligt att förneka vår kärlek till allt som underlättar vår vardag och våra ofta traditionsbundna vanor.

Vargen klassades som starkt hotad i 2010 års rödlista, som är framtagen av Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), och tillhör klass tre på den sexgradiga skalan. I 2015 års rödlista som är vargen klassad som sårbar, det vill säga klass fyra. Detta är en förbättring av vargens status men den är fortfarande en hotad art. Vargen bedöms som ”strikt skyddad” enligt EU:s art- och habitatdirektiv.

Den återigen genomförda licensjakten vintern 2015 var ett reellt hot mot en genetiskt svag och sårbar vargstam. Jakten strider inte bara mot internationella överenskommelser/regler, utan också mot etiskt förnuft. Vargen är en ekologiskt viktig art som saknats i Sverige, dess återkomst är en av de mest glädjande och stora ekologiska händelserna under det senaste seklet. Speciellt med tanke på alla dystra besked vi får om vikande biologisk mångfald och allt längre listor på hotade arter. Den skandinaviska vargen är redan utdöd. När den fridlystes i Sverige 1966 var den så gott som utrotad.

Men den återkom efter ca hundra års framtvingad frånvaro.

Vargarna påverkar bland annat sammansättningen av bytesdjurens stammar genom att i högre grad fälla djur i sämre kondition. Vargarna påverkar betesmönster hos bytesdjuren i positiv riktning, djuren rör sig mer och den lämnar rester efter slagna byten i skogen, vilket i sin tur är viktigt för andra djur. Detta kallas för kaskadeffekter. Vargens jakt stärker den biologiska mångfalden, långt bättre än den mänskliga och effekten pågår ständigt.

Självklart medför också vargarnas återkomst bekymmer, det rör ju sig trots allt om ett stort och potent rovdjur.

Ett vargangrepp kan vara mycket tungt för den som drabbas. Skadorna blir ofta stora eftersom fåren är i en stängslad fälla och de flyr i grupp. Vargens jaktinstinkt triggas till maximum. Att komma ut i hagen på morgonen för att titta till eller utfodra tackorna och hitta hälften av dem rivna och sargade av en varg lämnar ingen oberörd. Den som inte förstår att varje sådan händelse också innebär en djup känsla av sorg, vrede och total maktlöshet för dem som drabbas, bör hålla sig helt borta från rovdjursdebatten. Vi bryr oss oftast om och känner starkt för våra tamdjur. När ett tamdjur, hund eller får, blir tagna av varg känner alla samma vrede och förtvivlan. När till exempel en besiktningsman kommer till platsen så får han/hon vara ansiktet utåt för hela rovdjursförvaltningen och politiken. Det är liksom inte tillfälle att säga:

– Men det förstår du väl, att du inte kan släppa din hund lös i ett vargrevir?”

Men vi kan också skydda våra tamdjur. Det finns både rovdjursavvisande stängsel och herdedjur som goda alternativ. Det krävs att man stängslar rätt, inte för nära stenar eller stengärdesgårdar som kan användas så att rovdjuret hoppar in. En varg hoppar inte lika villigt som ett lodjur, vargen tar sig in under hägnet, den kryper in. Det är viktigt att man stängslar även mot vattendrag, eftersom vargen simmar bra. Vi får heller inte glömma att många tamdjur, främst får, tas av lösspringande tamhundar och det är också relativt ofta en tamhund ses och beskrivs som en varg.

Kärnproblemet ligger i att skydda både rovdjur, som varg och tamdjuren.

Varg- och rovdjurshatande jägare vill ofta medvetet få vargar att bete sig på ett onaturligt sätt för att kunna odla myter kring problemvargar. De vet att om föräldrar i en vargfamilj dödas så kommer inte ungarna få möjlighet att lära sig ett naturligt beteende, som att hålla sig borta från samhällen och att jaga naturliga byten. Detta lär sig ungarna av sina föräldrar.

Dessa jägare vet också att om man dödar en av föräldrarna så ökar risken för attacker på tamboskap väsentligt eftersom en ensam varg har mycket svårare att fälla vilt. En omfattande licensjakt innebär ett betydligt större hot än skyddsjakt mot den sårbara vargstammen. Denna medvetet selektiva jakt ökar riskerna för attacker på tamboskap och förekomsten av unga ”obildade” vargar i närheten av samhällen, och leder därmed till massmedial rapportering av dessa fall, vilket skapar en än mer negativ syn på vargen. Stannar vi upp vid detta med ”obildade valpar” en stund och ser på den unga hanformen av vår art, homo sapiens, så ser vi snart vad dessa valpar kan ställa till. Över åttio procent av våldsbrotten har denna hanform till ursprung.

Om vargar behöver skjutas av så måste det ske med specialutbildade jägare, gärna offentligt anställda och helt utan personlig agenda, som har grundliga kunskaper om vargars beteende och roll i naturen. Kanske bör vi också noga och generellt se över vilka som jagar och har vapenlicens?
Licensjakt på varg resulterar inte i ökad acceptans utan skapar främst rakt motsatt bild, hatet och okunnigheten konserveras.

Jägareförbundet i Värmland vill fälla fler vargar än de 24 som just skjutits under den nyligen avslutade licensjakten och förbundet kommer att arbeta för en utökad licens”, rapporterade Värmlands Folkblad 2015-01-29.

Skadorna på tamdjur är när de inträffar allvarliga, men något som bör framkomma tydligt i debatten är att de är mycket begränsade.

År 2013 dödades 341 får av varg. Detta motsvarar mindre än en promille av det svenska stammen på cirka 600 000 får. Trots en tillväxt i vargstammen tycks statistiken stabiliserats på en låg nivå. Det tyder i sin tur på att insatserna med rovdjursstängsel fungerar, men det behövs mer riktat ekonomiskt stöd till stängsel för att skydda tamdjur.

Samma bild framträder när det gäller hundangreppen, året 2013 dödades 15 hundar av varg, 14 skadades. Det är ytterst beklagligt, men bör ändå jämföras med försäkringsbolaget Agrias uppgift om att 521 hundar samma år skadades eller dödades i trafiken. 2013 skadades eller dödades 24 hundar av vådaskott och 152 skadades eller dödades av vildsvin. Agria försäkrar cirka 40 procent av hundarna i landet och ger därför en bra bild. Om vargen sett hund som byte hade antalet angrepp varit långt, långt fler. Vargen ser en hund som en varg och ogillar intrång i sitt revir, precis som vi.

Skyddsjakt är i grunden bra, även om genetiskt värdefulla vargar måste sparas. Det är oftast motiverat att skjuta bort problemvargar, eftersom det i allmänhet är några få djur som står för de flesta angreppen på tamdjur. Precis som att det inom vår art är några få procent som är ”buset”.

Licensjakten däremot, sker utan att göra skillnad på vilka vargar som orsakat skador.

En licensjakt kan vara välmotiverad den dag vi har en livskraftig och genetiskt frisk vargstam i Sverige. Men detta ligger en bra bit in i framtiden och en vargstam på ca 1250 till 1500 djur klarar vi lätt om varg tillåts leva även i norra delen av landet. Vi har ca 2 800 björnar enligt den senaste inventeringen. Men björnstammen har minskat från ca 3 300 djur under 2009 till 2014. Att björnstammen tillåts vara så stor beror nog främst på att björn inte hotar löshundsjakten på samma sätt. Lodjursstammen minskar också och ligger idag (2015) under den fastställda mininivån på 870 djur. Vi har idag 840 lodjur i Sverige. Även järven minskar från 750 till 650 djur.

Våra folkvalda politiker har de senaste åren klart visat att de är villiga att bryta mot lagar de själva varit med om att stifta eller lovat följa inom exempelvis EU:s ram. När andra länder kräver sin rätt att tillvarata ”traditionella” jaktformer, samma krav som vår regering och två stora jägarförbund ställt/ställer, kräver vår regering krafttag mot dessa länder. Det gäller bland annat Frankrikes och Spaniens krav på att behålla sin traditionella jakt på fåglar med fällor, nät och limstickor.
songbird-tar-sticks-615

Limstickor är en gammal jaktform som tillämpats i en stor del av Medelhavsområdet. Den är numera förbjuden eftersom den är oselektiv och grym. Jägaren kan inte veta vilken fågel som fastnar och många sällsynta fåglar faller offer för jaktformen. Man kan också fråga sig vilken vinst energin i en sparvs kött ger? Trots detta fortsätter jakten i betydande men illegal omfattning, bland annat i norra delen av Valencia på Spaniens ostkust.

Denna jaktform kallas Parany i Valencia. Fåglar lockas att sätta sig på pinnar som bestrukits med ett mycket kladdigt lim. De fastnar och ju mer de försöker komma loss, desto fler delar av kroppen fastnar i limmet.

Här i Sverige gäller traditionen löshundsjakten. Politikernas förevändning är att ”skapa acceptans” för vargen. Men acceptans kan aldrig nås genom att en grupp mer eller mindre rovdjursfientliga jägare tillåts ge sig ut i skogarna med sina högst personliga agendor, att försämra för vargpopulationen och slippa konkurrens. Att det handlar om personliga agendor och ren njutning är inte svårt att bevisa: Den andra vargen som sköts i Värmland under licensjakten vintern 2015 sköts av en sextonårig pojke. Han beskrev jakten och det dödande skottet: ”som en dröm”. Personligen ställer jag mig tveksam till att barn skall få tillåtas jaga. En så ung människa bedöms inte vara mogen nog att köra bil, men ett skarpladdat vapen kan de hantera säkert?

Även premiärskytten i Värmland uttryckte en återhållen glädje.

Det känns bra, sade han och förklarade varför:

Det är för många vargar och det börjar bli oroligt för hundar och annat. En känner sig inte trygg längre.

Han uttryckte också att: ” – Jag anser inte att vargen är utrotningshotad. Det finns mycket varg.” Det personliga tyckandet och agendan övertrumfar vetenskaplig evidens.

Hävdad rädsla och otrygghet används också medvetet som något man gömmer sig bakom. Tonen är den av ”den goda fienden” som ger ytligt goda känslomässiga men i grunden falska argument mot vargen. Licensjakten kommer inte att förändra någonting därvidlag. Hatargumentationen lär kvarstå helt oförändrad.

Trygghet är en balanserad harmoni en del människor inte vill ge uttryck för även om de i grunden bär den. Orsaken är att detta skulle kunna skada det personliga intresset av till exempel jakt.

Traditionen med löshundsjakt är inte skyddsvärd och det är alltid jägaren, inte hunden, som avlossar det dödande skottet. Jägaren måste smygande ta sig nära inpå på bytet oavsett om hunden var där först och ställde.

EU:s habitatsregler, 92/43 EEC säger att innan ”skyddsjakt” beslutas, skall förebyggande åtgärder genomföras enligt direktiven (bra stängsel t.ex.), men så sker sällan. Det är oftast först efter vargattacker djurhållarna vidtar åtgärder, genom att till exempel ta in djuren över natten. Trots att man länge känt till vargens närvaro görs i princip inga förebyggande arbeten för att skydda tamdjuren, detta handlar främst om mindre fårbesättningar. En medveten taktik då man vet att ersättningen är god och att de känslomässiga argumenten mot varg förstärks? Jag ställer frågan eftersom min empiriska erfarenhet är att cynismen är relativt välutvecklad hos många människor.

Enligt riksdagens beslut är det viktigt att vargar ges möjlighet att etablera sig även utanför Mellansverige för att nå en jämnare spridning av vargförekomsten över landet. I områden med många tamdjursbesättningar är risken för skador stor även om vargarna i dessa områden inte är mer benägna att angripa tamdjur än i Mellansverige. Därför är det viktigt med skadeförebyggande åtgärder i alla län där varg kan förekomma och särskilt i län som angränsar till län med fast förekomst av varg eller i län där varg regelbundet uppehåller sig eller passerar.

Den kända vargtiken ”Kynna” var till exempel inte utan genetisk betydelse för den svenska vargstammen och dess spridning utanför mellansverige. Vargtiken föddes i norska reviret Kynna 2 och var avkomma till en rysk invandrare. Hon bedömdes av forskarna som en genetiskt värdefull varg för den svenska stammen.

Kynna startade en intensiv debatt i Småland. Svenska Naturskyddsföreningen i Linnébygden hade 2011/10/05 ordnat en informations och frågestunds-kväll runt vargen och det var bra sakkunskap som spreds. Representanterna från Länsstyrelsen, en från Kronobergs län och en från Skåne, höll en saklig genomgång om vad som gäller enligt lag.

Likaså höll en representant från Vildskadecenter en mycket bra föreläsning om vargen. Lite extra imponerad blev jag av den besiktningsman som visade bilder och berättade om de skador räv, lodjur och tamhund orsakar på fårbesättningar. Han tog helt udden av den kritik en del vill rikta mot vargen och bevisade att vargen bara är ett rovdjur bland andra. Vargen är varken en snäll labrador eller en rytande varulv, den är helt enkelt bara varg. Rent allmänt var de ovan nämnda bra på att argumentaktivt döda osaklighet och alla sägner kring vargen.

På vägen dit körde vi en liten omväg för att studera hur stängslen ser ut i området och min bild av att arbetet med att skydda de älskade fåren helt uteblivet blev tydligt bevisad. Med få undantag var de fårstängsel vi såg helt undermåliga och skyddar varken mot tackor som ”vill ut”, eller vargar som ”vill in” för en måltid. Det är inte underligt att trafikanter ofta möter löst springande får och kalvar i ”Kynnas” hemtrakter och inte är det vargens fel, nej månskensbönderna hade inte orkat tillse stängslen. De jobbar hårt på ordinarie arbetsplats och hinner inte med sina bidragsgivande hobbydjur. För att få EU:s gårdsstöd måste någon form av aktiv näringsverksamhet pågå och enklast är att inköpa några får.

Intressantast under kvällen var när besiktningsmannen berättade om hur en sändarförsedd lodjurshona med tre ungar plötsligt bara försvann en dag under älgjakten 2010. De aggressiva och avslöjande: Vi jägare har inget dåligt samvete – reaktionerna kom omedelbart och istället för att minska bilden av att tjuvskytte är vanligt så förstärkte ett antal jägare i publiken motsatt bild. De frågor som restes kring huruvida man kunde få veta var vargen ”Kynna” befinner sig under den kommande älgjakten fick misstänksamhetens varningsklockor att ringa tydligt. Ville man veta för att undvika skador på sin jakthund? Fanns det ett annat och lagom dolt intresse?

”Länsstyrelsen får i dagsläget inte offentliggöra hur vargen rör sig i länet trots att det finns en gps-sändare som skickar signaler vart fjärde timme från vargens läge. Carl-Philip Jönsson, länsstyrelsen, förklarade att det beror på risken att jägare skjuter vargen olovligt.” (Källa: tidningen Smålänningen 11-10-06)

Demokratiska beslut saknar tydligen helt betydelse för de som retoriskt vill att: ”folket skall bestämma” och att den jagande mini-minoriteten skall äga all makt i frågan. Svenska Jägareförbundets representant imponerade inte och synen på vargen som ett stort hot lyste tydligt igenom via den tragiskt okunniga retoriken. Det blev tydligt att mannen som tjuvsköt lodjursmodern med de tre ungarna sågs som en hjälte.

Tydliga rapporter om föryngringar under 2014 är glädjande, lodjuret biter sig fast vid Kronoberg. Rapporterna tyder på tre kullar och på att lodjuren trivs. Exakt var detta skett håller de rovdjursansvariga på länsstyrelsen för sig själva, klokt nog med tanke på att det finns en hel del ivriga tjuvjägare i länet.

Samma kväll hade Småbrukarna Kronoberg och Jägarnas riksförbund anordnat ett vargmöte i Blädinge samma kväll under rubriken: ”Vad gör vi med vargen i länet?”. Mötets inriktning i Blädinge, liksom det svar man vill ha avslöjades tydligt med de frågor de ställde i annonsen: ”Går det att ha varg i vårt tamdjurstäta län? och ”Är det kanske dags att sätta stop för detta vansinniga vargprojekt?” Småbrukarnas/jägarnas representanter hade alla samma problemlösningsförslag: ”Ta bort vargen!” hävdade Björn Hörberg från Jägarnas riksförbund med emfas. (Källa: tidningen Smålänningen 11-10-06).

