Vargfakta. Vargen ser inte människan som ett bytesdjur.

En del hävdar att man måste ha förståelse för att inte alla tycker att ett nytt vargbestånd förgyller eller berikar tillvaron. Varför skulle vi ha förståelse för det?

I debatten hävdas det ofta att: ”Det går inte att säga att vargen inte är farlig för människan”. Men varför går då inte det? För att man inte vill höra svaret? Svaret är att vargen INTE ser människan som ett bytesdjur.

Kunskapsutveckling är en ständigt pågående process som kräver ett väldigt aktivt engagemang, nyfikenhet, energi, fantasi, kreativitet, studielust med mera. Enklast är att aldrig ställa frågan, varför? Men man riskerar då att helt sluta utvecklas. Är det dit vi vill, till nivån total kunskapsresistens? En upplyst och kunnig hjärna skapar inte de skuggor som okunnighetens alla små troll trivs så bra i. Vargen omges av livskraftiga och obildade skrönor. Det tragiska är att medvetet vald okunnighet påverkar långt in i riksdagens och regeringsdepartementens korridorer. När vargen återkom väcktes den gamla okunniga inställningen till liv igen.

”Vad skall vi med vargen till, den gör bara skada.”

– Vargen tar barn, minst två i veckan, men först tar de alla tamdjur.”

”Våra förfäder visste vad de gjorde när den utrotades”.

Det sprids en sagobaserad bild av vargen som varande djävulens gårdvar som lömskt jagar efter hundar och små barn.

Läste en underbart talande insändare av signaturen ”Stig” i Dalarnas Tidningar (dt.se, 2013-03-18 ), han funderade:

Varför få vargen gå lös?

Det är konstigt att våra hundar ska vara kopplade vår och sommar för att skydda de vilda djur som föds i skogens barnkammare. Men kan någon svara på varför alla vargar får gå lösa? De gör säkert större skada än alla våra hundar skulle göra.

Stig

Självklart medför också vargarnas återkomst bekymmer, det rör ju sig trots allt om ett stort och potent rovdjur.

Ett vargangrepp kan vara mycket tungt för den som drabbas. Skadorna blir ofta stora eftersom fåren är i en stängslad fälla och de flyr i grupp. Vargens jaktinstinkt triggas till maximum. Att komma ut i hagen på morgonen för att titta till eller utfodra tackorna och hitta hälften av dem rivna och sargade av en varg lämnar ingen oberörd. Den som inte förstår att varje sådan händelse också innebär en djup känsla av sorg, vrede och total maktlöshet för dem som drabbas, bör hålla sig helt borta från rovdjursdebatten. Vi bryr oss oftast om och känner starkt för våra tamdjur. När ett tamdjur, hund eller får, blir tagna av varg känner alla samma vrede och förtvivlan. När till exempel en besiktningsman kommer till platsen så får han/hon vara ansiktet utåt för hela rovdjursförvaltningen och politiken. Det är liksom inte tillfälle att säga:

– Men det förstår du väl, att du inte kan släppa din hund lös i ett vargrevir?”

Men vi kan också skydda våra tamdjur. Det finns både rovdjursavvisande stängsel och herdedjur som goda alternativ. Det krävs att man stängslar rätt, inte för nära stenar eller stengärdesgårdar som kan användas så att rovdjuret hoppar in. En varg hoppar inte lika villigt som ett lodjur, vargen tar sig in under hägnet, den kryper in. Det är viktigt att man stängslar även mot vattendrag, eftersom vargen simmar bra. Vi får heller inte glömma att många tamdjur, främst får, tas av lösspringande tamhundar och det är också relativt ofta en tamhund ses och beskrivs som en varg.

Kärnproblemet ligger i att skydda både rovdjur, som varg och tamdjuren.

Varg- och rovdjurshatande jägare vill ofta medvetet få vargar att bete sig på ett onaturligt sätt för att kunna odla myter kring problemvargar. De vet att om föräldrar i en vargfamilj dödas så kommer inte ungarna få möjlighet att lära sig ett naturligt beteende, som att hålla sig borta från samhällen och att jaga naturliga byten. Detta lär sig ungarna av sina föräldrar.

