…smärta och harmoni.

Jag tror inte jag är unik när jag hävdar att kroniska smärtor är jobbiga, gör en lättirriterad, osocial och får en att tappa koncentrationen. Smärtstillande medel som opiater (morfin) är givetvis ett nödvändigt verktyg ibland, men jag har lärt mig att massage och rörelse fungerar mycket bra som smärtstillande.

Man skall träna med hänsyn till sin kropp, inte överdriva och överanstränga den, men försiktig träning gör nytta. Även vid starka smärtor kan du mentalt motverka dem via medvetet koncentrerad fysisk rörelse, att sitta still, gnälla och knapra smärtstillande ger bara negativa effekter. Kan du röra dig så gör det.

Jag intervjuades nyligen av en sjuksköterskestudent angående mina smärtor och kring hur jag hanterar dem. När jag berättade om mina ”danser” då jag fokuserat försöker leda smärtan ur kroppen log hon och pekade på Tai Chi och Qigong. En tid efter intervjun satta jag mig och googlade på Tai Chi och log lite förvånad över det faktum att mina egenpåhittade rörelse var mycket lika de jag såg på Youtubefilmerna av Tai Chi-/Qigong-rörelserna.

Kroppen vet vad den mår bra av, det är bara att lära sig lyssna på den…

Min vanligaste antismärttaktik är att gå ut med hunden, eller kanske rättare, låta hunden gå ut med mig! En långpromenad med henne ger fina möten, med andra människor och med naturen. Smärtan försvinner då man koncentrerar på annat och harmonin tar över, man mår bra helt enkelt. Det låter säkert motsägelsefullt, men trots mina kroniska smärtor har jag nog aldrig varit lyckligare, mer harmonisk.

Jag har aldrig förr känt mig så fri.

Sist hunden tog en promenad med mig passade jag på att ta lite bilder på de vackra varelser vi kallar träd. Möt dem, ut och rör på dig, låt fantasin leka kring allt vad ett träd upplevt…eller bara njut av höstens skönhet.

100_7471

100_7473100_7478100_7484

vacce-sepia1b mellan

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till …smärta och harmoni.

  1. starkskör skriver:

    Kan bara hålla med dig! Det är också min erfarenhet…

  2. arrami54 skriver:

    …tråkigt att du delar min erfarenhet men bra att du inser det positiva med bra träning och rörelse.

  3. kyrkis skriver:

    En bra sjukgymnast fixade mitt onda knä. Helt fantastiskt.
    Litet sidospår:
    Jag slog ju mig halvt fördärvad när jag halkade i vintras. Massor av piller och sen sjukgymnasten;, det som verkligen hjälpte.
    Men det var aldrig tal om sjukskrivning. Inte i mitt huvud eller i doktorns. Det var bara att kämpa på. I somras ramlade en kollega och bröt fem revben och skadade en fot. Hon fick morfin och var lullig. Men sjukskrivning fick hon inte.

    Men… och här kommer poängen. En annan arbetskamrat, denna gång en man, blev sjukskriven sex månader för plattfot.

  4. arrami54 skriver:

    …din poäng visar på någonting som blivit vanligt och orsaken är att läkare tolkar regelverket olika, välfärden/vården blir alltmer likt ett lotteri. Ett stort problem är att vi utbildar för få läkare i Sverige, konkurrens och kompetens blir lidande. Tyvärr vill läkarfacket att det skall vara så, då marknaden via ”tillgång och efterfrågans-principen” skapar onödigt höga läkarlöner. (se stafettläkarnas inkomster!)
    Jag delar din uppfattning om att sjukgymnaster/fysioteurapeuter är värda sin vikt i guld. Det var en av mina sjukgymnaster som lede mig in på spåret jag berättar om i inlägget. Hon fick mig att ”dansa” bort smärtan…och det fungerar! 😉

Kommentarsfältet är stängt.