Vargtiken Kynna sköts den tolfte november 2011. Hennes brott var att överlevnadsinstinkten fick henne att ta ett enkelt oskyddat byte, hon blev därmed en problemvarg.

Det uppenbara problemet är och var att inga förebyggande åtgärder för att skydda tamdjuren verkställdes i området innan skyddsjakten beviljades. Varken från myndigheter (politiker) eller privatpersoner. Man obstruerar medvetet mot EU:s habitatsregler och riksdagens beslut om utökat revirområde för den svenska vargstammen utanför mellansverige, genom att ingenting göra. Ingenstans är det accepterat att vägra följa regler/lagstiftning med hänvisning till att man inte vill följa regelsystemet.

Det finns få djurhållare som ansträngt sig att bygga rovdjursavvisande stängsel enligt viltskadecenters direktiv.

2014 har medel för rovdjursavvisande stängsel beslutats (ansökan om stöd, dvs ej slututbetalning) till fem brukare, 725 meter stängsel på åkermark och 4 870 meter på betesmark, dvs 5595 meter totalt fördelat på 11 jordbruksblock x 50 kronor metern. I stöd handlar det alltså om 279 750kr. Stödet var stängt första halvåret så det är möjligt att vi hade delat ut mer om vi haft hela året på oss. Pengarna kommer fortfarande från det gamla landsbygdsprogrammet och vi kan ge stöd någon månad till! Sedan får vi avvakta att det nya stödet, landsbygdsprogrammet 2014-2020, starkt försenat öppnar någon gång efter sommaren! 2013 beviljade vi 20 stycken stöd och 2012 6 stycken och dessförinnan ingenting! (Länsstyrelsen i Kronobergs Län).

Den medvetet passiva inställningen till bra rovdjursavvisande stängsel blir också ett moment 22 som jägare/tamdjurshållare/Sveriges regering (Naturvårdsverket) medvetet utnyttjar för att hindra en vargetablering i till exempel Småland/Kronoberg och en spridning utanför mellansverige enligt gällande riksdagsbeslut (prop. 2008/09:210, bet 2009/10:MJU8, rskr 2009/10:7).

Vilket också innebär att man medvetet hindrar en stark och gynnsam bevarandestatus. En liten vargstam som Sveriges som är genetiskt svag, behöver tillåtas sprida sig tills en invandring av nytt genetiskt material tryggt kan vandra in österifrån. Så sker inte idag främst på grund av kompakt motstånd från de renägande samebyarna. Tilläggas kan att Småland/Kronobergs Län är relativt glest befolkat och det finns gott om bytesdjur för vargen. Landskapet brottas också med en kraftigt växande vildsvinsstam som vi vet är ett av vargens kända bytesdjur. Vargen kan lätt etablera sig i landskapet med två till tre revir, förutsatt att förebyggande arbete genomförs för att skydda tamdjursbesättningarna, främst då får.

Debatten kring vargens vara eller inte vara har pågått i Sverige allt sedan vargen återkom i början av 1980-talet och en ny svensk vargstam började växa fram. Motsättningarna mellan de som vill ha en genetiskt frisk och livskraftig vargstam i Sverige och de som inte vill ha vargen här, är hård. Debatten är infekterad. Den rädsla många uttrycker gentemot varg är klart överdriven, att beteckna som klart fobisk, inbillad och i stort byggd på överdrifter, vandringssägner, myter, sagor och fördomar.

Att det finns individer med en extrem fruktan och okunnighet styrks av denna kommentar bland många liknande ur debatten kring vargen:

Vi bestämmer själva över våra liv.

Jo då, studenterna är säkert upplysta. Men av vad är osäkert? Det hade varit bättre om vargarna satts i skola och blivit upplysta. Men det lär väl inte förekomma under vår levnad. De kanske kunde få chips inopererade så att de blev förhindrade att antasta människor och tamboskap för att slita dem levande i stycken.

Jag vill inte bli ihjälsliten levande av en varg. Jag vill inte att min familj, släkt och vänner heller skall bli det. Och inte tamboskapen heller. De som vill ha varg får betala själva för det. Och förvara dem kopplade och väl inhägnade i sina bostäder. Om vi nu skall ha varg. Beslutet om varg har tagits i lönndom. Folk har aldrig blivit tillfrågade. Först inbillade man folk att vargarna rymt från zoo. Vargen kostar 100-tals miljoner årligen. Jag vill inte bli den förste som slits ihjäl. Och pengarna skall i stället gå till de gamla som har det dåligt ställt.

Adam, 2012-05-20 19:11. (Källa: sverigesradio.se )

Personligen har jag mottagit många e-mail med en speciell ton:

Hej varg älskaren!

 

Beklämmande att en landsortstidning tar in ditt landsbygds- och jägarhat.

Okunnigheten om skadeverkningarna som vargstammen redan idag ställer till med har du tydligen helt förbisett eller inte vill ta till dig.

Hur har du kunna växt upp utan dina fantastiska gosedjur?… Kan det vara så att du växte upp utan gosedjur?… Hur har samhället och även du kunnat utvecklas under 150 år?… Även du har fått ta del av våra rikedomar, du har fått utbildning och till och med dator utan vargarnas hjälp eller uppfinnig.

Om du levt för 150 år sedan hade du säkert på ett annat sätt upplevt och värdesatt maten som ställs fram på ditt bord.

Var inte så övertygad om att utvecklingen bara går i ditt och vargarnas spår. Finns många oroshädar som kan störa din och gosedjurens världsbild, vill inte här kommentera för om du använder lite mer av begåvningen så kan du säkert se farorna vid horisonten.

Försök att ha lite empati med dina med människor om du nu har begåvats med en sådan.

Jag tycker att du skall träffa och tala med personer som fått sina djur vargrivna.

Citerar en person som är verkig miljö- och djurvän ” den som vill ha varg skulle vara tvingad att se förödelsen efter ett vargangrepp”.

Läs även skrivelse av Engsteg på viltskadecenter hon om någon ser säkert konsekvenserna.

Om något år är jag övertygad om att vi jagar varg som vilket skadedjur som helst.

För ordningens skull ber jag dig svara inte- tänk – inte bara en gång utan ända tills du fattar vad dessa vargar ställer till med.

 

Din vän ”

Det tragiska är att det kallas seriös argumentation. Vargdebatten är svårt infekterad av okunnighet.

vacce-sepia1b mellan b

Publicerat i Vargdebatten: | Lämna en kommentar

Vargfakta. Finns det hopp för vargen?

Vi bör värdera livet högt och lika väl oavsett vems död vi diskuterar, vi kan inte skapa liv. Vi kan bara leva och respektera allt annat liv. Evolutionärt, biologiskt och etiskt är allt liv lika skyddsvärt då vi utan biologisk mångfald snart lär stå mer än fattiga. Orden jag inledningsvis citerar ur FN:s Världsmiljödeklaration är inte bara ord utan är etiskt filosofiskt viktiga som en grundregel. Den moderna etiska visionen är att varje individ är unikt enastående och vi människor ser inte varandra som rent medel för egoismens syften, eller som meningslösa. Den kanadensiska filosofen Christopher Hodgkinson utryckte etiken med följande ord: ” No one is indispensable, everyone is irreplaceable” = Ingen är oumbärlig, var och en är oersättlig.

Ur ett etiskt perspektiv gäller orden oss alla, mig, dig, liksom vargen ”Ulrik” och ur ett biologiskt perspektiv är en bevarad, skyddad biodiversitet givetvis enormt viktigt.

Vi måste också ha mänsklig jakt. Allt annat skulle vara ohållbart eftersom vi har stört systemet så mycket att det är i obalans. Men precis som vi måste betala skatt för att få de gemensamma samhällssystemet att fungera så måste vi också avstå jaktutrymme till rovdjuren.

När man läser sammanfattningen och den artikel: ”Recovery of large carnivores in Europe’s modern human-dominated landscapes” som forskare sammanställde och publicerade i tidskriften Science 19 december 2014 kan man få bilden av en positiv och lyckad utveckling för rovdjuren i Europa.

”The conservation of large carnivores is a formidable challenge for biodiversity conservation. Using a data set on the past and current status of brown bears (Ursus arctos), Eurasian lynx (Lynx lynx), gray wolves (Canis lupus), and wolverines (Gulo gulo) in European countries, we show that roughly one-third of mainland Europe hosts at least one large carnivore species, with stable or increasing abundance in most cases in 21st-century records. The reasons for this overall conservation success include protective legislation, supportive public opinion, and a variety of practices making coexistence between large carnivores and people possible. The European situation reveals that large carnivores and people can share the same landscape.”

Vi visar att människor och rovdjur kan leva i samma landskap, menar forskarna och hävdar att Europa är ett föredöme för övriga världen. Att ord som ”Succé”, ”Lovande”, ”Skäl för optimism” och att utvecklingen är ett resultat av ”skyddande lagstiftning och stödjande attityder från allmänheten”. Den stora sammanfattande studien är ledd av Guillaume Chapron vid Grimsö forskningsstation, som sorterar under Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och en lång rad europeiska forskare har deltagit. De positiva orden förvånar lite, eftersom stora problem också finns, inte minst med att pedagogiskt bryta ner det intensiva motstånd som finns visavi de stora rovdjuren varg, björn, lo, järv.

Det odlas myter, överdrifterna haglar och man inser hur stor den mänskliga kärleken till sagor är när man studerar de levande konspirationsteorierna som är kopplade till sakfrågan. Det hävdas ofta att vargen inte vandrade in naturligt utan ”utplacerades av myndigheterna om nätterna”.

Jag läste ett så kallat medborgarförslag ställt till Ljungby kommun för en tid sedan, de fyra undertecknarna kräver i princip att vargen skall bibehållas på nivån utrotad i kommunen, alternativet är landsbygdens totala konkurs. Att det öppna landskapet helt försvinner och att alla barn blir uppätna. (Förslaget har fått diarienummer KS2013/0072.434 av Ljungby kommunstyrelse och är en offentlig handling).

Man hävdar också att den kända ”Junseletiken” inte är en varg, utan en utplanterad hybrid.

Tiken är för det första nästan helt gul och påminner mer om en Rysk Laika, en stor Finsk spets eller som ett barn uttryckte det: Hon ser ju ut som en rävhund. Djuret har ett utseende som inte är rastypiskt för en varg. Tiken skulle aldrig kvala in som godkänd för rasen varg om samma regler gällde som vid utställning för hundar.”

Man kan bara le lite roat och påpeka att färgvariationerna hos vargen är naturlig och ganska stor. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. Vilket är ett välkänt faktum för alla som har grundläggande kunskap om varg. Skrönan om att Sveriges vargar är hybrider är dock tyvärr livskraftig, men att de skulle vara renrasiga rävhundar är för mig en nyhet. Givetvis innehåller inte det fantasifulla medborgarförslaget några vetenskapliga bevis. Men skrönor, myter och sagor är fortfarande livskraftiga här och där på landsbygden. Det tragiska är att sagorna och konspirationsteorierna används som ”förnuftig” fakta och ofta är bärande i rovdjursmotståndarnas argumentation. På många håll har vargen blivit en symbol för klyftorna mellan stad och landsbygd. Att vargen är helt oskyldig till landsbygdens problembild hör liksom inte till saken.

Vargen är sedan gammalt en symbol för det hotfulla, för ondska. Det gamla latinska uttrycket ”homo homini lupus” om människor som är som vargar/rovdjur för andra människor tydliggör vargens av oss givna negativa symbolvärde.

Personligen upplever jag den svenska rovdjursdebatten som oerhört infekterad. Hårda ord fälls i allehanda kommentarsfält, många har fått otrevliga e-mail och hot utdelas. Det går ett tämligen hatiskt drev mot både ”kramarna” och mot dem som hellre dödar ett rovdjur. Förhoppningsvis är vi mogna nog att driva debatten med sakargument, hot, hot om våld och våld är lika föraktligt som tjuvjakt och kriminella tendenser bör debatten klara sig helt utan. Vi kan argumentera i sak och stanna vid det. I en demokrati är det förhoppningsvis det goda sakargumentet som avgör frågan. Lite leende hävdar jag samtidigt att det goda sakargumentet är det som smeker läsarens åsikt medhårs, vi får se om jag lyckas med detta?

En fråga som bör ställas är om inte tjuvjakt på varg och övriga rovdjur blivit socialt accepterat lite här och var i landet? Varför skyddas annars tjuvjägarna ofta via en så massiv tystnad?

Samtidigt kan man alltså se den totala europeiska situationen som lite av en framgångssaga.

Det lever björnar i tjugotvå av Europas länder, i några länder är björnstammen kritiskt liten och i Österrike har tjuvjägare i princip utrotat björnen helt. Vargen finns idag i tjugoåtta av Europas nationer och vi har totalt en vargstam som är ca dubbelt så stor som den i USA. Vargen ökar på de flesta håll, men på några ställen minskar de och spanska vargar är nära att dö ut. Lodjursstammar finns i tjugotre nationer och befinner sig i ett tämligen stabilt läge. Även om de samtidigt minskat här i Sverige och på andra håll. Järvstammen stärks och det finns över tusen individer, uppdelat på två separata populationer i våra tre nordiska länder, Sverige, Norge och Finland. Järven kräver ett kallt klimat för att trivas.

Att problem uppstår beror främst på att gammal herdekunskap gått förlorad och på att det anses för dyrt att rovdjurssäkert stängsla in sina tamdjur. Vargen kryper oftast in under stängslet, så ett väl uppsatt fårnät som är väl sträckt och inte ger vargen kryphål fungerar bra. Om man därtill inte glömmer att stängsla mot vattendragen. Vi har tappat kunskap om herdedjur och har svårt att skaffa oss kunskap om nya, som till exempel herdehundar eller lamadjuret.

Problemen är tydligast där rovdjuren, som varg, tidigare varit utrotade men återkommit. Ett annat problem är att forskningen ofta missbrukas av politiker som främst går sin intresse-/väljargrupps ärende och medvetet misstolkar forskningsresultat. Guillaume Chapron har skrivit en egen kommenterande artikel i Nature. Han anklagar där den tidigare svenska Alliansregeringen för att missbruka hans egna forskningsresultat i sin argumentation för vargjakt. Han betonar hur viktigt det är att forskare upprätthåller sin integritet. Även om den egna karriären kan komma till skada.

Makten över forskningsmedlen som berör sakfrågan ligger som bekant delvis hos jägarförbunden. Bör inte denna makt ligga helt hos staten?

The misuse of wolf research by Swedish politicians should be a warning to all

biodiversity scientists”, skriver Guillaume Chapron i artikeln. Den svenska regeringen använde felaktigt hans forskningen för att hävda att vargpopulationen hade återhämtat sig och uppnått gynnsam bevarandestatus.
I artikeln berättar Chapron att han 2012 av den svenska regeringen fick i uppdrag att genomföra en analys av vargpopulationens livskraft.
– Detta är ett demografisk mått på hur nära populationen är utrotning, och vad som krävs för att populationen ska återhämta sig. Det handlar inte alls om gynnsam bevarandestatus.
– För att undvika feltolkningar av mitt arbete, vilken undantog genetiska aspekter, påpekade jag vid flera tillfällen i rapporten att den inte kunde användas för att uppskatta gynnsam bevarandestatus.”
Ändå fortsatte regeringen att missbruka hans rapport och hävdade att vargpopulationen i Sverige hade nått gynnsam bevarandestatus.
Guillaume Chapron menar att detta var för att kunna tillåta ytterligare så kallad licensjakt.
– Sverige förbereder sig för sin största vargjakt hittills i modern tid. I flera år har landet försökt att få till en jakt på ett betydande antal djur – trots europeisk lag som listar dem som en strikt skyddad art. Det ser nu ut som ansträngningarna kommer att lyckas få till en jakt en jakt i vinter, (2015) skriver han.
– Situationen är särskilt alarmerande för mig eftersom regeringen felaktigt använt min forskningen för att visa att vargpopulationen har återhämtat sig.”
I Sverige används medveten feltolkad vetenskap i syfte att motivera jakt? 