Dessa jägare vet också att om man dödar en av föräldrarna så ökar risken för attacker på tamboskap väsentligt eftersom en ensam varg har mycket svårare att fälla vilt. En omfattande licensjakt innebär ett betydligt större hot än skyddsjakt mot den sårbara vargstammen. Denna medvetet selektiva jakt ökar riskerna för attacker på tamboskap och förekomsten av unga ”obildade” vargar i närheten av samhällen, och leder därmed till massmedial rapportering av dessa fall, vilket skapar en än mer negativ syn på vargen. Stannar vi upp vid detta med ”obildade valpar” en stund och ser på den unga hanformen av vår art, homo sapiens, så ser vi snart vad dessa valpar kan ställa till. Över åttio procent av våldsbrotten har denna hanform till ursprung.

Enligt sakliga faktauppgifter har varg i Sverige dödat väldigt få människor. (Jämför t.ex. med människor dödade av andra människor. Bara sedan 1980 har över 40 människor dödats av mänskliga ”jägare” i Sverige). Det handlar om fyra barn under 1700-talet och tolv 1820-21 (Gysingevargen) plus en vid olyckan på Kolmårdens djurpark 2012. Varggruppen på Kolmården bestod av åtta hannar, vilket inte är en naturlig formation. Det uppstår lätt en slags rangordning som i ett ungdomsgäng och därmed också konflikter som går ut över andra. Ser man till alla gånger mötet mellan varg och människa gick fredligt och lekfullt till så inser man det extremt sällsynta i olyckan.

Skulle vi sätta ihop åtta unga hormonstinna män och låta dem agera socialt vid ett par tusen tillfällen så är inte olycksrisken helt försumbar. Lägg till normalt alkoholintag och riskerna mångdubblas. Hur vanliga är inte misshandelsfallen? Ibland med svåra konsekvenser för den drabbade och dödsfall.

Vargattackerna åren 1820-21 uppstod eftersom Gysingevargen fångats in som valp och den blev hetsad av barn/ungdomar innan den rymde ur sitt hägn. Två av fallen var alltså betingade av mänskligt oförstånd och de fyra barnen på 1700-talet vilar på svag bevisgrund bland annat på grund av tidskriteriet. Getingar, tamboskap (tjurar) och hundar har långt fler liv på sina samveten. Skall vi beskriva dem som farliga? Tvärtom bör och kan den som är fobiskt rädd för ett tämligen ofarligt djur erbjudas beteendeterapi. Detta då det handlar om en klassisk felinlärning snarare än ett sakligt hot.

Vi tycks ha ett gigantiskt pedagogiskt arbete framför oss.

Rovdjurscentret har gjort en sammanställning av samtliga björnattacker som orsakat skada eller dödsfall i Sverige mellan åren 1995 – 2007. Total attackerades 18 personer, varav 16 skadades och två omkom (2004 och 2007).” Varför ser vi inte samma hysteriska debatt kring den ”farliga” björnen som vi ser när det handlar om varg?

Det är inte våra rovdjur som varg eller björn som orsakar flest skador på person utan oftast våra bästa vänner som häst och hund. Det visar statistik från Socialstyrelsen tydligt. Näst efter insekter, är hundbett den vanligaste orsaken till att människor söker akut vård efter kontakt med djur. ” – Men det är inte kamphundar som står för flest besök, som man kanske skulle kunna tro, utan vanliga familjehundar. Oftast är det barn som drabbas när hunden säger ifrån i en trängd situation”, säger Anders Tennlind, statistiker på Socialstyrelsen. Enligt samma myndighet ökade antalet hundbett åren 2001 till 2009 med över 50 procent. Bara under 2011 registrerades 6 600 akutbesök där hund angavs som orsak till besöket. Det vanligaste är att hunden biter över händer och armar. De svåraste skadorna orsakas ofta av att hundägarna försökt sära på två bråkande hundar.

Det händer att människor som fått små skador efter hundbett senare utvecklar en allvarlig sjukdomsbild orsakad av infektion. Liknande infektioner kan uppstå vid vargbett. Vid historiska händelser när dödsorsaken angivits som ”dödad av varg”, kan det alltså innebära både att människan dödats direkt av vargen eller att människan avlidit till följd av komplikationer från ett bett.

Hästar kan också vara farliga. Året 2011 skadades 3 700 av svenskar av detta djur. Då räknas inte fall från häst in utan enbart då hästen bitit, sparkat eller trampat på någon som råkat komma i vägen. ”– Om vi räknar det totala antalet hästolyckor, inklusive att ryttaren ramlar av, så sker det i storleksordningen 11 000-12 000 hästolyckor per år”, säger Anders Tennlind.

