Kejsaren Erdoğan av Turkiet.

Det är en mycket farlig herre och han tycks se IS som varande en ”kär vän” enligt principen om att min fiendes fiende är min kompis. Erdogan har bevisligen valt att bekämpa kurdernas frihetssträvan före terrorstaten IS och ser IS som varande en fiende till kurderna som en god bundsförvant i kampen om maximal makt till sig själv.

Det prokurdiska partietHDP attackerades över 170 gånger innan valet i juni. Det var innan Turkiet bestämde sig för att bomba PKK i Syrien och Irak. Det var innan PKK begick några attacker. Erdoğan har startat kriget igen för att han inte kunde acceptera valresultatet från den 7 juni då hans parti AKP förlorade sin majoritet. I samma val lyckades HDP för första gången med att ta sig över 10-procentsspärren in i parlamentet. Man bör därför se anklagelserna för vad de är: Erdoğan startar hellre ett nytt inbördeskrig än kompromissar om regeringsmakten.”

Den främsta orsaken till HDP:s framgångar är att många kurder efter IS belägring av Kobane i Syrien uppfattade Turkiets passivitet inför kurdernas lidande som ett svek. HDP är dock en del av samma rörelse som PKK. Något Erdoğan skickligt använder i sin kampanj mot dem. Det utlysta omvalet är i november. När nu PKK och Turkiet närmar sig ett direkt krig hoppas Erdogan att nationalistiska krafter skall göra det omöjligt för HDP att upprepa valframgången.

Skräcken har återvänt till Turkiets kurder och vi lär se återkommande hatiska angrepp på HDP:s lokaler, aktiva och sympatisörer. Återkommande repressalier, nya försvinnanden, fler gripanden och mer tortyr är vad kurderna med rätta väntar på och vi ser hur det kommer…

Kejsaren Erdoğan av Turkiet agerar efter sitt eget huvud och med målet att stärka sin personliga makt, att han samtidigt stärker IS och förlänger krigsplågan för folket bryr han sig mindre om.

Damaskusregimen sekteristiska politik och extrema våld radikaliserade syrierna. Utrymmet för moderata krafter minskade för varje sprängtunna som krossade stadskärnorna i de områden som oppositionen kontrollerade. Islamiska Statens (IS) framgång var ett resultat av Assadregimens våld, omvärldens passivitet och den sunnitiska majoritetens känsla av övergivenhet. Och IS kunde länge föra in vapen, ammunition och frivilliga jihadister från Turkiet in i Syrien utan några problem. IS och Turkiet hade en gemensam fiende i Assadregimen.

Kjell-Olof Feldt skriver i en intressant artikel om den irländske journalisten och Mellanösternkännaren Patrick Cockburn som i sin bok ”The Rise of Islamic State: Isis and the New Sunni Revolution” är ”övertygad om att ingenting annat än den syriska armén kan stoppa Islamiska staten i sin kampanj för att återskapa det Osmanska imperiet (vari Syrien var en del). Iraks armé är korrupt och demoraliserad, militära ingripanden från väst vore bara en gåva till IS.

Hugh Roberts, professor i Nordafrikas och Mellanösterns historia vid Tufts University, går ett steg till. Han argumenterar för att västmakterna, i första hand USA, släpper sitt krav på Assads avgång och därmed öppnar för en förhandling mellan regeringen och (det som återstår av) en demokratiskt sinnad opposition om en övergång till något som liknar ett folkstyre.”

Kampen mot IS måste gå först och härvidlag har kurderna visat sig vara de främsta kämparna. ”De vältränade och välmotiverade kurderna fick bli supermakten boots on the ground, soldater på marken.” När IS väl är besegrat så får vi låta den demokratiska processen via förhandlingar, upplysning och argumentation förpassa ”diktaturens kreatur” (Assad och t.ex. Erdogan) till historien och för att freden i området skall bestå så krävs det att ett fritt och obundet Kurdistan bildas. Detta är lika avgörande för en hållbar fred som att Israel och Palestina kan existera sida vid sida.

Den som inte ser kejsaren Erdoğans destruktiva vägval är naiv.

4094634-3x2-940x627

vacce-sepia1b mellan b

Annonser
Det här inlägget postades i Allmänt om politik. och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Kejsaren Erdoğan av Turkiet.

  1. Benny skriver:

    Tja, nu var ju Syrien ett land man flydde TILL från resten av Mellanöstern fram till 2011! Syrien ansågs som en sekulär fristad från islam i regionen. Märk väl att den nuvarande Assad då redan hade makten sedan 2001! Att beskylla Assad för våldet som ledde fram till inbördeskriget 2011 är helt fel och det är numera ett krig där Syrien faktiskt bekämpar USA:s och Saudiarabiens proxykrigare och jihadister. De flesta stupade på den s.k rebellsidan sedan 2014 är faktiskt inte syrier, ett faktum som inte passar för MSM-media att gå ut med trots att de har tillgång till denna information.

  2. arrami54 skriver:

    …korrekt och Assads stora misstag var att han inte kunde hantera effekterna av den torka som drabbade Syrien hårt mellan 2006-2009. Därtill kommer hans tafatta hantering av demokratirörelsen. Även en demokrat bör inse att ibland är diktaturen att föredra framför falsk demokrati. USA/EU ville införa demokrati i Irak och Libyen, vi vet vad som hände…
    Problemet med en äkta och levande demokrati är att folkmajoriteten måste släppa sin egennytta till förmån för en holistisk balans visavi allmännyttan. Detta kräver engagemang, holism och kunskap….och tyvärr är de alla enorma ”bristvaror”.

Kommentarsfältet är stängt.