Vargfakta. Vargens jakt.

Vargar lär sig jaga, kunskapen överförs från föräldraparet till valparna. Det bytesdjur föräldrarna i huvudsak tar blir också valparnas huvudföda. Tar föräldraparet inte tamdjur som får och hund är risken låg att valparna i sin tur själva börjar med detta.

Förr var det vanligt att vargen under vintern drog sig ut på isen under sökande efter gråsäl. Ett beteende som kanske återkommer om vargen tillåts sprida sig över landet. Idag saknar de denna jakttradition och det primära bytesdjuret är här i Sverige älg. Efter älgen kommer renen som favorit i landets norra delar, men även i norr är älg ett viktigt bytesdjur. Ett annat bytesdjur är kron- och dovhjort. Wapatin är favoritbytet i Yellowstone och även i Polen tar vargen gärna kronhjort. Nu möts inte djuren i någon markant utsträckning här i Sverige, men ökar hjortstammarna lär kronhjort bli ett av vargens favoritbyte.

Nummer tre på listan är idag rådjuret och nummer fyra är en annan återvändare som var utrotad här, nämligen bävern. Vildsvinet kan bli ett bra och viktigt bytesdjur för sydligare vargflockar. Idag tar varg få vildsvin, men bilden kan snabbt förändras när arterna väl möts och deras områden överlappar varandra.

Undersökningar i Yellowstone visar att vargarna jagade ungefär var annan till var tredje dag då de fällde en hjort. Wapitihjort (Cervus canadensis) är mycket lik kronhjorten och tidigare behandlades wapitin som en underart av kronhjort. Hela vargflocken arbetar tillsammans men de har tydliga individuella arbetsuppgifter. Två till tre individer är de som genomför själva fällningen av bytet, en del djur flyr springande och skall tröttas ut. Andra gör stånd och tar strid, då behövs avledande manöver. Det är ett farligt arbete även för vargen, vargar kan skadas och dö indirekt av till exempel ett benbrott. Anfallet riktas oftast genom att attackera halsen på hind eller kalv och genom att attackera bakifrån om det var en tjur.

Hela flocken äter först av de näringsrika inre organen, därefter de stora benmusklerna och till sist småmuskler, revben och hud. Undersökningen visade även att vargar kan överleva länge på att söka upp och äta kadaver eller genom att minska sin aktivitet, detta då vargar lever efter principen av en ät eller svält- diet. Det är inte alltid vargens jakt är framgångsrik.

Vargen ändrar jaktbeteende och jaktfrekvens under sommaren, det för att energibehovet minskar under den varma årstiden. Bytet blir under denna period främst mindre hovdjur, gnagare, fåglar, evertebrater och vegetabilier. Under vintern behöver vargen mer kött och jakten koncentreras på älg (här i norra Europa) och wapiti i Nordamerika. Studier av vilda vargar visar att ca 35 till 40% av deras tid går åt till att jaga och äta. Ett vargrevir i Sverige är ca 800-1000 kvadratkilometer men kan ibland vara mycket större och även mindre, beroende på tillgången av bytesdjur. Vargen behöver i medeltal 3-4 kilo kött per dygn ( per individ) . Det betyder att de måste slå en älg var tredje/fjärde dag på vintern. Man räknar med att vargarna beskattar ca tio procent av älgstammen. Vargflocken/familjegruppen utgår från lyan som centrum och jagar i medeltal på ett område på ca 45 km från lyan. Vargen tar en risk vid jakt på stora bytesdjur och studier i Nordamerika visar att de oftast väljer kalvar eller äldre kor/hindar som byte.

I Sverige har vi bara små familjeflockar av varg. Här har det också tydligt bevisats att även en ensam varg med lätthet tar en älg.

I Nordamerika är större flockar vanligare och det har visat sig att i grupper med fler eller färre än fyra vargar blir jaktresultatet lidande. Stora vargflockar jagar sämre än små. I de större flockarna försöker allt fler av djuren åka snålskjuts, hävdar forskare i USA i en ny studie. Arbetet är publicerat i den vetenskapliga tidskriften Behavioural Ecology. Forskarna följde 94 vargar i fem flockar i åtta års tid i nationalparken Yellowstone i Klippiga Bergen i västra USA. Under den perioden observerade man 469 jakter eller jaktförsök på wapitihjortar, det viktigaste bytesdjuret för varg i parken. Analyserna av allt insamlat material visade tydligt att den optimala gruppstorleken för jagande vargar är fyra individer.

