…fan så bra, polisinspektören!

”– Jag tycker inte om folk som har förutfattade meningar om just ensamkommande flyktingbarn, säger polisinspektör Tobbe till TT.”

Jag läser polisinspektörens inlägg med stigande förtjusning, det finns små stunder då man kan hoppa ner från dysterkvisten och känna att det finns lite hopp för arten människan.

Jag tycker inte heller om folk som har förutfattade meningar om dessa barn, som kallar dem ”skäggbarn”, ”lyxflyktingar” med mera och som sprider falska och medvetna lögner.

Jag tycker inte om dem som saknar förmågan att via intelligens, fantasi, empati… se vad som ligger bakom flykten, de som vägrar se krigets och förtryckets fasor.

Jag tycker inte om dem som aktivt arbetar för en moralisk devalvering av centrala begrepp som humanitet och människovärde.

Jag tycker inte om de sjuka cyniker som gör godhet till ondska.

Jag tycker inte om de små mentala giriga vidrigheter som gör ekonomisk vinst liktydigt med godhet och ekonomisk förlust till detsamma som ondska och därför frotterar sig med rasister.

Jag tycker inte om denna etiskt kriminella grupp hatare och rasister som gömmer sitt fula anlete bakom falsk ekonomisk retorik och ord som ”främlingsrestriktivitet”.

Det händer något otäckt i Sverige, det kommer krypande hand i hand med dumheten och hävdar att ”lika värde” handlar om att acceptera och knäböja inför den mer unkna variant av människosyn som SD och andra grupper som bottnar i nynazismen, för fram. Rasism har blivit en likvärdig demokratisk spelare trots att de överhuvudtaget i grunden inte förstår vad ordet demokrati innebär. Gränserna mellan ”rätt och fel” liksom gränserna för vad som är god etik suddas ut och alla tycks ha hamnat i en neutral mittenröra som ger alla samma respekt, även om de stinker av en farlig och unken rasism.

Människovärdet handlar om lönsamhet och endast den invandrare/flykting som omedelbart kan tjäna det lite finare svenska folket som alltmer leker att de är av en finare sorts ”vitt ariskt rövhål”, accepteras.

…jag har alltid varit pacifist, det är jag inte längre.

…ibland önskar jag att jag var en liten snabb svart katt, så att jag blixtsnabbt kunde hoppa upp på dylika individer, köra klorna djupt, väldigt djupt i halsen på dem och lägga en halvlös klibbig illaluktande vidrig spyboll rakt i ansiktet på dem!

12009703_830725010358087_19597396947603002_n

”VAD FAN HÅLLER VI PÅ MED?!

För 25 minuter sedan hängde du dig. 16 år gammal, bara ett barn. Men som av en ofattbar slump kom din vän in i rummet några få sekunder efteråt och lyckades dra loss dig från snaran.

Nu står jag upp i ambulansen, lutar mig över dig och trycker ner dig på båren i ett försök att få dig att förbli stilla. En svettdroppe faller från min panna och träffar dig på högerkinden. Jag gör allt i min makt för att få dig att vara stilla samtidigt som jag försöker behålla balansen när ambulansen hastigt rycker och kränger fram och tillbaka.

En ny ångestattack sköljer över dig och du får ytterligare ett utbrott. Gråten och skriken återkommer och du börjar slå vilt omkring dig i ett desperat försök att slita dig ur mitt grepp.

Genom rutorna i ambulansen tittar jag ut i mörkret utanför. Det blåa ljuset lyser upp och reflekterar allting i vår direkta omgivning, hastigheten ökar något och vi fortsätter vår färd i natten i riktning mot akuten. Vårdaren intill dig ger dig ännu en dos Stesolid i hopp om att du ska komma till ro. Efter en liten stund lugnar du dig lite men fortsätter gråta.

Stackars lilla pojk. Vad har du upplevt för hemskheter i ditt liv? Vad är det du varit med om som gör att du mår så fruktansvärt dåligt? Din bakgrund innehåller förmodligen hemskheter jag inte ens kan föreställa mig; ett helvete som trasat sönder dig inombords och fyllt en så ung människa med all denna ångest och oro.

Du är inte den första jag träffar. Och du kommer absolut inte vara den sista.

Några timmar senare är vi hos dig inne på barnakuten. Du ligger på rygg på britsen, jag och min kollega Cammo sitter intill på varsin sida om dig. Hon pratar lugnt med dig på engelska och försöker trösta dig. Försöker ge dig hopp. Jag pratar i telefon med regionvakthavande befäl, och ett beslut fattas om att du ska bli förd till Barnpsyk i Malmö. Jag hoppas de kan hjälpa dig med alla dina tankar.

Så, till alla med förutfattade meningar om ensamkommande flyktingbarn:

Tänk om ni hade kunnat följa med under ett arbetspass i polisbilen och se vad jag sett. Höra vad jag hört. Uppleva vad jag upplevt och känna vad jag har känt.

Då tror jag ni både hade ändrat åsikt och skämts rejält. Och sedan ställt en fråga och riktat den till hela mänskligheten.

För alla lever och bor vi på den här, vår enda planet. Vi andas samma luft, vi skrattar och gråter tillsammans, vi föds och vi dör. Men vi fortsätter tillåta en värld där en treårig pojke från Kobanae som flyr för sitt liv drunknar i Medelhavet och vars livlösa kropp sedan spolas upp på stranden inför ögonen på en förfärad omvärld. Aldrig slutar vi skada våra medmänniskor, ständigt skapar vi nya kriser och katastrofer som resulterar i ännu mer lidande, krig, krossade livsöden, flyktingströmmar och död.

Och nuförtiden, mer än någonsin, borde vi alla ställa oss den där frågan:

Vad fan håller vi på med?

//Lundapolisen, Tobbe ”

abba826480f6934db048a577be9755f6

vacce-sepia1b mellan

Annonser
Det här inlägget postades i Min syn på SD! och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.