Samerna och rovdjurshatet.

Ett verkligt naturfolk respekterar naturen och dem som bebor den och sköter om det ekologiska systemet.

Den svenska rovdjursförvaltningen bör ses som ett stort misslyckande på många plan.

Det finns egentligen ingenting i FN:s konvention om ursprungsfolk och stamfolk, som ger Samerna rätt med hänvisning till renhållningen att i princip hålla hela norra Sverige fritt från varg och andra rovdjur. Det finns inget förnuft i att bistå ett ursprungsfolks ”krig” mot konkurrerande djurarter så som Sverige bistår och hjälper Samerna i kriget mot varg och lodjur.

Det handlar inte om samisk kultur, det handlar om rent destruktiv girighet och en osund syn på naturens mångfald och har ingenting med ett naturfolk att göra, tvärtom.

Samerna har en vacker och intressant kultur men blanda inte in dagens moderna renhållning i detta begrepp.

De renhållande Samebyarna missbrukar och vantolkar medvetet FN:s konvention om ursprungsfolk, för egen vinnings skull och beter sig exakt som dem de själva beskriver som ”giriga gruvbolag” som vill utvinna ”guld” på deras hävdvunna marker. Skillnaden är bara den att den destruktiva naturpåverkan sker genom att Samerna skjuter varg, björn, lodjur, järv, kungsörn både legalt och illegalt. Bara för att skörda sitt eget ”guld”.

Ett naturfolk beter sig inte så, ett naturfolk respekterar det vilda och utrotar inte konkurrenterna. Ett naturfolk bedriver inte djurhållning industriellt med hjälp av helikopter, snöskoter, motorcyklar, långtradare och enorma krav på bidrag. Ett äkta naturfolk skulle inte stänga ute rovdjuren från halva Sveriges yta. Samer är inte girigare än andra folk, denna negativa men mänskliga bieffekt finner du överallt.

Samekulturen är så mycket mer än den ”moderna” renhållningen och samekulturen är väl värd att värna, men det gäller inte renhållningen så som den sköts idag.

Sammantaget finns det dock inget vetenskapligt stöd för påståenden som att rovdjuren tar halva produktionen av renstammen i Sverige. Inte heller att rovdjursförekomst generellt skapat den kris som rennäringen befinner sig i.

Vi har i andra sammanhang, då vi bemött professor emeritus Öje Danells påståenden, visat att de samebyar som uppvisar de bästa produktionssiffrorna, också är de byar som har den högsta rovdjursförekomsten. Detta gäller för såväl Norrbotten som Västerbotten och Jämtland. Vi är trots detta öppna för att det kan finnas enstaka skogssamebyar som kan lida stora kalvförluster främst på grund av björnförekomst. Men att generalisera utifrån detta låter sig dock inte göras.

Mer kunskap behövs, men den är oåtkomlig för de flesta.

Slaktstatistik insamlas av sametinget som grund för det slaktstöd som staten utbetalar. Denna statistik har visat sig omöjlig för oss att ta del av, då vi försökt att få den. I de fall som vi lyckats hitta uppgifter så har det varit från andra källor, till exempel från samebyars skyddsjaktsansökningar på rovdjur. Det vi då sett, är som nämnts ovan, goda produktionsresultat i rovdjurstäta samebyar. Vi har också sett renantal, större än tillåtna, för samebyar med dessa de högst uppmätta förekomsterna av lo respektive järv. Vi kan därför påstå att rovdjursförekomst inte utgör ett akut hot mot dessa samebyar”. Citerar Bert-Ove Lindström och Krister Persson, representanter för Naturvårdsintresset,Viltförvaltningsdelegationerna i Norrbotten och Västerbotten.

De skriver vidare i sin SvD opinion-artikel (2012-02-20) att vargen/rovdjuren inte orsakar rennäringens kris utan den ligger på problemen kring för små enheter, klimatförändringar, skogsbruk, vindkraftsutbyggnad och andra ingrepp i miljön som minskat tillgången på lämpliga betesmarker. De små och olönsamma enheterna beror främst på att rätten till jakt och fiske är knuten till renskötselrätten. Dessutom är det ingen renägande same som går i pension vid 65 år.