Föga förvånande sjunker jaktlyckan om de är färre till antalet. Då uppstår problem med att övermanna och döda de stora och stridbara hjortarna. Det överraskande är att jaktlyckan sjunker även när vargarna är fler än fyra.

Liknande beteenden har observerats tidigare hos andra sociala arter som jagar i grupp som lejon, fläckiga hyenor och schimpanser. Men detta är första gången som någon har haft ett tillräckligt stort material för att kunna dra slutsatser om varför djuren beter sig på det här sättet

En möjlig förklaring skulle kunna vara att vargarna, om de är många, oorganiserat springer i vägen för varandra under jakten och slutfasen, dödandet. Men forskargruppen, som inkluderar David Mech, en av världens mer kända vargforskare, och Craig Packer, känd för banbrytande lejonstudier i Serengeti i Tanzania, noterade inget sådant. De såg att vissa jaktförsök bara rann ut i ett ingenting när stora flockar, åtta vargar eller fler var inblandade.

Det var som om ingen av vargarna ville agera, ta något initiativ, med resultatet att den tilltänkta middagsmaten lyckades fly undan. När Craig Packer observerade liknande beteende hos lejon drog många slutsatsen att vissa individer helt enkelt var fega eller dåliga jägare, därför höll de sig i bakgrunden medan de skickliga individerna fångade bytet. Detta stämmer troligen inte. Vargar som är bevisat skickliga jägare när de ingår i en mindre grupp blir ofta försiktigare så snart de ska jaga tillsammans i en stor flock. Det handlar tydligen om att individernas riskbedömning får mer genomslag i en stor grupp. Vi får inte glömma bort att vargar och andra rovdjur utsätter sig för stora faror vid varje jakt. Bytesdjuren låter sig nästan aldrig dödas utan kamp, och att rovdjuren skadas eller dödas under attacken är inte ovanligt. Ett benbrott är ödestiget.

Forskarna hittade en av de skickligaste jägarna bland vargarna i Yellowstone död, en stor hanne som var specialist på att ta bisonoxar. Vargen trampades till döds av ett stort bytesdjur, sannolikt en bisonoxe. Bättre då att åka snålskjuts på de andra och vänta tills de är klara, än att ta den uppenbara risken. Det finns en del tydliga paralleller till vårt psykologiska reaktionsmönster, till mänskligt gruppbeteende.

Det finns undantag, vargar som har unga hungriga valpar kan inte unna sig lyxen att vänta. De tar vanligtvis initiativet direkt när de ser ett lämpligt byte.

Ålder eller erfarenhet verkar inte ha någon större betydelse, kanske det bara är så att den som är hungrigast gör slag i saken, och drar därmed med sig de andra. Viktigaste slutsatsen är att stora flockar inte uppstår för att de ökar jaktframgången. De bildas av andra skäl, som en sidoeffekt av att fortplantningen varit god eller för att flocken blir bättre på att försvara sitt revir mot andra flockar.

När vi människor slaktar handlar det ofta om en extremt utdragen stress, där djuren föses in i trånga, mörka transporter med hårda underlag. De står ofta väldigt trångt och har ibland inte ens möjlighet att lägga sig ner för att vila. Många djur skadas svårt under transporterna, vissa dör redan innan de når fram till slakteriet. Där blir de sedan utsatta för ytterligare stress och ibland plågsam/brutal hantering innan de till sist slaktas.
Detta handlar då om ett ”rovdjur” som faktiskt har förutsättningarna att döda snabbt och smärtfritt, utan stress, men väljer i många fall att inte göra så på grund av pengar/ekonomi/girighet och mental avstängning. Många blir väldigt upprörda över det att vargen tar runt en eller några promille av det svenska fårbeståndet varje år, men fåren skulle ändå slaktas, ofta industriellt och utan all form av hänsyn. Dessutom utgår bra ersättning när får vargdödas.
(se Viltskadecenters statistik).
Vargen plågar sitt byte värre än människan hävdas det, men är det verkligen så? Det är sant att vargens byte ibland kommer undan, mer eller mindre svårt skadad. Men hur ser bilden ut när människan jagar? Årligen drabbas ca 13000 till 15000 älgar av skadeskjutning (påskjutning vill jägarna kalla det, antar ordet är snyggare än skadeskjutning?). Det är ett faktum att jakten är vårt största djurskyddsproblem. Långt mer än en miljon däggdjur och fåglar dödas av jägare varje år i vårt land. Många djur dör inte omedelbart, mellan 15 och 30 procent av djuren skadeskjuts och får utstå ett onödigt lidande. Under älgjakten skadskjuts till exempel årligen ca 14 procent av djuren. Trots eftersök kan älgen få lida en längre tid innan den avlivas, och det är inte alltid eftersöket genomförs.