– Den konservativa svenska regeringen har lekt med vetenskapliga rön av politiska skäl. Regeringen har hävdat att dess beslut stöds av forskning den bett mig ta fram. Men min forskning stöder inte deras beslut.” skriver han.
Inför jakten 2013, hade regeringen en ny vetenskaplig motivering. Det hävdades då att jakten var det enskilt mest effektiva sättet att omedelbart lösa vargpopulationens genetiska problem. De mest inavlade vargarna skulle skjutas.
Regeringen påstod att i ett slag skulle inavelskoefficienten i populationen minska.
– Jag sade till de svenska myndigheterna att detta var en kortsiktig lösning eftersom enda sättet att minska inaveln i långa loppet är att tillföra nya gener.

Efter att domstolar stoppat vargjakten både 2013 och 2014 beslutade Regering/Naturvårdsverket att ändra i jaktförordningen och delegera frågan om jakt på stora rovdjur till länsstyrelserna. Det innebär att jaktbesluten inte längre går att överklaga till domstol vilket tidigare varit praxis. Politiskt är det bara en långdragen tjurighet i försöken att kringgå EU:s lagar och regelverk. Juridiskt och demokratiskt är beslutet förkastligt och i strid mot EU:s regelverk. Rättssäkerheten förstärks aldrig genom att man tar bort rätten att överklaga.

I sista sekunden, mindre än ett halvt dygn innan jakten skulle starta beslutade Förvaltningsrätten i Karlstad under torsdagen den åttonde januari 2015 att ställa in jakten efter att organisationen Nordulv överklagat Naturvårdsverkets beslut. Även WWF har överklagat till Förvaltningsrätten.

I sitt beslut skriver Förvaltningsrätten att ”Förvaltningsrätten gjorde bedömningen att det är tveksamt om jaktförordningens överklagandeförbud är förenligt med EU-rätten.”

Den juridiska cirkusen fortsatte.

Kammarrätten i Göteborg upphävde förvaltningsrättens beslut om inhibition den femtonde januari . ”I EU:s artskyddsdirektiv finns inga bestämmelser om rättslig prövning, och inte heller den så kallade Århuskonventionen som både Sverige och EU har ratificerat är tillämplig, anser Kammarrätten.” (DN 20150115)

Svenska Jägareförbundet anser givetvis att Kammarrättens beslut är bra och det var många jaktvapen som kärleksfullt rengjordes och laddades denna kväll. Det var många taggtrådshjärtan som njöt denna torsdagskväll.

” – Det sätter stopp för den här överklagandeprocessen. Vi tycker det står väldigt tydligt i lagstiftningen att frågan inte går att överklaga och det är bra att Kammarrätten kommer fram till samma slutsats”, säger jägarnas förbundsjurist Ola Wälimaa i ett pressmeddelande.

De långa lömska onyanserade och puerila kiven pågår intensivt på politikens spelplan.

Vargstriden har gått alldeles för långt. Regeringen måste helt enkelt återta kontrollen över svensk rovdjurspolitik. De senaste årens politiska turer har varit rent parodiska. Jakter har utlysts, överklagats och ställts in. EU har kritiserat licensjakten och den svenska regeringen har som barnungar smugit med besluten.” ( Eva Franchell )

Hur länge detta ”sandlådekrig” pågår lär vi få se, men mest är det bara ett tragiskt symbolkrig mellan stad och landsbygd.

”Uppgiften att nedkämpa artförtrycket är väldig”, noterade Singer i sitt banbrytande verk ”Djurens frigörelse”. Varje medvetande med förmågan att känna lust eller smärta har eller kan, av oss, tillskrivas rättigheter, även en vargtik. I samtal med åtskilliga övertygade vargmotståndare har jag genom åren alltid märkt hur de ändå rycker till när den tanken utsägs: Här är ett medvetande, vid sidan av vårt, som känner och lider och äger intelligens. I varje jägare tror jag att det längst inne gömmer sig en djup respekt för den fyrfota jägaren.” (Göran Greider).

Det finns hopp även om den mest liknar ett lätt duggregn i förhållande till de intensivt stormande problem vi människor skapar.

vacce-sepia1b mellan

Publicerat i Vargdebatten: | Lämna en kommentar

Vargfakta. Tjuvjakt på rovdjur.

Under 1830-talet dödades inte mindre än 6790 vargar i landet – nästan 700 per år. Ett par decennier senare var de borta” skriver Henrik Ekman i ”Vargen – den jagade jägaren”. Sverige bedrev ett framgångsrikt utrotningskrig mot den grå jägaren. Metoderna var många gånger tveksamma, som att söka upp lyan för att döda alla valpar utom en som användes för att locka fram tiken. Jägarna gömde sig i ett väl kamouflerat gömsle och väntade. Vargvalpen hängde i ett träd utanför lyan. Den var oftast uppbunden i bakbenen och så högt att dess framtassar inte helt nådde marken. När valpens förtvivlade gny lockat fram tiken så sköts hon. Valpen offrade man antagligen ingen kula på, den slog man ihjäl. Jakttekniken kallas: The Swedish Method.

Idag pågår ett liknande men dolt krig i form av tjuvjakt.

Jag har själv jagat, slaktat för husbehov och det handlar om ett antal olika arter. Även det trista i att avliva älskade husdjur har jag genomlevt. Det finns inget val, alternativet var bara svårt lidande för djuret. Jag förstår mycket väl sorgen i att förlora en hund. Jag förstår jaktens principer och etik, jag förstår grundidén i karnismen. Jag äter kött och för att få tag i den födan måste jag göra som vargen, döda.

Begreppet karnism som den amerikanska professorn i psykologi och sociologi, Melanie Joy, myntat bygger på följande: Karnism är en osynlig ideologi, som ett slags ansamling av idéer vilka påverkar våra matvanor. Det är de här idéerna gör att vi, utan att reflektera, kan se djur som föda. När vi ena stunden kan ha en mycket nära och känslomässigt stark relation till vissa djur, framförallt husdjur som hund och katt, kan vi nästa stund äta ett annat, kanske en gris, ett får eller en ko.

Karnismen är kulturbunden och på många håll världen över ses till exempel en hund som en blivande och god middag. I Asien, länder som Sydkorea, Filippinerna, Thailand och Vietnam föds hundar upp och herrelösa djur fångas in för att bli middagsmat. Bara i Sydkorea äter man årligen ca 1,5 miljoner hundar.

Människan utsätter djur inom livsmedelsindustrin för ett enormt lidande enbart för njutningens och ekonomins skull. För att den här logiken ska fungera, menar Melanie Joy, har vi en uppsättning psykologiska mekanismer som hindrar ifrågasättanden. Viktiga roller spelar exempelvis osynliggörandet, vår förnekelse , rättfärdigande, de tre N:en = att äta djur är Naturligt, Normalt och Nödvändigt och rationalisering , till exempel att ”de känner inte smärta som vi”, ”de saknar personlighet/själ”. Vi använder ord som döljer att vi har med kännande medvetna individer att göra. Inställningen om att djur inte känner smärta som vi och tidigare ansåg man även att barn inte kunde uppleva och känna smärta för att deras nervsystem inte var fullt utvecklat. I början av 1980-talet utfördes vissa operationer av prematura och nyfödda barn med enbart muskelavslappande mediciner och lustgas. Smärtreaktionerna från barnen likställdes med ett ”gnisslande gångjärn”. Vilket givetvis ibland fick allvarliga konsekvenser för barnet.

Vi bör vara medvetna om karnismen och hur vi bygger den på myter. Vi äter kött, okej, men hur och varför? Äter du uppfödda tamdjur, så behandlar du dem väl och kräver att de behandlas väl. Vi ger dem förhoppningsvis det livsutrymme som ger maximal utdelning för djuret. Vi skyddar det både mot sjukdom och övriga faror. Vi stängslar väl mot yttre faror som rovdjur. Vi kallar detta etik och vi har en djurskyddslag som tillkommit för att värna djuren.

Jag har full respekt för karnismen, att vi äter kött, men frågan skall hanteras etiskt. Exakt så som många jägare etiskt sköter jakten bra. De är noga med skotten och vet fasan i påskjutning (skadeskjutning). Man mår inte bra när man spårar ett skadat djur, det är ingen njutning.

Skadeskjutna djur är en vanlig företeelse. En undersökning för tio år sedan visade att 25 procent av de påskjutna älgarna inte dog vid skottplatsen, det vill säga med vanligt språkbruk: de skadesköts.” (Birger Schlaug)

Till det kommer ett antal påskjutna och dödade jakthundar och människor/jägare. Det handlar om 86 dödsskjutningar under åren 1970 till 2000. Enligt Jägareförbundets egen statistik skadeskjuts ca 14 procent av älgarna, alltså 14 000 individer räknat på att ca 100 000 älgar skjuts, och försvinner så att eftersök anordnas. Ibland eftersöks det skadade djuret inte, man saknar en bra och utbildad eftersökshund. Ibland bryr man sig helt enkelt inte. Cirka en tredjedel av dessa skadeskjutna djur hittas aldrig. De går omkring i skogen med sönderskjutna kroppsdelar och går en plågsam död till mötes.

Bukskott är en vanligt förekommande typ av skadeskjutning. En älg som skadeskjuts i buken försöker komma till vatten, den kan hittas död i en sjö efter något dygn. Vanligt är också att käken och/eller tungan blir bortskjuten. Då dör älgen av törst eller svälter ihjäl. Andra exempel på skador är avskjutna ben. Många kalvar går också en långsam död till mötes då deras mödrar skjuts ihjäl.

Ett exempel på denna oprofessionella klantighet är en älg som låg skadad/sjuk på Storsjöns is utanför Östersund. Efter ett polisbeslut skulle älgen avlivas. Den tillkallade jägaren sköt elva skott mot älgen från land. Avståndet var ca 250 meter. Älgen dog inte, man tog sig närmre och jägaren sköt ytterligare tre skott från ca 75 meter. Nu reste sig älgen och gick blödande därifrån. Den ramlade ner i en vak men lyckades ta sig upp. En tid senare sköts den från en polishelikopter.

Personligen njöt jag aldrig av jakt, det var en nödvändighet och etiskt ett tvång eftersom jag äter kött så bör jag också veta vad det handlar om. Jag klarade till slut inte att se in i det vackra rådjurets döda ögon och slaktdoften, den metalliska doften av blod var i högsta grad obehaglig.

Den njutning en del upplever vid jakt, beskrivningen av dödandet som en nästintill ”sexuell” orgasm, som ”en dröm”, har jag svårt att förstå. Jag vet inte om det är känslan av makt som triggar? Men samtidigt måste det finnas en form av mental avstängningsmekanism med i bilden. Känslan av respekt för livet tycks försvinna.

Ett vanligt och kraftfullt framhävt argumentet bland jägare för jakt på småvilt har rent historiskt varit att jägarkåren bidragit till att upprätthålla en ekologisk balans. Detta då rovdjurspopulationen varit marginell eller obefintlig. Jakt på bland annat hjortdjur och småvilt har varit nödvändigt ur ett ekologiskt och djurskyddsligt perspektiv för att befrämja hälsa och välmående bland skogens djur. Annars skulle de växa sig till oanade populationer med svält, lidande och sjukdom som en konsekvens för djuren.

Nu hävdar samma jägarförbund att hänsyn främst måste tas mot boende på landsbygden som har som största intresse att jaga. Blir vargstammen för stor så får hobbyjägarna mindre vilt att jaga. Tydligare kan man inte avslöja sig!

Det finns en händelse i min barndom som satt djupa spår. En kompis hade köpt ett luftgevär och sköt en eftermiddag en liten fågel. En blåmes. Den lilla blykulan slet upp ett djupt spår i fågelns huvud. Den låg där på marken och försökte fly, men det enda som hände var att den flaxade omkring i en liten cirkel. Den lilla fågelns ögon uttryckte smärta och skräck. Min kompis stod som paralyserad och jag satte foten över fågelns huvud och stampade till med full kraft. Därefter spydde jag och mådde känslomässigt oerhört dåligt. Jag var elva-tolv år och bilden lever kvar djupt i mitt minne.

Hur kan jakten, dödandet vara njutningsfullt?

Jag har ändå full respekt för etisk jakt, däremot saknar jag helt respekten för tjuvjakt. Det som populärt kallas S.G.T. (Skjut, gräv och tig). Tjuvjakten är inte ovanlig och tyvärr tämligen vanlig i många landskap. Man har funnit förgiftade åtlar till exempel rådjurskadaver, älgkadaver och köttbullar innehållande cyanid. Ämnen som warfarin (råttgift), glykol med mera har också påträffats i giftfällorna utlagda för att illegalt döda varg. Även andra djur som mindre rovdjur och örnar drabbas.

Jag berättar om några typiska fall av styrkt tjuvjakt:

Det tråkiga med tjuvjakten är att många hotade djurarter jagas mest. Att tjuvjakt förekommer är lätt att förstå ur de kriminellas perspektiv eftersom bevisläget är enormt svårt för rättssystemet. Men det visar att det finns en tyst kriminell kultur som negligerar både lagstiftning och den demokratiska grundidén: Land skall med lag byggas. Frågan är inte ogrundad:

Har den i grunden kriminella tjuvjakten blivit socialt accepterad på många håll i Sverige? Är det till och med så att den ”skyddas” av jägare som samtidigt är poliser, åklagare, domare, politiker och ekonomiska makthavare?

Det tristaste är att tjuvjaktskulturen både skyddas via en högst medveten tystnad, acceptans och används som hot. Extra tydligt är detta när det handlar om varg, lodjur.

Jägarkåren gräver sin egen grav genom det som nu pågår. Uttrycket SGT (skjut, gräv och tig) är ett uttryck som används i alla älgkojor, ibland skämtsamt, i andra med stort allvar. ”En död varg är en bra varg”, sägs ofta. Jägarna öser ut nedlåtande uttryck på vargen i sig och de som har en avvikande, och mer nyanserad åsikt.

Förespråkar inte jaktledarna god moral och respekt, kommer heller inte resten att göra det.

Jägarorganisationerna måste städa rejält i sina egna led för att återfå förtroendet. Ledarprofilerna bör bytas ut till moraliskt mer rakryggade personer, som har både kraften och tron att avsevärt höja etiken, så att regler följs även långt ute i skogen dit lagens långa arm inte når.” (Anders Krüger).

Det finns en psykologisk koppling till karnismen. Det bygger på en medvetet falsk ideologi. Rovdjur ses ofta som en ohyra, ett skadedjur och då träder den klassiska nedvärderingen in. Precis som inom karnismen. Det liknar också det hat som drabbar människor dagarna och timmarna före den etniska rensningen. De görs till djur, avhumaniseras och Homo homini lupus-effekten slår brutalt till.

Ett exempel på tjuvjakt är följande fall, jag väljer ett annat rovdjur än vargen. Orsaken är att detta djur kanske drabbas något oftare än varg.

Hösten 2014 fann man ett huvudlöst lodjur i sjön Åsnen nära småländska Ryd. Kroppen var väl invirad i hönsnät och fastfixerad mot botten med hjälp av stenar som lagts ovanpå.
Lodjuret har röntgas och man har konstaterat metallrester, sannolikt efter en skottskada. Djuret hittades tack vare att vattennivån hade sänkts i sjön.
Polisen kontaktades och ärendet överlämnades till en miljöåklagare i Östersund som genast sekretessbelade förundersökningen. Undersökningen rubricerades som misstänkt grov jaktbrott.
Exakt hur lodjuret dött har man inte kunnat fastställa, bland annat för att huvudet saknas.
Men en sak kan man däremot vara ganska säker på. Lodjuret hamnade inte i hönsnätet och i sjön av egen kraft. Någon har aktivt försökt dölja händelsen väl medveten om att ett brott har begåtts. Man undrar vad som hände med Lodjurets huvud?