Enligt Jordbruksverket finns i Sverige någonstans runt 4,500 renägare, av dessa har 3,639 färre än 50 renar och den här gruppen sköter dem som regel inte själva, inte heller är det vanligt att någon inkomst deklareras för dem.

Endast 110 Svenska renägare (utav ca 20 000 samer, varav de flesta bor i Mälardalen) har fler än 400 renar – där anser man att lönsamhetsgränsen går. 2007 deklarerade enbart 160 renägare inkomst från sina renar, och snittet för den deklarerade inkomsten låg på 160 000.

I nuvarande form försörjer rennäringen några 10-tal heltidsarbetande renskötare, och som binäring ytterligare ett par hundra 1,000 mil scooterkörning per år kostar runt 100,000 inklusive avskrivningar, därtill kommer cirka 5,000 mil med bil för att sköta heltidsjobbet.

Det är näst intill omöjligt att få ett grepp om vad dagens rennäring kostar landets övriga medborgare. Svårt är det också att få klarhet i vart samtliga samernas inkomster via bidrag och anslag, tar vägen. Vänder man sig till Sametinget, Sameradion, Same-TV eller andra samiska källor får man ingen verklig hjälp att få fram fakta. Men följande kostnader för rennäringen är belagda:

Från Budget 2007:7 Publikområde samepol.:
45.1 via Sametinget inklusive tilläggsanslag: 72 miljoner
45:1 Ap1 och Ap2: 3 miljoner
42:5 Viltskadeersättning: 49 miljoner
Trafikdödade renar: 4 miljoner
Intrångsersättningar: 20 miljoner
Utredningar, rättegångar: 40 miljoner
EU-bidrag: 15 miljoner
Trafikskador – materiella: 30 miljoner
Kostnader för tjänster: 28 miljoner

Detta ger en totalsumma för stöd, bidrag och ersättningar på: 261 miljoner kronor.

Till detta kommer att 1700 personbilar skadas i renolyckor till en försäkringskostnad av 50 miljoner och personskadorna vid dessa olyckor som ligger på ca 60 miljoner i form av sjukvård och rehabilitering som i huvudsak bekostas av landstingen.

Därtill kommer ersättningar från exempelvis energiproducenterna på uppskattningsvis 100 miljoner per år. Renhjordarnas skador på ungskog är en gigantisk kostnad. Enligt en avhandling av Samuel Roturier (SLU, Umeå, rapport nr 2.2007) skadas åtta procent (176 plantor) per hektar av tallplantorna till följd av renbete. Om två plantor per hektar förstörs i ”Sameland” är kostnaden 480 miljoner per år. Om fler förstörs…

Jämför nu allt det nämnda (ca 900 miljoner, miljöskadorna oräknat) med att rennäringen omsätter mellan 200 och 250 miljoner om året.

Något absurt blir dessa gigantiska ekonomiska stöd dessutom om man betänker följande fullständigt odemokratiska ordning. Det är nämligen som så att en svensk same överhuvudtaget inte får bedriva renskötsel om denne inte är medlem i sameby, vilket kortfattat innebär samebymedlemmarna har fullständigt monopol på renskötseln i landet. Lägg därpå till faktumet att samebymedlemmarna utgör mindre än 10 % av Sveriges samer och att medlemskap i samebyn avgörs i interna omröstningar som avgöras med graderad rösträtt, vilket innebär att den som är rik har mer inflytande än den som är fattig. Kontentan av detta blir att det i realiteten är ett fåtal förmögna som dikterar villkoren i hela samebyn och att det är näst intill omöjligt att erhålla medlemskap om det inte är förankrat bland de mest förmögna i samebyn.

Som synes så har renskötseln i grund och botten förvandlats till en odemokratisk hobbyverksamhet som finansieras via bidrag. Att vakta sina renar på traditionellt vis kommer inte på fråga längre, utan de får driva vind för våg utan tillsyn. Den kulturbetingade intensiva renskötseln, som näringen anger som skäl för sina frikostiga bidrag, har sedan länge ersatts av en högteknologisk extensiv renskötsel som inte har ett dyft med samiska traditioner att göra.