Hageljakt ger ännu fler skadskjutningar. I dag jagas omkring 60 arter, varav de flesta ger obetydligt utbyte i form av kött. De 60 000 rävarna som årligen skjuts ihjäl tas exempelvis inte tillvara alls. Forskare på Naturhistoriska riksmuseet har undersökt rävar och funnit att cirka 30 procent av de lite äldre rävarna hade skador efter hagel.

En förklaring till hagelskadorna enligt forskarna är att vissa jägare slarvigt slänger iväg ett skott så snart de ser en räv eller andra rovdjur. Varg påträffas inte sällan med avskjutna ben, käk- och skottskador i bakdelen.

Även fågeljakt bedrivs nästan uteslutande med hagel på flygande fågel. En undersökning gjord av Sveriges ornitologiska förening visar att sex av tio äldre sädgäss har hagel i kroppen.

Även en del jägare anser att jakt med hagel på rådjur är en jaktform som borde förbjudas eftersom jakten ofta leder till allvarliga skadskjutningar med eftersök som följd. I Jaktkungörelsen skriver Naturvårdsverket att ”Vid jakt med hagelgevär efter rådjur och gäss bör skjutavståndet inte överstiga tjugo meter”. Med hänvisning till de omfattande problemen med skadskjutningar är det INTE troligt rekommendationen efterföljs.

 

Om vi gör tankeexperimentet att hundar avlivats genom att kastas i kokande vatten skulle reaktionerna bli oerhörda. Hundägare, djurskyddsorganisationer, veterinär och många andra skulle enigt utkräva ansvar av dem som skött avlivningen.

Veterinären Christer Lindberg på Livsmedelsverket har upptäckt att grisar skållats till döds vid Nyhlén och Hugossons slakteri i Luleå. Tyvärr är djurplågeriet inget isolerat problem; liknande fall har inträffat i Visby, Rättvik och Kristianstad. En gemensam nämnare är att Scan äger eller är delägare dessa slakterier.” (Gefle Dagblad. Ledarartikel. 19 mars 2009).
En vän frågade mig varför jag tycker vargfrågan är viktig. Svaret är enkelt, den är en viktig symbolfråga. Delvis därför att om vi inte klarar den i grunden enkla frågan om vargens återkomst och kan ge dem livsutrymme så klarar vi inga av övriga viktiga miljö- och klimatmål.

wolfclos

Vargen har en rättmätig plats i vårt land. Den har samma rätt som vi att vandra i, jaga i och bebo detta land. Arten tillhör den naturliga skandinaviska faunan, har så gjort och skall så göra i framtiden. Vargfrågan är för mig också en symbolfråga som i sin hetsiga och infekterade debatt synliggör vår tids problem, främst då medveten och vald mänsklig okunnighet, bekvämlighet.

Det finns ett medvetet kunskapsförakt och en väl odlad fruktan hos dem som konservativt vill bevara sina ”privilegier”.

Vargen har också genom historien blivit en oskyldig symbol för ondskan och detta grundar sig på fabler, religiösa sagor, vanföreställningar, okunnighet m.m. Redan ca 500 år f.Kr. skrev den grekiska sagodiktaren Aisopos om sluga och ondsinta vargar. I skrifter från 1200-talet från den katolska kyrkan beskrevs vargen som ”ett djävulens redskap, satt på jorden som Guds straff för människans synder”.

Även våra fornnordiska sagor blev påverkade av de första kristnas syn på vargen och i t.ex. Eddan hittar vi berättelsen om de tre jättevargar (ulvar) som var dödens tjänare, med makt att sluka både sol och måne. Namnen på dessa tre jätteulvar var Skoll, Hate och Månegarm. Den fornnordiska guden Loke hade en son som var varg, vid namn Fenris. Fenrisulven stod som en symbol för ondskan och världens undergång, ”ragnarök”.