Hänger Lodjurets huvud på någons vägg som en stolt trofé?

Lo

En varg som gett forskarna god förståelse för vargens ekologi här i Skandinavien är varghannen ”Ulrik”. Av forskarna fick han det romantiska namnet #98-04. Under en av de regelbundna spårningarna av den sändarförsedda varghannen 1999 upptäcktes det en vinterdag att han blött kraftigt. Nysnön och spårning visade tydligt att han inte blivit påkörd. Detta syntes på steglängd och avsaknad av blod på vägen . Det fanns inga spår av någon olyckshändelse och den enda förklaringen var att någon skjutit på Ulrik. Allt pekade på att den bilist som passerat platsen samtidigt med Ulrik hade avlossat ett skott mot vargen. Detta tjuvjaktsförsök misslyckades turligt nog och Ulrik överlevde. De kraftiga blodspåren ca trettio meter från vägen, kan inte ha orsakats av någonting annat än en kula.

Ulrik observerades en tid senare, i juni 1999 med en tik i det som skulle komma att benämnas Grangärdesreviret. Ulrik och tiken fick en kull om fyra valpar, men i november år 2000 försvann tiken och hennes sändare upphörde att fungera. Samtidigt försvann en av valparna. Vargforskarna Håkan Sand, Camilla Wikenfors, Per Ahlqvist, Petter Wabakken och Olof Lidberg beskriver händelserna väl i boken ”Wild Wolfes We Have Known” och skriver: ”Att en vuxen, reproducerande hona skulle lämna sin flock är knappast troligt och att hennes sändare skulle haverera vid samma tidpunkt är ännu mer osannolikt. Återigen drog vi slutsatsen att hon och en av valparna hade fallit offer för illegal jakt. Denna gång var tjuvjägarna så framgångsrika att de både lyckades döda vargarna och dessutom förstöra hennes sändare. I backspegeln kan man säga att vår forskning visat med klar tydlighet att illegal jakt då var och fortfarande är en viktig dödsorsak i den Skandinaviska vargpopulationen. Vid den tiden, i november 2000, kunde vi dock bara spekulera i om de två saknade vargarnas öde”. (Citatet hämtat ur tidskriften våra Rovdjur nr 4/2014 och är översatt av Hans Ring)

Fansenvargen är ett sällsynt tillfälle då tjuvjägarna fick sona sitt brott och dömdes. De två män från Hälsingland som 2011 dödade en varg med dömdes av hovrätten i maj 2014 för jaktbrott. Bägge männen dömdes av Hovrätten till två års fängelse. Högsta domstolen prövade inte domen och den står alltså fast.

Hovrätten skärpte då straffet för en 43-årig man från Bollnäs till 2 års fängelse för grovt jaktbrott, i tingsrätten fick mannen fängelse i 1 år och nio månader. En 52-årig man från Alfta friades i tingsrätten men dömdes i hovrätten också han till två års fängelse. Enligt domen samarbetade männen i sin jakt på vargarna vid sjön Fansen i Bollnäs kommun.

En av dem spårade upp vargflocken på skidor och i den efterföljande skoterjakten på vargarna skingrades vargflocken och vargtiken dödades. Enligt domen körde männen först på vargtiken med skoter och sedan krossade de vargtikens huvud med slag av en torrfura.

Det var en privatperson som anmälde jaktbrottet till polisen efter att ha hittat vargspår och blod i snön.

Hanne Kjöller skrev en klok krönika/ledare med rubriken ”Jägarna siktar på makten” publicerad i DN 2013-05-08. Jag citerar inledningen på artikeln:

På Svenska jägareförbundets hemsida kommenterar ordföranden Björn Sprängare förvaltningsrättens dom från förra veckan där rätten hävde Naturvårdsverkets beslut om licensjakt på varg.

Det är inte värdigt ett rättssamhälle. Det är djupt tragiskt att vi – staten Sverige – inte kan hantera det. I nuläget klarar inte vårt politiska och juridiska system att hantera frågan.”

Men vänta nu, vårt juridiska system har ju just hanterat frågan. Dom har avkunnats. Och den är alltså inte ”värdig ett rättssamhälle”?

EU:s art- och habitatsdirektiv har inlemmats i svensk lagstiftning. Hade Björn Sprängare läst förvaltningsrättens dom lite bättre hade han upptäckt att principerna i direktivet numera hittas i den svenska artskyddsförordningen (2007:845), jaktlagen (1987:259) och jaktförordningen (1987:905). Riksdagen har klubbat igenom lagarna. En domstol har tolkat dem. Inte värdigt ett rättssamhälle?”

Respekten för rättssamhället är lågt när fakta och lagstiftning går emot det egoistiska intresset. Tjuvjakten är vanlig enbart för att den accepteras i stora kretsar bland Sveriges jägare. Svenska Jägareförbundet är en mäktig lobbyorganisation med sina tentakler långt in i Sveriges riksdag. Det är bara några år sedan landets nyhetsredaktioner sakligt konstaterade att Sveriges Riksdag håller sig med en egen jaktklubb och att den styrs av Jägareförbundets medlemmar. Riksdagens jaktklubb anordnar varje år en älgjakt vid en av Jägareförbundets anläggningar. Därutöver arrangeras jägarexamenskurser av Jägareförbundet. Frågan om Sveriges riksdag försöker motverka EU:s art- och habitatsdirektiv med mera på grund av renodlad ”vänskapskorruption” är därför högst berättigad.

Den 14:e november 2014 kom Kammarrättens dom i det mål som handlar om beslutet om licensjakt på varg 2013.
Svenska Rovdjursföreningen, Naturskyddsföreningen och WWF Världsnaturfonden överklagade jakten och vann i Förvaltningsrätten. Detta sedan Kammarrätten dels stoppat jakten och dels gett organisationerna rätt att få sin sak prövad av Förvaltningsrätten. Kammarrätten anser att det syfte som Naturvårdsverket har angett som skäl för beslutet, att minska inavelsgraden i den skandinaviska vargstammen, får anses vara acceptabelt i sig. Men man anser inte att Naturvårdsverket i tillräcklig grad har visat att jakten kunde förväntas leda till att syftet skulle uppnås.
Kammarrätten menar vidare att jakten måste betraktas som omfattande i förhållande till det svaga stöd som uppgivits för att syftet skulle uppfyllas och att den därför inte var proportionerlig i förhållande till syftet. Det vill säga att jakten verkligen skulle minska inaveln.
Kammarrätten skriver:
– Det beslutade undantaget, jakt efter 16 vargar, måste dessutom betraktas som relativt omfattande. Detta i kombination med det svaga stödet för att syftet skulle uppnås, gör att beslutet vid en sådan restriktiv tolkning av undantagsmöjligheterna som måste göras, i vart fall inte kan anses vara proportionerligt.
– Redan av den anledningen borde Naturvårdsverkets beslut ha upphävts, säger Kammarrätten och konstaterar att Naturvårdsverkets och Jägareförbundets överklaganden därför inte kan bifallas.

Om land med lag skall byggas så bör alla respektera det demokratiska juridiska system som styr, respektera lagen.

Sverige har inte det bästa ryktet vad det gäller jakt: att leta upp varglyor och döda alla valpar utom en för att locka fram även honan kallas i USA för The Swedish Method.

En licensjakt förändrar givetvis inte inavelsproblematiken. För att verkligen förändra den behövs återkommande inplantering av friskt blod utifrån och inte några enstaka få djur. Naturlig invandring omöjliggöras på grund av tjuvjakt och ett överdrivet stöd till rennäringen. Ett verkligt naturfolk respekterar naturen och dem som bebor den och sköter om det ekologiska systemet. Den svenska rovdjursförvaltningen bör ses som ett stort misslyckande på många plan.

Det finns egentligen ingenting i FN:s konvention om ursprungsfolk och stamfolk, som ger Samerna rätt med hänvisning till renhållningen att i princip hålla hela norra Sverige fritt från varg och andra rovdjur. Det finns inget förnuft i att bistå ett ursprungsfolks ”krig” mot konkurrerande djurarter så som Sverige bistår och hjälper Samerna i kriget mot varg och lodjur. Det handlar inte om samisk kultur, det handlar om rent destruktiv girighet och en osund syn på naturens mångfald och har ingenting med ett naturfolk att göra, tvärtom.

Samerna har en vacker och intressant kultur men blanda inte in dagens moderna renhållning i detta begrepp.

De renhållande Samebyarna missbrukar och vantolkar medvetet FN:s konvention om ursprungsfolk, för egen vinnings skull och beter sig exakt som dem de själva beskriver som ”giriga gruvbolag” som vill utvinna ”guld” på deras hävdvunna marker. Skillnaden är bara den att den destruktiva naturpåverkan sker genom att Samerna skjuter varg, björn, lodjur, järv, kungsörn både legalt och illegalt. Bara för att skörda sitt eget ”guld”.

Ett naturfolk beter sig inte så, ett naturfolk respekterar det vilda och utrotar inte konkurrenterna. Ett naturfolk bedriver inte djurhållning industriellt med hjälp av helikopter, snöskoter, motorcyklar, långtradare och enorma krav på bidrag. Ett äkta naturfolk skulle inte stänga ute rovdjuren från halva Sveriges yta. Samer är inte girigare än andra folk, denna negativa men mänskliga bieffekt finner du överallt.

Samekulturen är så mycket mer än den ”moderna” renhållningen och samekulturen är väl värd att värna, men det gäller inte renhållningen så som den sköts idag.

Sammantaget finns det dock inget vetenskapligt stöd för påståenden som att rovdjuren tar halva produktionen av renstammen i Sverige. Inte heller att rovdjursförekomst generellt skapat den kris som rennäringen befinner sig i.

Vi har i andra sammanhang, då vi bemött professor emeritus Öje Danells påståenden, visat att de samebyar som uppvisar de bästa produktionssiffrorna, också är de byar som har den högsta rovdjursförekomsten. Detta gäller för såväl Norrbotten som Västerbotten och Jämtland. Vi är trots detta öppna för att det kan finnas enstaka skogssamebyar som kan lida stora kalvförluster främst på grund av björnförekomst. Men att generalisera utifrån detta låter sig dock inte göras.

Mer kunskap behövs, men den är oåtkomlig för de flesta.

Slaktstatistik insamlas av sametinget som grund för det slaktstöd som staten utbetalar. Denna statistik har visat sig omöjlig för oss att ta del av, då vi försökt att få den. I de fall som vi lyckats hitta uppgifter så har det varit från andra källor, till exempel från samebyars skyddsjaktsansökningar på rovdjur. Det vi då sett, är som nämnts ovan, goda produktionsresultat i rovdjurstäta samebyar. Vi har också sett renantal, större än tillåtna, för samebyar med dessa de högst uppmätta förekomsterna av lo respektive järv. Vi kan därför påstå att rovdjursförekomst inte utgör ett akut hot mot dessa samebyar”. Citerar Bert-Ove Lindström och Krister Persson, representanter för Naturvårdsintresset,Viltförvaltningsdelegationerna i Norrbotten och Västerbotten. De skriver vidare i sin SvD opinion-artikel (2012-02-20) att vargen/rovdjuren inte orsakar rennäringens kris utan den ligger på problemen kring för små enheter, klimatförändringar, skogsbruk, vindkraftsutbyggnad och andra ingrepp i miljön som minskat tillgången på lämpliga betesmarker. De små och olönsamma enheterna beror främst på att rätten till jakt och fiske är knuten till renskötselrätten. Dessutom är det ingen renägande same som går i pension vid 65 år.

FN:s klimatpanel (IPCC) har med cirka fem års mellanrum bidragit med en vetenskaplig sammanfattning av den av människan orsakade klimatförändringen, dess effekter och möjligheter att minska de negativa effekterna.

Under 2013 och 2014 arbetade IPCC med den femte utvärderingen av kunskapsläget kring klimatförändringen och över 800 experter inom olika kunskapsområden från 85 länder deltar aktivt i arbetet.

Att människan idag påverkar klimatet negativt står bortom allt tvivel och vi börjar se effekterna i form av ett alltmer extremt väder. De kostnader vi har att se fram emot om inte utvecklingen stoppas lär överträffa innebörden i ordet gigantiska. Samernas renhållning hotas också, de ser redan effekterna och om några få årtionden är renhållning i nordliga Sverige antagligen ett minne. Linjen för renhållning lär flyttas långt norröver efterhand som medeltemperaturen stiger. Snöförhållandena vintertid blir besvärligare för renarna och stora renbetesområden låses av skare och isbildning. Vilket innebär kraftigt ökat behov av stödutfodring. Detta innebär samtidigt att renhållningen blir ekonomiskt ohållbar.

Problemet med att många djur inte hinner med i klimatomställningen är välkänt. Exempelvis har flugsnapparna i Holland minskat med 90 procent. Anledningen beror på att de vuxna lägger ägg vid samma tid som vanligt. Fast det då är för sent eftersom insektstoppen är förbi när ungarna kläcks.

Klimatzonen i Sverige rör sig norrut med en hastighet av drygt tio meter per dygn. Jämtland förlorar exempelvis en vinterdag per år. Om världens ledare lyckas med målet att stabilisera höjningen av den globala medeltemperaturen till två plusgrader hävdar SMHI att effekten blir ytterligare 1.5 – 2 grader här i Sverige. Hur många tror att vi lyckas stanna vid en uppvärmning på två plusgrader?

De sydsvenska älgarna lär bli klimatflyktingar och söka sig upp mot småländska höglandet. Det menar professor Göran Ericsson. ( Göran Ericsson är professor vid Institutet för vilt, fisk och miljö på Lantbruksuniversitetet i Umeå och som leder Projekt Sydälg). Redan finns tecken på att den lokala klimatförändringen påverkar djuren. Han tror att det finns en ganska enkel förklaring till den alarmerande kalvdöden på just Öland. Älgarna parar sig i normal tid – men vet inte när våren infaller. Så kalvningen sker först efter det att vårens primörer är som bäst. De späda näringsrika grönsakerna är då borta från menyn. I stället bjuds de i allt högre grad på träig och sämre kost. Det är överblommat och riset har börjat förvedas.

”– Korna är i hyfsad kondition om höstarna, parar sig och fostret växer sedan till. Men när de kalvar krävs mycket, mycket energi för att tillverka mjölk. Och då verkar ”tidsfönstret” vara stängt. Kalvarna dör tidigt”, säger Göran Ericsson.

Politikerna måste genomgående uppvärdera vetenskapliga rekommendationer i förhållande till enskilda näringsidkares och deras lobbyisters kortsiktiga intressen. Och vi måste alla sluta bete oss som jättebebisar – och släppa föreställningen att överdåd är en mänsklig rättighet.” (Citerar Emma Wikberg).

Så skrev en klok kvinna och vilka som är nationens största ”jättebebisar” vill jag låta vara oskrivet. Men det finns en hel del individer som tävlar intensivt om epitetet.

I ett uppmärksammat fall av tjuvjakt hetsade jägaren sina hundar på en skadeskjuten havsörn och slog ihjäl den med sitt gevär. Samtidigt filmade han allting med sin mobiltelefon. Han misstänks också för tjuvjakt på både lodjur och älg och har flera gånger poserat framför kameran med de döda djuren.

Enligt förundersökningen ska mannen ha hetsat hundarna mot örnen för att ”överbygga unghundens rädsla för rovdjur”. Men hävdar i efterhand insikten att det ”var dumt gjort”.

Skinnen från lodjuren ska enligt den misstänkte ha varit hans sambos och han ska inte haft någon kännedom om var de kommit från. Den kända kriminologen GW Persson sade med anledning av fallet att:

” – Lodjuren är också ett allvarligt brott. Man ska veta att det finns mycket konstigt folk som jagar. Sådana får man tyvärr hålla efter”.

Det är den sista meningen jag finner intressant. Givetvis handlar fallet om tjuvjakt och troféjakt, men håller samhället efter denna typ av laglöshet? Gör rättsvårdande myndigheter och den så kallade sociala kontrollen verkligen detta?