Under 2013 och 2014 arbetade IPCC med den femte utvärderingen av kunskapsläget kring klimatförändringen och över 800 experter inom olika kunskapsområden från 85 länder deltar aktivt i arbetet.

Att människan idag påverkar klimatet negativt står bortom allt tvivel och vi börjar se effekterna i form av ett alltmer extremt väder. De kostnader vi har att se fram emot om inte utvecklingen stoppas lär överträffa innebörden i ordet gigantiska.

Samernas renhållning hotas också, de ser redan effekterna och om några få årtionden är renhållning i nordliga Sverige antagligen ett minne. Linjen för renhållning lär flyttas långt norröver efterhand som medeltemperaturen stiger. Snöförhållandena vintertid blir besvärligare för renarna och stora renbetesområden låses av skare och isbildning. Vilket innebär kraftigt ökat behov av stödutfodring. Detta innebär samtidigt att renhållningen blir ekonomiskt ohållbar.

Problemet med att många djur inte hinner med i klimatomställningen är välkänt. Exempelvis har flugsnapparna i Holland minskat med 90 procent. Anledningen beror på att de vuxna lägger ägg vid samma tid som vanligt. Fast det då är för sent eftersom insektstoppen är förbi när ungarna kläcks.

Fler exempel finns och snart ser du detta ske även här hemma i Sverige.

Klimatzonen i Sverige rör sig norrut med en hastighet av drygt tio meter per dygn. Jämtland förlorar exempelvis en vinterdag per år. Om världens ledare lyckas med målet att stabilisera höjningen av den globala medeltemperaturen till två plusgrader hävdar SMHI att effekten blir ytterligare 1.5 – 2 grader här i Sverige. Hur många tror att vi lyckas stanna vid en uppvärmning på två plusgrader?

De sydsvenska älgarna lär bli klimatflyktingar och söka sig upp mot småländska höglandet. Det menar professor Göran Ericsson. ( Göran Ericsson är professor vid Institutet för vilt, fisk och miljö på Lantbruksuniversitetet i Umeå och som leder Projekt Sydälg). Redan finns tecken på att den lokala klimatförändringen påverkar djuren. Han tror att det finns en ganska enkel förklaring till den alarmerande kalvdöden på just Öland. Älgarna parar sig i normal tid – men vet inte när våren infaller. Så kalvningen sker först efter det att vårens primörer är som bäst. De späda näringsrika grönsakerna är då borta från menyn. I stället bjuds de i allt högre grad på träig och sämre kost. Det är överblommat och riset har börjat förvedas.

”– Korna är i hyfsad kondition om höstarna, parar sig och fostret växer sedan till. Men när de kalvar krävs mycket, mycket energi för att tillverka mjölk. Och då verkar ”tidsfönstret” vara stängt. Kalvarna dör tidigt”, säger Göran Ericsson.

Politikerna måste genomgående uppvärdera vetenskapliga rekommendationer i förhållande till enskilda näringsidkares och deras lobbyisters kortsiktiga intressen. Och vi måste alla sluta bete oss som jättebebisar – och släppa föreställningen att överdåd är en mänsklig rättighet.”

Så skrev en klok kvinna och vilka som är nationens största ”jättebebisar” vill jag låta vara oskrivet. Men det finns en hel del individer som tävlar intensivt om epitetet.

Orden ovan kring de renhållande samebyarnas varg- och rovdjurshat kan lätt överföras till fårhållande månskensbönder, älgjägare och den grupp som intensivt värnar löshundsjakten, det är samma nivå på lögnerna, okunnigheten och hysterin.

 

 

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/rennaringens-kris-ar-inte-vargens-fel_6865983.svd

 

2689076_1024_576

vacce-sepia1b mellan

 

 

Advertisements
Det här inlägget postades i Vargdebatten: och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Samerna och rovdjurshatet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s