En orsak till dessa vanföreställningar tros vara vargens förmåga att välorganiserat samarbeta i vargflocken. Även vargarnas förmåga att känna igen varandra, att samarbeta med mera, gjorde att man förr i tiden trodde att djävulen låg bakom dessa förmågor. Att vargar är intelligenta, kan kommunicera och har mycket välutvecklade sinnen visste man inte då.

Det är inte svårt för någon att förstå att fattiga människor förr hatade de vargar som tog deras boskap, det fanns ingen möjlighet för dem att få den ekonomiska kompensation vi idag kan ge för till exempel några vargtagna får. De hade dessutom varken tekniken eller kunskapen att skydda sina får via rovdjursavvisande stängsel och herdedjur. Men oftast byggdes hatet upp av överdrivna skrönor och oftast saknade de som berättade egna erfarenheter eller närkontakt med varg.

I Magnus Erikssons Landslag, som tillkom på 1300-talet, föreskrevs att allmogen skulle hålla vargnät, varggård och varggrop. Varggroparna är vanligen runda, 5 -10 meter i diameter, men kan vara kvadratiska och något mindre. De kan ha kallmurade väggar av sten eller haft tvärväggar av trä som förmultnat. De hade en påle eller annan anordning i mitten, som burit ett lockbete i toppen. Varggropen ligger alltid enstaka, i närheten av gårdar eller byar och finns i större delar av landet.

Trots alla skrönor, vittnesmål och anteckningar från kyrkböcker med mera finns det inga belägg för att vargar skulle vara farliga för människor och i en del kyrkoböcker beskrivs hur folk tagits, dräpts av Troll. Men är de okunniga skrönorna generellt mindre till antalet idag?

I en större internationell utredning som gjordes 2001 undersöktes det hur vanligt det är att människor dödas av varg. Utredningen kom fram till fyra (4) säkrade fall de senaste femtio åren i Europa. Alla fyra fallen hände i Spanien i ett område där vargarna led av svält på grund av mycket dålig tillgång på bytesdjur.

Barn har genom generationerna fått en felaktig bild av av vargen som ett lömskt, ondskefullt, slugt och farligt djur. Detta främst genom sagor som t.ex. ”Rödluvan och vargen”. Tyvärr lever sagorna kvar som vanföreställningar hos många vuxna individer. Det människor fellärt som barn, har många tyvärr väldigt svårt att radera och det här med att ” lära om” är tydligen svårast av allt.

Det är intressant och kul läsning att studera äldre skrönor, vittnesmål om varg. Följande är t.ex. hämtat från Småland som hade gott om varg under 1700 – / 1800 –talet. Det fanns ett ”rusthållningssystem” som gick ut på att byn skulle hålla staten med en ryttare och en häst. Den näst sista ryttaren för Piggaboda rusthåll hette Visselberg. Han föddes 1759 och deltog bl.a. i Gustav III:s krig mot Ryssland 1788.

Eftersom Piggaboda var omgivet av skog, kunde vargarna vara ganska närgångna, men några attacker på människor finns inte beskrivna. Visselbergs häst däremot, ett ilsket sto som både sparkades och bet folk, ( jo, hästar kan bitas allvarligt och en del har tänder som kallas ”vargtänder” ) råkade en höstdag ut för en vargattack från en ensam varg. Hästen vände baken till, sparkade vargen och fick in en så rejäl stjärnsmäll att vargen somnade in i en potatisåker.

En stund senare blev stoet nyfiken på vargen, gick fram och nosade på densamma. Vargen som hade piggnat till högg hästen i halsen och där hängde den likt en slips tills stoet stupade. Så kan det gå om man är lite för nyfiken.

Platsen låg invid en fin källa som än idag kallas Hästkällan. Det intressanta med historien är att rovdjuret benämndes som ett ”varg-lo”. Ett uttryck jag inte mött på förr, trots alla de uttryck, ordspråk med mera vargen står som modell för.

wolf-and-pup-debs-den-dot-com

vacce-sepia1b mellan b

Annonser
Det här inlägget postades i Vargdebatten:. Bokmärk permalänken.