Artikeln jag citerar ur nedan, från Dalademokraten, är bara ett exempel i en lång rad över det ”krig” som pågår mot rovdjuren i Sverige.

”– Det är ett klimat som jag aldrig tidigare stött på som åklagare”.

Åklagaren Åse Schoultz följde med några tjänstemän från länsstyrelsen en dag för att se hur de spårar, inventerar och säkrar spillning för DNA-analys av varg.
Naturbevakarna fick under dagen mottaga underförstådda hot om våld från jägarna och direkt uppmaning att lämna området. De fick också höra att de förstörde jägarnas jakt och att gruppen
”levde farligare än vargen”.
En av naturbevakarna mötte exempelvis en jägare och passade på att informera om att det fanns varg i området.

Men jägarens svar var det som förvånade Åse Schoultz.
– Då säger han, och jag står bredvid, att ”nu jagar vi allt och släpper hundarna, så får vi kanske fram en ”Paragraf 28”.

Lagen är tydlig: Rovdjur får bara dödas när det inte går att skrämma bort rovdjuret eller på något annat lämpligt sätt avbryta eller avvärja angreppet.


Paragraf 28 i lagboken innebär i korta drag att man som ägare får skjuta rovdjur som angriper ens tamdjur eller om det finns stor risk för att rovdjuret gör det.
– Men jag blev häpen, milt sagt, över det klimatet som rådde i skogen och den arbetsmiljö som länsstyrelsens personal vistas i och då gör de bara sitt jobb!”

Åse Schoultz är noga med att poängtera att jägarens attityd inte nödvändigtvis behöver spegla samtliga jägares uppfattningar. Att de som Åse Schoultz mötte i skogen utgör en mycket liten del av jägarkåren.
Hon är förvånad över att de andra jägarna inte agerar och utesluter den mindre gruppen av oseriösa jägare från jaktlagen. Attityden sammantaget med olagligt uppsatta kameror. Otillåtna åtlar med tamdjur är några av faktorerna som leder till att flera utredningar om grova jaktbrott hamnat på Åse Schoultz bord.

Frågan är om attityden verkligen är så ovanlig?
Trots att få vittnen törs tala om problemet uppmanar miljöåklagaren ändå att man alltid ska anmäla brotten.
– Ser man kameror och åtlar med tamboskap ska man ta kontakt med miljöpolisen eller med länsstyrelsens naturvårdsenhet och det går bra att kontakta dem anonymt.

Den första december 2014 läser jag följande, som bekräftar bilden av en tjuvjagande gerillarörelse, på helahalsingland.se :

Hot om tjuvjakt efter länsstyrelsens beslut.

Länsstyrelsen har beslutat att det inte blir någon vargjakt i länet detta år, vilket gör många jägare besvikna och arga.

Bedrövligt. Det är bra grogrund för tjuvjakt, för nu kokar det i jägarleden, säger Roland Persson från Järvsö.

Han är ordförande för Ny rovdjurspolitik i Gävleborg, en förening som arbetar för att få bort alla varg ur Sverige. Roland menar att det finns en stor acceptans för illegal vargjakt bland de som bor på landsbygden.

Det uppmanas vi till av glesbygdsbefolkningen. Jag kan inte tänka mig att någon i glesbygd skulle sätta dit någon som har skjutit en varg.

Om du ser en varg, skulle du skjuta då?

Det kan jag inte svara på, det är stundens ingivelse. Men om jag måste skydda hunden eller tamboskap tvekar jag inte. Då har jag paragraf 28 att luta mig på.

De svenska jägarförbunden har dessutom en märklig syn på både lag och demokrati:

Om Johanssons demokratisyn är märklig verkar Svenska Jägareförbundets ännu värre. I en debattartikel i DN den 20 januari hotar Jägareförbundet indirekt med att det kan bli tjuvjakt om man inte får jaga varg som man vill. Det är beklämmande att man därmed tycks sälla sig till de grupper som utmanar rättssamhället genom att ställa ultimatum av typen ”gör som vi vill annars blir det så ändå”.”

Att tjuvjakt/illegal jakt är vanlig visar bland annat SLU:s studier:

Dödligheten i den skandinaviska vargstammen undersöktes extensivt för perioden 1990– 2006 och i detalj för perioden 1999–2006. Den totala årliga dödligheten under perioden 1999–2006 beräknades med två oberoende metoder och uppgick med båda metoderna till ca 30 % jämfört med 1990-talet då den låg på ca 20 %. Illegalt avlivande av varg är den enskilt största dödsorsaken och står för drygt hälften av dödligheten, medan naturlig dödlighet, trafik och legal jakt i ungefär lika proportioner står för den andra hälften. Det kvantitativa måttet på illegalt avlivande av varg visar att den nuvarande utvecklingen av vargstammen ej går att förklara, utan att beakta omfattningen av den illegala jakten. Utan illegal jakt under perioden 1999–2006 skulle vargstammen hösten 2006 ha legat inom intervallet 194–305 vargar. Antalet vargar i Skandinavien skattat från inventeringar låg inom intervallet 136–169 vargar. Vi har tidigare visat på en fortskridande inavel i vargstammen som ger minskande kullstorlekar, men för närvarande är den höga dödligheten en större bromsande faktor än minskad reproduktion”. ( Rapporten: ”Dödlighet och illegal jakt i den skandinaviska vargstammen”/SLU).

Det finns en anledning till att så få fälls för jaktbrott:

Vi lever i ett laglöst land” Bara en handfull av de jaktbrott som begås i länet anmäls till polisen och bara en bråkdel av dessa når domstol. De försvinnande få gärningsmän som döms i tingsrätten frias sedan i hovrätten eller får påföljder som är långt mildare än vad lagen föreskriver. Brottsförebyggande rådet beskriver Sverige som laglöst land när det gäller tjuvjakt. Det är en beskrivning som både polis och åklagare har svårt att värja sig från.” ( citat ur Östersundsposten).

En orsak är kanske att många politiker, poliser och åklagare också jagar? Därtill är vänskapskorruptionens grundprincip att du förhåller dig lojalt tyst enligt principen: ”Kliar du min rygg, så kliar jag din!”

 

Vad hände med den rikskända Junselevargen?

Under februari 2014 upphör plötsligt alla spår efter Junseletiken och hennes hane. I slutet av mars, när det blir spårsnö, startar ett intensivt sökande efter de två vargarna men man finner ingenting som kastar ljus över gåtan. Det spekuleras kring som kan ha hänt vargarna och om huruvida tiken var dräktig vid försvinnandet. Råkade båda vargarna ut för en olycka eller dräptes de av någon som sköt, grävde och teg?
Svenska Rovdjursföreningen utlyste en belöning på 100 000 kronor för uppgifter som leder till att vargarna hittas. De fick många tips men inga som kan bringa klarhet i vad som hänt med den kända tiken och hanen.

En höstdag 2010 vandrar en ovanligt röd vargtik in i Sverige från Finland. Hon bär friska gener som är värdefulla för den kraftigt inavlade svenska vargstammen. Naturvårdsmyndigheterna ger henne beteckningen G82-10. Tiken har flyttats fyra gånger och har alltid återvänt ”hem”. Hon har vandrat hundratals mil, förlorat två hanar och blev rikskänd som Junselevargen.

Efter att vargtiken korsat den svenskfinska gränsen påbörjade hon sin vandring söderut och stannade till i trakterna av Tossåsens sameby i Jämtland. Vargar är ofta väldigt illa sedda i den halva av Sverige som är renskötselområde och det dröjer inte länge innan samebyn begär skyddsjakt på henne. Endast tack vare sina värdefulla gener klarar sig tiken från att skjutas. Naturvårdsverket beslutade att hon ska sövas och flyttas till Örebro län.
Så snart hon vaknar upp påbörjar hon sin 100 mil långa vandring tillbaka norrut. Hon kommer till Dalarna. Sommaren 2011 får hon sällskap av en ung hane. Vargparet tar några renar och tiken flyttas nu igen, tillsammans med sin hane. Vargarna börjar direkt vandringen norrut igen och hanen går ett grymt öde till mötes. Han klubbas eller körs ihjäl av tjuvjägare.

Tiken klarar sin vandring och slår sig nu ner i Jämtland. Historien går i repris. Återigen inkommer en begäran om skyddsjakt, det blir en ny flyttning och tiken påbörjar en ny vandring norrut, denna gång till Junseletrakten. Hon träffar en ny hane och allting börjar om igen. Vargarna tar ett fåtal renar. Vilhelmina södra sameby begär skyddsjakt. Naturvårdsverket fortsätter att säga nej med hänvisning till att vargtiken har så viktiga gener.

Nu sker något intressant, mönstret bryts. Den dåvarande centerpartistiska miljöminister Lena Ek besöker samebyn. Utan att något i sak har ändrats, tikens gener är fortfarande lika viktiga, säger Naturvårdsverket nu plötsligt ja till skyddsjakt den 11 januari 2013. Jakten på de två vargarna startar och varghanen skjuts redan efter ett par timmar.

Vad hände? Vad var det som fick miljöministern och Naturvårdsverket att ändra uppfattning?

Svenska Rovdjursföreningen överklagar skyddsjakten till Förvaltningsrätten och för första gången får en miljöorganisation talerätt i en fråga som rör skyddsjakt. Jakten på tiken stoppas i väntan på den rättsliga prövningen och Förvaltningsrätten dömer till Junseletikens fördel. Naturvårdsverket ger sig inte utan beslutar om ytterligare en skyddsjakt på samma tik i samma område men Förvaltningsrätten upphäver även det beslutet i maj 2013.

Junseletiken bevakas från helikopter och förföljs dagligen av upprörda renskötare och personal från länsstyrelsen. Hon flyttas återigen, en fjärde gång och vandrar tillbaka hem till Junselereviret.

Vintern 2014 är Junseletiken fortfarande kvar i sitt revir och har slagit följe med en ny hane, en varg från Dalarna. Renarna har åter flyttats till sina vinterbetesmarker. I området finns nu 8000 renar varav 1500-2000 inom vargreviret. Efter att fem renar med säkerhet konstaterats vara vargdödade begär nu Vilhelmina södra sameby på nytt skyddsjakt. Nu på båda vargarna. Naturvårdsverket beviljar skyddsjakten 13 februari. Men innan jakten hunnit börja överklagas den av Svenska Rovdjursföreningen och andra miljöorganisationer och jakten stoppas i väntan på rättslig prövning. När Förvaltningsrätten bifaller skyddsjakten har tidsfristen för jakten gått ut.

Nu försvinner plötsligt båda vargarna. Att tiken och hanen frivilligt lämnar området är osannolikt. Tiken har lite väl tydligt markerat sin vilja att stanna.

Vi hade troligtvis haft en livskraftig vargstam och rovdjursstammar generellt om inte tjuvjakten varit så välutvecklad. Men mörkertalet är en storhet som är svår att ta med i en saklig analys. Detta då ingen känner till den korrekta siffran över i lönndom dödade djur.

De pågående retoriska vargkriget i den politiska lekstugan är intensivt och de verbala sandkakorna viner ständigt i luften likt krigets ilskna och destruktiva missiler.

Den psykologiska hybriden av en outvecklad, oetisk och oskolad liten heralue i den vuxna mannens medelålderskropp framträder alltför ofta i debatten. I kombination med ett vapen/jaktvapen innebär detta alltid problem. (Heralue är ett gammalt småländskt ord som betyder: liten olydig pojke)

Studien ”Status and Ecological Effects of the World’s Largest Carnivores” som publicerades i tidskriften Science den tionde januari 2014. Skriven av William J. Ripple, James A. Estes, Robert L. Beschta med flera, visar att av de 31 arterna som undersökts är det endast två som ökar i antal, den amerikanska svartbjörnen och rödvargen. Ytterligare fyra arter har stabila populationer, medan 24 arter minskar i antal. I studien har forskarna granskat alla 31 arter av stora rovdäggdjur, det vill säga alla med en kroppsvikt på minst 15 kilo. Hit hör tio kattdjur, tre hyenor, sju hunddjur, åtta björnar och tre mårddjur.

En av författarna är verksam i Sverige: Bodil Elmhagen vid zoologiska institutionen på Stockholms universitet. En lång rad färska studier från hela världen ingår i sammanställningen, inklusive sådana som är utförda i Sverige. De handlar alltså enbart om rovdjursarter som väger mer än 15 kilo, däribland varg, björn och lodjur.

Den viktigaste slutsatsen i studien är att rovdjurens effekter på ekosystemen är mycket större än man tidigare har varit övertygad om. De studier som har tillkommit de senaste fem-tio åren visar detta tydligt. Till exempel kan lövträden öka mer än hundrafalt när vargar återkommer till ett område. Effekterna för klimatet är positiva om rovdjuren håller nere bestånden av betande hjortdjur och ökar deras rörlighet, detta får lövträden och biomassan att öka. Färre vilda hjortdjur kan också påverka sjukdomssmitta hos både husdjur och människor. Till exempel de fästingburna sjukdomarna. Ökningen av lövträden får i sin tur positiva effekter för fåglar och andra mindre djur.

Förekomsten av älgar, rådjur och andra klövdjur påverkas kraftigt av hur många rovdjur som finns i området. Störst effekt på rådjuren har en kombination av varg och lodjur. Ofta hävdas det i debatten att mänskliga jägare tagit över rovdjurens roll för att hålla de vilda växtätarna på en kontrollerad nivå. Men forskarna bakom studien ifrågasätter kraftigt det argumentet. Rovdjurens positiva kaskadeffekter är större än människans jakt.

De flesta rovdjuren i studien minskar i antal och det ser studiens författare som oroande. De menar att vi måste bli bättre på att tolerera och samexistera med rovdjuren. För rovdjurens bästa men också för att deras kaskadeffekter på naturen förbättrar människans eget välbefinnande.

Citerar några väldigt kloka ord av poeten, författaren och journalisten Göran Greider:

”Uppgiften att nedkämpa artförtrycket är väldig”, noterade Singer i sitt banbrytande verk ”Djurens frigörelse”. Varje medvetande med förmågan att känna lust eller smärta har eller kan, av oss, tillskrivas rättigheter, även en vargtik. I samtal med åtskilliga övertygade vargmotståndare har jag genom åren alltid märkt hur de ändå rycker till när den tanken utsägs: Här är ett medvetande, vid sidan av vårt, som känner och lider och äger intelligens. I varje jägare tror jag att det längst inne gömmer sig en djup respekt för den fyrfota jägaren.

För några år sedan rapporterade en journalist på Dala-Demokraten om ett sorgligt fall av illegal vargjakt i Äppelbo i Dalarna. Dagen efter skrev jag en kort artikel under rubriken ”Mannen som sköt en varg” där jag försökte leva mig in i såväl tjuvskytten som vargen:

”Vargspårarna kunde även konstatera att vargtiken uppehållit sig i närheten av den döda hanen i flera dygn.” Jag fastnade för den meningen i Leif Olssons nyhetsartikel igår i DD om den varg som hittades död på ett hygge i Äppelbotrakten. Vargpar är inte så olika människopar, ja de är nog mer trogna varandra än vad människor ofta är. Vargen är ett socialt djur, flocken en storfamilj. Det var därför som en gång i tidernas gryning vargungar kunde flytta hem till människorna och deras familjer – de fann sig naturligt tillrätta i människoflocken. Så kom de älskade hundarna till oss.

Bilden av vargtiken, cirklande runt den döde hanen, är gripande. De allra flesta – inklusive de många jägare som oftast är stora naturälskare – tror jag känner just så: den ena parten i ett förhållande sörjer den andra. Och om varghanen blev skjuten, om det rörde sig om ett grovt jaktbrott – hur känner sig den som sköt? Möjligen satt han – jag utgår för enkelhetens skull från att det isåfall var en man – i en bil när han gjorde det. Var det triumfens heta vågor som rusade genom medvetandet och genom den säkert litet skakande kroppen när han såg hur varghanen segnade ner och dog? Vad sa han när han kom hem? Tänk om han har t ex en dotter eller son i sju- eller tioårsåldern eller så – berättar han för henne om det här? Knappast. Så han är tvungen att förbli ganska ensam med sin eventuella triumfkänsla. Fick han utlopp för det hat han antagligen måste känna för detta rovdjur så att det kändes bättre efteråt? Sitter han någonstans just nu och skryter för andra invigda om det han gjort?

Det vet vi inte. Och vem vet – den man som eventuellt gjorde detta kanske istället är mycket nervös nu, inte bara för att bli upptäckt efter sin olagliga handling (den som begår ett brott mår sällan bra efteråt.) Utan också för något annat: En liten, men växande skuldtyngd känsla av att han faktiskt tagit livet av en varelse, som i slutändan har sina likheter med honom själv. Och kanske har han en hund som han är mycket fäst vid och den där hunden är släkt med vargen han sköt. Han kanske läser det här. Det är rentav troligt att han gör det. I så fall tror jag att han läser denna text en gång till.

Sedan rycker du på axlarna, skrattar. Eller så sitter du där, mer tankfull än du trott att du skulle vara. Kanske har du det inte alls så lätt just nu.

Så skrev jag, i visshet om att mannen som dödade vargen med all sannolikhet skulle läsa texten. Någon dag senare blev jag uppringd av en anonym person som berättade att texten blivit läst av den som sköt.”

Frågan är om jägarförbunden bör få behålla den makt de har över rovdjurspolitiken och jaktpolitiken överlag? Den etiska nivån är bevisligen oerhört låg här och var inom gruppen.

vacce-sepia1b mellan b

Publicerat i Vargdebatten: | Lämna en kommentar

Vargfakta. Hotet om inavelsdepression.

Vargstammen behöver växa till sig för att klara eventuella sjukdomar och andra slumpmässiga händelser. I en liten vargstam kan inaveln sprida sig snabbare och det krävs nytt friskt invandrat eller inplanterat blod till vår lilla stam.

Den genetiska problematiken kring Sveriges vargstam består och vi behöver förstärka den genetiska variationen med ett antal vargar hämtade utifrån. Kontinuerligt/ återkommande och minst 25 till 35 djur för att få en positiv effekt. Men ser vi strikt till kostnaden är det långt billigare med ett mindre antal tillsammans med en stor population. Alternativet är att få till stånd en kraftig invandring österifrån som kan förstärka vår stam. Inget av detta sker idag och i princip förstärks inavelsproblematiken.

Utarmningen av stammen får inte fortgå och nya vargar måste in i landet. Exakt hur många vargar vi behöver är kopplat till detta problem. Att skjuta av stammen utan att tillföra mängder med friskt genmaterial är ingen lösning, tvärtom. Jägaren vet nämligen inte vilka vargar som är reproduktiva föräldradjur och risken är stor att fel djur skjuts. Vid de genetiska flaskhalsar som uppstår när en art minskar kraftigt i antal leder det till effekter vi inte önskar. Spridning av skadliga, defekta arvsanlag. En svår förlust av genetisk variation och inavelsproblematik.

Några arter med inavelsproblem är till exempel Arabisk oryx (Oryx leucoryx) som var nere i endast sju individer. Floridapantern är en underart till Puman (Puma concolor) och var 1970 nere i endast tjugo kända vilda exemplar. Asiatiskt lejon (Panthera leo persica) är en underart till lejonet. Det finns ungefär 200 till 300 asiatiska lejon kvar. De lever framför allt i delstaten Gujarat i Indien.

Den svenska vargstammen lider av inavel och härstammar från några få invandrade djur. Det finns stor risk för ökad identisk homozygoti = identiska kopior av samma arvsanlag. Inavel leder till skador, ger försämrade livsvillkor och omöjliggör på lite sikt artens fortlevnad. Detta vet vi mycket väl. Det är välkänt och väl dokumenterat hos både vilda och domesticerade arter.

Den svenska vargstammen är idag mer genetiskt besläktad än helsyskon. Missbildningar och färre valpar i kullarna är tydliga tecken på inavel så allvarlig att den hotar stammens överlevnad på sikt och problemet växer då i princip inget friskt blod tillförs. Exempel på inavelsrelaterade skador är minskande valpkullar. Att varghannar drabbas av kryptorkism vilket innebär att en eller båda testiklarna inte vandrat ner i pungen. En varghanne med denna skada har i princip ingen chans att bli far. Många undersökta vargar uppvisar skador på skelettet som allvarliga defekter på kotorna. Skelettskador på grund av inavel ligger runt tio procent i Sverige, motsvarande siffra för Finland är en procent. Dessa skelettskador kan bland annat leda till förlamning. Att inaveln är ett stort problem handlar enbart på att stammen grundar sig på tre invandrade djur och att friskt blod mycket sällsynt tillåts vandra in.

Att som en del politiker hävda att den svenska vargstammen nått en gynnsam bevarandestatus blir bara en tragisk lögn. Många protesterar också, till exempel säger Guillaume Chapron, docent vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) om den planerade vargjakten 2015 att: ” – Om Sverige kommer undan med detta är risken stor att andra länder följer efter. Det skulle vara en svart dag för den biologiska mångfalden i Europa.”

Nu är även vargforskarna oense om exakt hur många vargar som behövs för att motverka inaveln och alla forskare har inte genetisk kunskap. Några forskare anser att det räcker med två invandrade vargar per generation, vilket är detsamma som två per fem år. Andra hävdar att det krävs långt fler invandrade vargar för att bibehålla dagens inavelsnivå och motverka en ytterligare försämring. Våra kanske främsta genetiker, Linda Laike, Nils Ryman och Hans Ellegren anser att vargjakt i dagens läge är förkastligt och hävdar att stammen måste tillåtas växa. För att vargen skall överleva tio till femtio år i Sverige behövs minst femhundra vargar, även om kontakt med den finsk-ryska stammen sker. För ett långsiktigt bevarande går den kritiska gränsen vid minst femtonhundra vargar, helst fler.

Det är också ett välkänt faktum att jakten skapar kraftigt ökade stresshormoner hos varg, vilket påverkar deras immunsystem negativt och gör dem än mer sårbara för sjukdomar.

Under i stort sett hela 1900-talet var vargen utrotad i USA. Men den återintroducerades i ett storslaget projekt. Både Idaho och nationalparken Yellowstone i Wyoming valdes ut som lämpliga platser. 1995 flögs de första nedsövda vargarna med helikopter dit från Kanada. I Yellowstones nationalpark släpptes de först ut i ett hägn, i Idaho släpptes de ut i det fria.

Biologen Doug Smith har lett flyttprojektet alltsedan det startade. Han är anställd av den federala myndigheten för nationalparker, National parks service. Ingen annanstans i världen har så många vargar flyttats som här. Rent biologiskt är återetableringen mycket framgångsrik. De 66 vargar som fördes till Idaho och Yellowstone blev 1 700. Av dem lever idag ca 1 500 utanför nationalparker.

När de svenska forskarna Håkan Sand och Olof Liberg behövde råd om hur de skandinaviska vargarnas inavelsproblem skulle tacklas var det naturligt att vända sig till Doug Smith, en av världens främsta vargexperter.

Hans svar blev:” Flytta in nya vargar ”.

Ett exempel på inavelsproblematiken finner vi på ön Isle Royale. Tre mil från Kanadas sydkust ligger denna ö omgiven av Lake Superiors kalla vatten. Lake Superiors vatten fryser dock mycket sällan vilket gör det svårt för landslevande arter att nå ön. Öns barrskogar innehåller förhållandevis få djurarter.

I början av förra seklet lyckades några älgar simma till ön. Platsen framstod säkert som ett paradis för älgarna. Det fanns gott om bra bete, inga stora rovdjur och inga bofasta människor. Under 50 år frodades älgarna och som mest fanns det flera tusen av dem på den ca 500 kvadratkilometer stora ön. Men under vintern 1948 bildades tillfälligt så stark is mellan ön och fastlandet att varg tog sig över. Bilden förändrades.

Älgen är vår största växtätare och en art som kan begränsa tillväxten hos både örter, buskar och träd genom sitt kraftiga betestryck. Älgstammen kan ha en stor effekt på skogens täthet och artsammansättning. Vargen är ett topprovdjur och älgens naturliga fiende. Tillsammans bildar älg och topprovdjuret varg en näringskedja som är av central betydelse för barrskogarnas ekosystem. När vargen kom till Isle Royale fick forskarna möjligheten att studera hur de här nyckelarterna påverkar varandra i en miljö helt fri från människor.

”– På den tiden visste man otroligt lite om hur vargen påverkar älgen. Få forskare förväntade sig att vargar skulle kunna kontrollera älgarnas antal. Och vissa tvivlade till och med på att vargar klarade av att döda älgar ”, säger Michael Nelson, professor i miljöetik vid Oregon state university, USA.

I början av 1960-talet fanns det 20 vargar och ca 500 älgar på ön. 1975 hade älgbeståndet fördubblats medan vargarnas antal i princip förblev helt oförändrat. Därefter följde en period av svåra vintrar som försämrade älgarnas kondition. De blev lättare byten för rovdjuret. Vargarna blev fler och älgarna färre. Vargbeståndet nådde en topp i mitten av 1980-talet då det fanns ett femtiotal vargar på ön. Kort därefter drabbades vargarna av sjukdom. Ett aggressivt virus slog ut en stor del av beståndet. Resultatet blev en explosionsartad ökning av älgbeståndet.

Periodvis har trycket från vargarna varit stort, men älgarna har även drabbats av sjukdomar och dessutom plågats av klimatförändringar. Också vargarna har drabbats. År 2011 fanns det få vargar kvar på Isle Royale. Forskarna har också konstaterat att stammen är kraftigt inavlad och löper stor risk att helt dö ut på ön.

Vi säkrar inte vargstammen mot inavelsdepression genom att låta okunniga jägare skjuta fel djur. Speciellt då inga vargar bör skjutas om de inte är problemvargar.

Konventionen om biologisk mångfald, Convention on Biological Diversity (CBD) innehåller vision, målsättningar och arbetsprogram för att rädda den biologiska mångfalden inklusive den genetiska variationen och därigenom säkra fungerande ekosystem. Den genetiska variationen är grunden för biologisk evolution. Det är ett stort risktagande att minimera den genetiska variationen. Sverige liksom EU och i princip alla övriga nationer har undertecknat konventionen och lovat följa den.

Vargarna gör vad de kan för att undvika inavel. De vill inte para sig med föräldrar eller syskon. De söker alltid främst efter så avlägsna släktingar som möjligt. Men det blir lite svårt när de alla idag i princip är lika nära släkt som syskon. Man måste i sammanhanget beakta att de som inte vill ha varg i Sverige inte har någonting emot att vargen dör ut på grund av inavel. De som ihärdigast förnekar eller vill förminska inavelsproblematiken kanske överhuvudtaget inte bryr sig om huruvida vargen överlever här?

Det kom en viktig dom från kammarrätten hösten 2014 som underkände Alliansregeringens licensjakt på 16 vargar vintern 2013. Domen understryker att redan 16 vargar var för mycket. Uttalandena från Naturvårdsverket om att jaga upp till 100 vargar vintern 2015 framstår därmed som helt verklighetsfrämmande ur alla perspektiv. Siffran landade på en lägre nivå, 44 avlivades. Men ur genetisk synpunkt var beslutet om licensjakt helt befängt.

vacce-sepia1b mellan b

Publicerat i Vargdebatten: | Lämna en kommentar

Vargfakta. Är vargrädslan delvis en ärvd rädsla?

Hunden är en tämjd, domesticerad varg och minst lika farlig om den hanteras fel. Trauma ger fruktan och denna rädsla går i arv generation efter generation. Vargen har lärt sig frukta människan så djupt att rädslan går i arv. Detta även om föräldraparet också lär valparna att frukta oss. Detsamma gäller i stort vår reaktion på varg och andra mer eller mindre farliga djur.

Vi ärver alltså till en del vår rädsla. Hur stor den genetiska påverkan är i förhållande till miljön är omöjligt att säga, de båda faktorerna samspelar också. Har man en extra gen av fruktan inför vargen/rovdjur så påverkas man givetvis också mer av den kulturella miljön. Ingen går opåverkad av föräldrarnas signaler/påverkan och skola, lokalkultur, allmän kultur, sagor, religion med mera. Vi påverkas givetvis och kanske långt mer än av det genetiska arvet. Tyvärr ofta mer än av saklig vetenskap och kunskap. Människan älskar och vårdar sina myter. Tyvärr har myter och rena sagor påverkat människans syn på varg och andra rovdjur.

Mytens stora succé, eller eländesvandring, började med den kognitiva revolutionen för sådär 70 000 år sedan. Det är då homo sapiens börjar vandra ut från Afrika och lägga under sig världen, samtidigt som hon hittar på att tillverka små konstföremål, figurer och mönster. Hon lärde sig att tänka i symboler och myterna uppstod. Denna abstrakta förmåga gav upphov till allehanda religioner, ideologier. Människans rent biologiskt grundade sociala talang klarar inte att hålla ihop större flockar än uppåt 100 till 150 individer. Men mytens påbyggnad med till exempel en gemensam tro på ett ursprung, en gud eller en idé kan samarbetsförmågan utökas till att omfatta i princip hur stora grupper som helst, som bekant hela imperier.

Den kristna, muslimska och judiska (den abrahamitiska) guden, är långt yngre än vad religionens alla ismer och megafoner hävdar. Hen eller detet, uppfanns för ca 2600 år sedan. Antikens judar imiterade i detta avseende något de kunde observera runt omkring sig. Ett folk i Tigris dalgång dyrkade en gud kallad Assur, varför folket kallat sig assyrier. Babylonierna, vid floden Eufrat, beskyddas av guden Marduk. Gör vi vandringen vid samma tid global, blir bilden tydlig. Jahvé var en gud bland många andra gudar.

Religionens uppfattning om gud grundas i behovet av att hålla samman stammen, vilket i sig är en grund i nationalstatens utveckling. Guds tillblivelse bygger på uråldrig ”politik” och det psykologiska spelet kring grupptillhörighet och sammanhållning. Det handlar i grunden om tribalism, vilket betyder att man gynnar personer av sin egen stam. Det ”kristna” budet om att: älska sin nästa som sig själv” bör korrekt översatt från tidig hebreiska istället vara: ”Du skall älska din stamfrände som dig själv”. Behovet av en utvecklad tribalism ligger i ledarnas (t.ex. Moses) behov av ett sammanhållet grupptänkande för ett starkt revirskydd eller revirutökning. Det är en etnisk gud som framträder och som på Sinai berg överlämnar de tio budorden som inte är annat än en uppförandekod som skulle säkra sammanhållningen inom detta folk och därmed också dess överlevnad.

Behovet av att hålla ihop gruppen är äldre än människan. Viktigast är familjegruppen, sedan kommer stamtänkandet.

Den religiösa myten innehåller också ett hot mot dem som inte lyder. Man skapar sammanhållning med bland annat rädslan som verktyg. Den religiösa helvetessagan är viktig för att skapa fruktan/rädsla. Där brinner syndarens hud, så får han en ny, så att bestraffningen kan fortsätta i all evighet. Denna rädsla blir med tiden så stark att den ärvs av generation efter generation och förklarar delvis varför religionerna överlevt kunskapsutvecklingen.

Att rädsla ärvs beror delvis på epigenetikens mekanismer. Epigenetiken förbereder nästa generation att överleva i en ny miljö och då inte bara i den strikt fysiska. Detsamma gäller sociala, kulturella miljöer. Alla starka känslor skapar minnen som kan ärvas av kommande generationer. Hundens lojala kärlek till oss, dess förmåga att samspela med, lyda och läsa oss är givetvis även nedärvda funktioner. En epigenetisk anpassning är en del av evolutionen.

Den rädda och stressade hjärnan producerar små molekyler som kan tända och släcka en gen. Processen möjliggör snabba ändringar i genfunktionen utan att en ren mutation uppstår. Det är acetylmolekyler som tycks ”tända” generna och metylmolekyler ”släcker” gener. Inga förändringar i den genetiska koden uppstår, men delar tänds eller släcks. Epigenetik betyder ”på genetiken”, det sker alltså utanför DNA:t.

Ivan Pavlovs experiment som visade att möss förmåga att lära sig reagera på en klocka som ringde vid matning, ärvdes och avkomman lärde sig i allt snabbare takt. Initialt tog det ca trehundra gånger innan musen förstod kopplingen, andra generationen tog det ca hundra gånger. Vid femte generationen förstod mössen kopplingen mellan ringsignal och mat redan efter fem försök.

Vid den femte generationen anses hybriden mellan hund och varg idag ofta för att vara en rasren hund.

Forskarna Brian Dias och Kerry Ressler vid Emory University School of Medicine, Atlanta, USA, utsatte i en studie möss för en doft av körsbär och gav dem samtidigt en elstöt i tassarna. Efter en kort tid rusade mössen ihop vid doften av körsbär, även då de inte fick någon elstöt. Mössen fick para sig med vanliga möss som inte utsatts för experimentet. Reaktionen ärvdes av avkomman som samlades skräckslagna i grupp när de kände doften av körsbär.

Att människor lärt sig frukta Gudar och hävdade hot som rovdjur, är exakt samma typ av epigenetisk inlärning, en ärvd ”fruktan”.

Ärvd rädsla borde inte förekomma enligt klassisk genetik, men forskningen visar tydligt att rädsla överförs från generation till generation. Mössens reaktioner i experimenten jag nämner ovan har också en tydlig koppling till hur fruktan överförs hos människan. Studier av posttraumatisk stress (PTSD) visar att barnen till krigsveteraner har ökad risk att själva drabbas av stressyndromet.

Även studier av förintelsens överlevare pekar i samma riktning. Rachel Yehuda verksam vid Icahn School of Medicine at Mount Sinai, New York, USA, har i sina studier kunnat visa på ökad risk för PTSD, depressioner, ångest, ätstörningar och drogmissbruk hos barn till överlevare från förintelsen. Detta även om föräldrarna aldrig talat om de fasor de upplevt. Liknande resultat har visats efter attacken på World Trade Center 2001, barnen har ärvt moderns fruktan och uppvisar ökade risk för PTSD med mera. De exakta mekanismerna bakom detta arv är inte helt klarlagt men det finns en koppling till epigenetik och stresshormonet kortisol.

Rädslan behöver inte vara sakligt grundad utan även mytiskt grundad rädsla som vargskräck, främlingsfientlighet och rädsla för harkrankar/myror beror med säkerhet delvis på epigenetiskt överförd/ärvd rädsla. Frukta din herre och Gud. Orden påverkar och fruktan kan översättas med rädsla, fasa, bävan, skräck, ångest; farhåga, oro. De kan också ha en lite mildare ton, vördnad, respekt. Men gudsfruktan och den rädsla som historiskt tonat människan inför helvetets plågor om du inte lyder har givetvis påverkat oss. Sagans makt blev därigenom enorm.

Rädsla/fruktan är ett välbekant och ofta använt maktmedel. Människan har delvis domesticerats via rädsla, vi har lärt oss tänka ”rätt”. Som att djur är själslösa varelser som inte ens känner smärta.

Det är också bland de konservativa religiösa grupperingarna vi idag ser störst förnekelse inför det faktum att vi orsakar svårt destruktiva klimat- och miljöförändringar som växthuseffekten. De arbetar enormt hårt för att skyffla över och dölja sanningen via lögnens retoriska iver.
Den genetiska överföringen tar längre tid hos oss människor på grund av vår långsammare generationsväxling och är därför svårare att studera hos oss. I grunden fungerar alla däggdjur efter exakt likartade psykologiska, biologiska och kemiska ramar.

Allt vetenskapen har att säga om människan och evolutionen idag motsäger att vi i grunden drivs av själviskhet och egoism. Bilden är den helt motsatta. Vi drivs av en medfödda känsla för rättvisa och äger en stark motvilja mot hierarkier. Jämlikheten är inte bara en grundläggande värdering. Den är grundad på djuret människans tidigaste erfarenheter. Nödvändigheten av att dela med sig för gruppens och individens bästa och inte tillåta alltför stora skillnader i förmögenhet och makt.

Den kända primatforskaren Frans de Waal citerar de brittiska hälsoexperterna Richard Wilkinsons och Kate Picketts bok Jämlikhetsanden för att understryka alla de negativa effekter som ökad ojämlikhet har i vårt samhället. Idén om att ökad ojämlikhet skulle vara bättre för alla smulas totalt sönder av bokens författare. Sanningen är tvärtom den att ett jämlikt samhälle i princip alltid är bättre för alla. De som hävdar ojämlikhetens fördelar är de som inte bryr sig, de som själva vill ha en större bit av ”kakan” och med sin bristande etik, empati med mera endast ser till sitt personliga ego och totalt tappat den balans en sund själ bär.

Troligtvis är det få idag som inte ser konsekvenserna av ojämlika klyftor, arbetslöshet, social oro, misstro, polarisering och konflikter världen över.

Ingen, ej heller de Waal, förnekar mänsklig aggressivitet men han och de flesta av oss ser främst ett däggdjur som är genuint samarbetande, empatiskt. Detta grundar också de jämlikhetssträvande de flesta av oss ser som positiva för samhällsutvecklingen. Det är också dessa goda egenskaper som gjort människan så framgångsrik, även sett ur evolutionens perspektiv. Detsamma gäller vargen som samarbetar för flockens bästa.

Det är inte krigen som byggt vår civilisation, krigen har snarare varit destruktiva pauser i de långa perioderna av fred som främst kännetecknar vår mänskliga historia. Frans de Waal pekar på studier som visar att soldater helst inte skjuter på fienden. Ett bevis är att under Vietnamkriget avlossade amerikanska soldater över femtiotusen kulor för varje dödad fiendesoldat:

De flesta kulorna måste ha skjutits rakt upp i luften.”

Frans de Waals i grunden positiva världsbild grundar sig i den evolution som pågår:

Jag känner stor optimism när jag tänker på empatins uråldriga historia.”

Det finns ett berömt experiment Frans de Waal berättar om. Två kapucinapor sitter i varsin bur, de ser varandra tydligt och ges uppgiften att överlämna en sten till försöksledaren. Den ena apan får en bit gurka som belöning, den andra får en druva för samma uppgift. När den första apan ser detta och återigen får en bit gurka när kompisen får en druva blir hon så upprörd att hon slänger gurkbiten på försöksledaren. Hon slår sin lilla handflata i golvet, skakar upprört på burväggen och visar tydligt sin upprördhet. Experimentet upprepas med samma resultat, med den lilla skillnaden att apan som får gurkbiten testar att stenen är en sten för att övertyga sig om att uppgiften utförs korrekt. Hon får ändå samma orättvisa betalning och visar med exakt samma mimik och handling att hon anser sig vara svårt orättvist behandlad. Det blev ganska tydligt vad hon ville säga försöksledaren. En troligt korrekt översättning av apans kroppsspråk till svenska skulle bli ungefär: Du din orättvisa apa!

Historiskt har patriarkatet behandlat kvinnor som varande halva män och de lever än idag med generellt sämre lön än män för samma uppgifter. Varför?

Kapucinapor har en moralisk känsla för rättvisa. Har vi verkligen och alltid det?

Frans de Waal känner optimism, personligen är jag nog lite mer pessimistisk. Man bör inte ha alltför höga förväntningar om människans moral och förnuft. Vi får verkligen anstränga oss för att hålla vår bräckliga moraliska båt flytande. Vi måste ständigt arbeta för att utveckla kunskapen, empatin, moralen/etiken och vår ansvarskänsla.

Empatin är äldre än människan och bärs vidare likt vår fruktan av generna. Det finns människor som lättare än andra känner empati och kan leva sig in andra människors känslor. Idag antyder forskningen att graden av empati delvis styrs av vilken genvariant av neuropeptiden oxytocin vi bär. En genvariant tycks öka empatin något. Alla däggdjur producerar oxytocin.

Vi tar hand om vår avkomma, oftast väl, och har genom evolution och naturligt urval utvecklat förmågor som är spontana reaktioner. Vi hjälper instinktivt till när någon verkligen behöver hjälp. Evolutionen har också gett de flesta av däggdjurens ungar en fördel, deras skönhet (de är oftast väldigt söta) ger dem fördelen att vi helst tar väl hand om dem, utseendet spelar på vår empati.

Vår kärlek till däggdjursbarn och våra tamdjur bevisas tydligt av bland annat alla uppskattade videoklipp på YouTube.

Ett litet tecken på att även vargen äger en empatisk förmåga är att de smittas av gäspningar. Vi människor smittas lätt av andras gäspningar, testa gärna! Detta har länge sett som ett bevis för vår empatiska förmåga och det är styrkt att vargen smittas lika lätt, särskilt lätt av närstående individer.

Jag vandrar ut på lite tunn is en stund och hävdar att kvinnor generellt är intelligentare än män. Att jag går ut på tunn is handlar mest om att mina ord lär störa många konservativa män. Vi vet nog baserat på empirisk erfarenhet att det är sant men vi är offer för en patriarkal hierarki som styrt vår flockmentalitet mot sagans/religionens värld och svåra generella felinlärningar. Ett exempel är de abrahamitiska religionernas historiska tendens att se på kvinnan som varande en halv man. Vi har säkerligen också ärvt den kulturella inställningen att män är intelligentare. Insikten att det inte är så smärtar mäns prestige och alla vet att det näthat vi ser mot intelligenta kvinnor bottnar i att många män inte klarar känslan av intellektuell underlägsenhet. Intelligenta och självständiga kvinnor ses av dessa män som ett reellt hot.

Prestige är som bekant ett sociologiskt begrepp som står som ett mått på uppfattningen av hur kollektivet värderar en person eller en grupp. Prestige är närbesläktat med och gränsar till heder och social status.

”– De senaste hundra åren har intelligenskvoten för både män och kvinnor stigit, men snabbare för kvinnor”, hävdar professorn James Flynn. En av orsakerna är att kvinnors förmåga att multitaska, att göra flera saker samtidigt, utvecklat den kvinnliga intelligenskvoten. En annan är att kvinnor äntligen insett att de har en större potential till högre intelligens än män. Det ska tilläggas att inte alla forskare anser att intelligenskvot är ett helt vattentätt sätt att mäta en människas intelligens. Att mäta våra multipla intelligenser är självklart svårt, men faktum kvarstår, med de metoder vi har så har kvinnor gått förbi och är idag intelligentare än män.

Ett generellt problem är att intelligenta kvinnor tvingas anstränga sig långt mer än män på arbetsmarknaden. Därmed finns det en styrkt risk att intelligenta kvinnor i västvärlden föder färre barn. Detta får konsekvenser då intelligens ärvs, kanske främst från modern?

Det enda fungerande motmedlet är att vi snarast genomför det vi så länge talat vackra ord om, nämligen verklig jämställdhet mellan könen. Arbetet blir långt ifrån enkelt då kvinnan är lika styrd av sina arv och kulturell påverkan som männen. Kvinnor diskrimineras och står under manligt förmyndarskap inom somliga religiösa kulturer. Till exempel så har den fundamentalistiska religiösa reformrörelsen wahhabiternas (en känd ism inom islam) små ynkliga män verkligen drabbats hårt av felinlärningens vanvett.

Givetvis drabbas även kvinnor av felinlärning. Jag fick en gång frågan: ”- När levde sjöjungfrur, Thomas?” Frågan ställdes av en medelålders kvinna. Jag svarade givetvis att de aldrig funnits. Att det handlar om en mytologisk figur. Frågan ställde mig givetvis lite och gav mig en lätt chock: Tror folk på vad som helst? Det tragiska är att de faktiskt gör det. Det är i grunden inte märkligare att folk tror på sjöjungfrur än att de tror på gudar, andar, demoner och änglar. Den kulturellt ärvda och miljöbetingade religiösa tron får allehanda fantasifigurer att upplevas som varande äkta. Det har i princip ingen betydelse vilken religiös idévärld du studerar. Kvinnan som ställde frågan är uppvuxen i en konservativ religiös kultur från södra Balkan. Hon fick en kort skolgång enligt den patriarkala principen om att kvinnan är en halv man. Det ansågs inte nödvändigt att utbilda kvinnor, deras livsuppgift var moderns, älskarinnans och hushållerska. Det riktigt tragiska är att kvinnorna i nämnda kultur själva aktivt bidrar till att bevara kulturtraditionerna, utvecklingsnivån och den religiösa mytologin. De uppfostrar sina söner till att bli kulturella kopior av de män de oftast till slut vill separera sig ifrån.

Den svenska kulturen har genomgått en viss förändring men är än i grunden delvis likartad. Glöm inte att det var så sent som 1965 som det blev förbjudet med våldtäkt inom äktenskapet. Det var alltså inte så länge sedan som den svenska kvinnan tilläts äga sin kropp även inom äktenskapet, det tog några årtionden efter det att hon fick rösträtt i allmänna val. Det var inte de religiösa patriarkerna som ledde den kampen heller. Den patriarkala traditionen är och var stark även här.

Vi står mitt i en levande okunnighetspandemi som lär förstärkas om vi tappar i intelligens och få långt svårare konsekvenser än den sjukdomssmitta de spanska erövrarna tog med sig till den nya världen och som långt mer än europidernas giriga utrotningskrig ödelade mycket av den högstående indiankulturen i Syd- och Nordamerika. Aztekerna trodde Cortés var en återvändande gud. En av de många berättelserna i aztekernas rika och förstämda mytologi, handlade om överguden Quetzalcoatl, som någon gång i tidernas gryning fördrivits men som hotat att återvända och hemsöka dem på nytt. Profetian sade bland annat att detta skulle ske på året ”ett säv” och på dagen ”nio vind”. Utseendet då? Tja, alla bilder visade honom iförd svart dräkt. Översatt till europeisk kalender blir ”ett säv” och ”nio vind” den 22 april 1519. Den dagen råkade Cortés stiga iland i Mexico, och då det också råkade vara långfredagen bar han därför – svarta kläder”.(Peter Englund)

Det var ingen gud som återkom, det var en plundrare och med sig förde han smittkoppor.

Det är hög tid att göra upp med vår globalt spridda patriarkala hierarki som styr vår flockmentalitet via allehanda mytologiska modeller mot en väntande klimat och miljökatastrof. Kvinnorna lär förhoppningsvis bli vår arts trumfkort då de har en långt mer utvecklad ansvarskänsla, empati och förmåga att hushålla. Förmågan att hushålla är mer än starkt kopplad till en sund ekonomi.

Hos en del primater, t.ex. schimpanser är det inte helt ovanligt att en hona säljer sex för att få tillgång till kött. Vanligast är beteendet under dräktighets-perioden. Sexköpet handlar om en strikt överlevnad, för henne och ungen. Kött, vanligen från andra, mindre apor, är mycket eftertraktat. Antagligen var det exakt så prostitutionen en gång uppkom hos homo sapiens och även hos oss primärt en fråga om strikt överlevnad. Dvärgschimpans eller Bonobo (Pan paniscus) lever lite annorlunda än den vanliga schimpansen. De sover tillsammans i grupp, den vanliga schimpansen sover helst ensam. Det är också så att hos dvärgschimpansen är det honorna som har det dominerande inflytandet, det är de som fördelar maten. Sex mot kött förekommer inte.

Hos dvärgschimpanserna dödar aldrig hanen ungarna (infanticid) om han skulle få dominans. Vilket är mycket vanligt hos schimpansen och de vanligt förekommande krigstågen mot andra grupper som finns hos schimpanserna förekommer överhuvudtaget inte hos bonobon. Likaså finns inga aggressiva och dominanta hanar, eller underkuvade honor hos dvärgschimpansen. När gruppen flyr från till exempel en fara, så flyr alla åt samma håll. Vilket inte schimpans, eller homo sapiens gör.

Man kan säga att dvärgschimpansen är promiskuös (även om ordet knappast är adekvat i deras sociala struktur/kultur). De har ett mycket aktivt sexliv, många sexlekar per dag och ofta är det ”snabbisar” på ca 13 sekunder. De ligger med alla, oavsett kön och homosexuella förbindelser är vanligare än hos homo sapiens. Även onani är mycket vanligt. Av alla deras sexuella möten är det bara ca en fjärdedel som skulle kunna leda till graviditet.

Sexet används främst för att stärka gruppens sociala band och även som konfliktlösare. Dvärgschimpansen är fredlig i ordets rätta bemärkelse och en orsak till detta fredliga ”make love not war” – samhälle kan vara så enkel som att den vanligt förekommande strategin för att lösa en konflikt är att ”älska” en stund. Hos dvärgschimpansen har honorna också genitalierna lite längre framåt, vilket gör sex ansikte mot ansikte, ögon mot ögon, möjligt. Det vi kallar den gamla hederliga ”missionären” alltså!

En dvärgschimpans, Kanzi, förvånade många homo sapiens genom att bevisligen och tydligt kunna kommunicera med oss. Han pekade på figurer/symboler och bad till exempel på detta vis om mat, om att få gå ut och leka. Till forskarnas stora förvåning visade det sig att han kunde prata med ljud och relativt enkelt förstå vårt språk.

En dvärgschimpans är lite lättare än den vanliga schimpansen 27-61 kg, i det vilda sällan mer än 35-40 kg. Den har längre armar och ben, men är i övrigt väldigt lik schimpansen. Ungarna föds efter ca 8 månader och med ett mellanrum om ca fem år. En hona är könsmogen vid sju års ålder och söker sig då ofta till en ny grupp.

De lever i ett begränsat område i Kongo, mellan floderna Kasai och Sankuru i söder, Kongofloden i norr och väst, Lomani i öst. Området är så svårtillgängligt att verklig forskning kring dvärgschimpansernas levnadsvillkor, sociala struktur med mera startades först på 1970-talet. Arten hittades första gången1929. Det finns någonstans mellan 10 000 till 25 000 kvar i vilt tillstånd och arten är hotad.

Vi är ett lärande djur. Studier av andra arter ger samtidigt svar på vilka vi är, var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. Evolutionen pågår ständigt.

Evolutionen är en ständigt pågående process och förhoppningsvis försvinner eller minskar vår okunnighet och fruktan över tid. Den empatiska genen slår förhoppningsvis igenom alltmer efterhand som vi evolutionärt utvecklas till att verkligen bli den visa människan (homo sapiens). Vi, homo sapiens, är på inget vis en fullbordad och perfekt frukt av evolutionen. Vi är likt alla andra en varelse under utveckling.

Även vargen anpassar sig, ärver rädsla och tar in ny kunskap via empiriskt lärande. Det finns till exempel fiskande vargar i British Columbia vid Kanadas Stillahavskust. Dessa vargar har lärt sig fiska lax och undviker till och med att äta annat än huvud/hjärna på laxen. Detta därför att fiskarna bär på en inälvsparasit som är farlig för hunddjuren, bandmasken. Masken skadar aldrig en laxätande björn då de dör under björnens vintervila i idet.

Laxfisket är till skillnad från övrig jakt helt ofarlig för vargen. Ett hjortdjur kan sparka ihjäl eller skada en varg allvarligt. Det är inte svårt att förstå att vargen väljer ett lättare och näringsrikt byte som lax under några månader varje år.

Vargarna vid British Columbias kust är små, även detta en miljöanpassning. En intressant iakttagelse är att vargens päls kan förändras, hårstråna kan bli plattare och mer anpassade till ett liv i vatten. Exakt den utveckling vi sett hos de marina däggdjuren. Landskapet som vargarna jagar fisk i är fragmenterat och fyllt av korsande vattendrag. Vargarna måste tillbringa mycket tid med att simma. Allt tyder på att vargarnas anpassning till ett liv i vatten kommit långt. Bara detta att de simmar långa sträckor i iskallt vatten, som dödar andra däggdjur och vargar säger att evolutionen förändrat den fiskande vargen. En beteendeförändring ger över tid även rent fysiologiska förändringar och om ca femtio miljoner år ser vi säkert ett nytt marint däggdjur med sina evolutionära rötter i dagens vargstam. Se på exemplet med Isbjörnens utveckling från brunbjörn. Vargar och björn jagar inte lax likadant, så beteendet är inget härmande, vargen jagar med käftarna, björnen med sina ramar och de äter inte likartade delar.

De vargliknande Mesonychiderna var också dagens sälars och tandvalars urfader.

För ca 50-60 miljoner år sedan vandrade det ett antal rovdjur på vår planet, ett av dessa var Miacis. Det var ett litet mårdliknande rovdjur, med långsträckt kropp, lång svans och korta ben. Miacis tillhörde släktet Miacidae, varifrån alla (med stor sannolikhet) dagens rovdjursfamiljer utvecklats. Vargen tillhör hunddjuren, vars förfader Cynodictis levde för ca 40 miljoner år sedan. För ca 30-35 miljoner år sedan utvecklades en linje av Cynodictis förgreningar till Tommarctus. Denna var väldigt lik dagens varg och samtidigt urfadern till vår tids vilda hundar.

Under en tidsperiod i utvecklingen fanns en jättevarg, Canis dirius, långt större än något nutida hunddjur. Canis dirius jagade den tidens jättelika växt/gräsätare, jättebison, jättekamel och jättehjort. Denna gigantiska urtidsvarg dog ut samtidigt med de stora gräsätare den livnärt sig på.

Vargen som den ser ut idag uppstod för ca 1,5 miljoner år sedan. Den kom ur en annan linje av Cynodictis än Canis dirius och hade i princip, med mindre variationer, samma levnadssätt och utseende som dagens vargar. Hunddjuren, inklusive vargen anses ha utvecklats på den nordamerikanska kontinenten och utvandrat till Sydamerika och ”Gamla världen” via landbryggan som tidigare fanns vid Berings sund. Vargen har utvecklats parallellt med de stora växtätarna, när växtätarna blev större och snabbare, blev också vargen det. Det är också denna samevolution som gjorde att vargarna började jaga i flock, vilket gav dem möjligheten att fälla byten mer än tio gånger större än dem själva. Under lång tid var vargen ett av de mest spridda däggdjuren på vår jord.

vacce-sepia1b mellan

Publicerat i Vargdebatten: | Lämna en kommentar

Vargfakta. Varg, ett hot mot landsbygden?

Vargen beskrivs ofta som ett hot mot landsbygden. Om alla tänkte som jägarförbunden, LRF, och många politiker hamnar vi snart i en ytterst fattig och farlig situation. Till följd av mänsklighetens exploatering av djur och natur har populationen hos över 3 000 djurarter halverats sedan 1970 enligt en ny rapport från Världsnaturfonden. Orsakerna är jakt, fiske och förlorad livsmiljö för de aktuella arterna. Detta samtidigt som mänskligheten nästan fördubblats under samma period och kräver ökat ”livsrum”.

Vi står inför ett art-massutdöende vi aldrig sett förut och orsaken är mänsklighetens fattigdom på kunskap och den kortsiktiga kvartalsstyrda marknadsliberala girigheten.

Sverige är inte fattigt. Vi lever inte kvar i en artonhundratals-miljö. Vi kan klara vargens återkomst. Klarar vi inte denna enkla uppgift så klarar vi inga av våra miljömål. Alliansregeringen missade som bekant fjorton av sexton viktiga miljö-/klimatmål. Vargen är inte landsbygdens stora problem, problemet ligger i vanor, traditioner och konservativt tänkande: ” – Men så har vi alltid gjort!”

Vargen är verkligen inte problemet och skall vargen spridas så jämlikt som möjligt över landet så bör motståndarna också acceptera en livskraftig stam. Det handlar också om solidaritet med andra jägare/fårägare/lantbrukare där vargstammen är tät idag. Vargen är här för att stanna. En livskraftig stam vilar inte bara på ett riksdagsbeslut, utan också på ett antal internationella överenskommelser som vi undertecknat.

Att dagens svenska vargstam är stor nog och genetiskt frisk är en medveten lögn.

Det svenska lantbruket har haft problem i minst femtio år. ”För 30 år sedan år 1983 fanns det 39 000 företag med mjölkkor; för 20 år sedan fanns det 20 000 företag; för 10 år sedan fanns det 10 000 företag och år 2012 var antalet strax under 5 000 företag med mjölkkor. Antalet mjölkföretag har alltså de senaste 30 åren halverats under varje 10-årsperiod. Litet drygt 8 av 10 mjölkföretag har försvunnit på 30 år.”( Källa: Jordbruksverket).

Det svenska jordbruket har också mycket svårt att konkurrera med importprodukterna. Urbaniseringen fortgår ständigt. Utveckling kräver förändring, inte stagnerande tradition. Fortsätter det traditionella jordbruket att vägra anpassa sig till ekologiskt hållbar produktion är det i Sverige dödsdömt. Det skall till exempel bli oerhört intressant att se hur många mjölkbönder vi har kvar 2020.

Turism är en sektor som ökar i Sverige. Besöksnäringen omsatte 284,4 miljarder kronor 2013 och stod för 20 procent av den totala tjänsteexporten.

En livskraftig artrikedom i en levande natur lockar givetvis turister.

För att minska konflikten mellan varg och älgjägare kan vi försöka att kraftigt utöka vår lilla stam av kronhjort och sprida den. Efter ett par årtionden har både varg och jägare ett nytt talrikt och bra jaktbyte. Trycket på älgstammen minskar samtidigt. Kronhjorten foderkonkurrerar inte med älg, ger mindre skogsskador, ger ett fint kött och är ett otroligt vackert djur att se.

Vi kan plantera in visent och hjälpa till att rädda den spillra som finns kvar. Både visent och kronhjort är bra betesdjur som håller landskapet öppet och gynnar florans biodiversitet. Kronhjort kan också födas upp i hägn. De historiskt kunnige vet också att älgstammen var på gränsen till utrotning under artonhundratalets första årtionden. Vi kan återskapa en stark kronhjortsstam, vi har gjort liknande förut!

Ställ om till optimal biodiversitet, satsa på ekologisk produktion, premium-märk svenskt jordbruk och på sikt också skogsbruket. Konsumenternas berättigade krav på bra och ekologiskt producerad mat ökar konstant.

Gör Sverige till Europas lunga och ett uppskattat semestermål. Det finns många fina små initiativ, som vildsvinsslakteri. Vildsvin ger bättre kött än tamsvin. Konkurrera med det vi har och kan få, inte traditioner som små bidragsberoende fårstationer.

Det öppna landskapet klarar vi med andra vilda alternativ och nötdjur, hästar gör mycket nytta. Hästar/hästsporten är det svenska lantbrukets näst största kund efter mänskligt foderbehov. Det krävs mer än halva Skånes öppna ytor för att ge hästarna foder och bete.

Det öppna landskapet har inte värnats.

”Stora och viktiga förluster av biodiversitet i Sverige beror inte på att vi har för få träd utan är i stor utsträckning kopplad till att 70 procent av Sveriges forna ängs- och hagmarker har försvunnit och huvudsakligen planterats med skog, oftast gran.”

Majoriteten vill att svensk landsbygd skall leva upp och accepterar samtidigt de vilda djurens rätt till livsrum.

Att hålla några få får utvecklar inte landsbygden och nej, det finns inget direkt lagkrav om bättre stängsel än de man orkar med idag. Men om man nu verkligen värnade de ”älskade” tamdjuren så stängslades det långt bättre. Ville man dessutom verkligen skapa fler så kallat närodlade arbetstillfällen så ringde fårhållarna de existerande stängselföretagen och bad om hjälp. Arbetstillfällena på landsbygden minskar konstant och ingenstans ser jag en verklig vilja att bryta utvecklingen. Ett bidrag på ca 75 kronor per löpmeter stängsel är en rimlig stödform som bör utgå till alla berörda.

Vi tillsammans betalar redan ett kraftigt stöd: ”Sverige betalar i år 37,7 miljarder kronor i medlemsavgift till EU. Återflödet från EU-budgeten beräknas till cirka 12 miljarder kronor.” (http://www.dn.se/valet-2014/hit-gar-eus-pengar/ ) och ca fem miljarder av det skattebaserade återflödet är stöd till jordbruket.

Vi är inte självförsörjande på mat och vid en större kris, t.ex. en oljekris, så skulle vi drabbas hårt. Detta tror jag det svenska folket är tämligen omedvetna om.

Den svenska självförsörjningen av livsmedel är sjunkande. Vare sig EU:s eller Sveriges jordbrukspolitik säkrar helt och hållet vår livsmedelsförsörjning i händelse av kris och beredskapslagren är avskaffade. I direktiven till den påbörjade utredningen ”Konkurrenskraft och utvecklingsmöjligheter för svensk jordbruks- och trädgårdsproduktion” finns sårbarhetsaspekten inte med. Den säger heller inget om självförsörjningsgrad eller mål för det svenska jordbruket, något som Sven Lindgren är kritisk till. Som statsvetare, förbundsordförande i Civilförsvarsförbundet samt i Hushållningssällskapens Förbund menar han att Sveriges politiker inte tar den sjunkande självförsörjningsgraden på allvar.

Inget annat land har haft en så kraftigt sjunkande självförsörjningsgrad som Sverige de senaste åren, konstaterar han.”

Det är inte rovdjuren/varg som är hotet mot landsbygden, hotet kommer ur det konservativa vanetänkandet som istället för att utveckla landsbygden konserverar en felaktig överlevnadstaktik.

Rovdjursstammarna i Sverige minskar och stora delar av landsbygden är ett laglöst land.

Jag citerar återigen BRÅ:”Den illegala jakten är omfattande samtidigt som försvinnande få gärningspersoner hamnar inför domstol. I fråga om illegal jakt kan det närmast uppfattas som att vi lever i ett laglöst land.”

Debatten om vargens vara har pågått sedan mitten på 1980-talet och lär pågå i många år till och är ett typexempel på vår oförmåga att anpassa oss till en balans/harmoni visavi den natur vi är helt beroende av, men mytiskt samtidigt skräms av. Tyvärr är den demokratiska debatten ibland evig och full av repriser. De som vägrar förstå lär vi aldrig övertyga och det ser därför mörkt ut för oss och våra medresenärer i tiden. Det är inte rovdjur/varg som är hotet, vi är det största och allvarligaste hotet och inte bara mot oss själva. Främst hotar vi framtidens barn, våra barnbarns barn och så vidare i den genetiska livskedja vi bildar genom tidens gång.

Varg- och rovdjurshatande jägare vill ofta medvetet få vargar att bete sig på ett onaturligt sätt för att kunna odla myter kring problemvargar. De vet att om föräldrar i en vargfamilj dödas så kommer inte ungarna få möjlighet att lära sig ett naturligt beteende, som att hålla sig borta från samhällen och att jaga naturliga byten. Detta lär sig ungarna av sina föräldrar.

Dessa jägare vet också att om man dödar en av föräldrarna så ökar risken för attacker på tamboskap väsentligt eftersom en ensam varg har mycket svårare att fälla vilt. En omfattande licensjakt innebär ett betydligt större hot än skyddsjakt mot den sårbara vargstammen. Denna medvetet selektiva jakt ökar riskerna för attacker på tamboskap och förekomsten av unga obildade vargar i närheten av samhällen. Det leder därmed till massmedial rapportering av dessa fall, vilket skapar en än mer negativ syn på vargen. Stannar vi upp vid detta med ”obildade valpar” en stund och ser på den unga hanformen av vår art, homo sapiens, så ser vi snart vad dessa valpar kan ställa till. Över åttio procent av våldsbrotten har denna puerila hanform som ursprungskälla.

Om vargar och övriga rovdjur behöver skjutas av så måste det ske med specialutbildade jägare, gärna offentligt anställda och helt utan personlig agenda. Jägare som har grundliga kunskaper om viltet, ekosystemens känslighet och kunskap om vargars beteende och roll i naturen. Vill vi skapa några hundra välkvalificerade och viktiga arbeten?

Licensjakt på varg resulterar inte i ökad acceptans utan skapar främst rakt motsatt bild.

vacce-sepia1b mellan

Publicerat i Vargdebatten: | Lämna en kommentar