Totalt registrerades 24 300 akutbesök 2011 där ett djur var den direkta orsaken till sjukbesöket.

”– Det är en par, tre procent av det totala antalet akutbesök, så skador av djur är stort problem, även om man bör vara medveten om att våra närmaste vänner orsakar en hel del skador varje år. Insekterna stod för flest akutbesök. Det handlar bland annat om allergiska reaktioner från getingstick eller borrelia till följd av fästingar”.

Man brukar sakligt framhäva att rädslor skall mötas med utbildning och information. Så är det när individer fruktar för en grupp ensamkommande flyktingbarn. Fruktan skapar mobbningen mot mörkhyade eller fräkniga och allt vad de fantasifullt kan tänkas ställa till med. Men aldrig att saklig vetenskap/politik skulle säga att vi måste ta människors rädsla för mörkhyade på allvar. Då råder den kloka principen att fördomar ska bekämpas inte bekräftas. Varför inte använda samma visdom när det gäller våra rovdjur?

Det passar inte väljargruppens intressen och därför flyter många av politikerna med i den medvetna lögnens ström.

När det gäller varg är kulturen och logiken den omvända. Här ska politiken inte utformas efter fakta utan efter myter och fördomar som lever kvar sedan svenskarna trodde på de grå små vättarna. Där står vi nu och rullar en evig tjurig repris om och om igen. Gillar vi verkligen positiv utveckling?

En studie från Norsk institut for naturforskning (NINA) som gjordes 2002 och undersökte vargattacker på människor under de senaste århundradena, kom bland annat fram till att de flesta attacker skett mot barn. I de fall friska vargar angripit vuxna har offren nästan enbart varit kvinnor. Det finns få exempel på vargattacker med dödlig utgång och alla övriga seriösa rapporter pekar i exakt samma riktning. En inträffade i en forskningspark i Minnesota i USA. Också då var offret en kvinna som gick in i hägnet ensam.

Vargattacker mot människor är alltså extremt sällsynta.

I Skandinavien har man gjort 160 försök där vargens skygghet för människor testats vetenskapligt. Vargarna flydde för den annalkande människan i samtliga fall. Det genomsnittliga avståndet när vargar flydde för människan var 100 m. Men avståndet varierade mellan 17 och 310 meter. Vindstyrkan och vindriktningen var de mest avgörande faktorerna för på vilket avstånd vargen flydde. Vinden för med sig vår doft. De kortaste avstånden fick man vid stark motvind då vargarna förmodligen inte hörde eller kände lukten av människan förrän hon var mycket nära. I ca 40 % av försöken tog vargarna en ny lega inom 800 m från störningsplatsen inom en timme efter den aktuella störningen och i 95 % av fallen inom 2 km från störningsplatsen. I några fall gjordes försök att gå in på vargar som låg vid slaget byte men detta resulterade inte i några avvikande resultat jämfört med de andra fallen. Man fann heller inga skillnader om människan var utrustad med hund i band eller ej heller om försöken utfördes under dag eller natt.

Om vargen skulle se människan som ett bytesdjur skulle de givetvis inte fly undan oss. Lika lite som de flyr undan sitt främsta bytesdjur älgen.

Det finns en onödigt livlig och infekterad diskussion i Sverige om de stora rovdjurens vara eller icke vara. Stora rovdjur utnyttjar stora hemområden/revir och bestånden kan inte uteslutande etablera sig inom naturskyddade områden. Detta betyder att bestånden även har ett berättigande inom flerbrukslandskapen. Självklart skapar detta konflikter med människor då ibland husdjur dödas och tillväxten av de vilda hjortdjursbestånden reduceras något, ca 10% till 15%. Den viktigaste konflikten är dock knuten till människors rädsla för att själva skadas eller dödas av stora rovdjur.

Men rädslan är helt omotiverad, vargen ser inte människan som ett bytesdjur och är inget hot mot oss.

Det finns gott om medvetna lögner och överdrifter i vargdebatten, speciellt sagorna om vargens farlighet är älskade.

I litteraturen återfinns många exempel på provocerade vargar (fångade, trängda eller då människor har besökt lyan) som inte nödvändigtvis har angripit människor. Vi fann emellertid även uppgifter där vargen under liknande situationer har angripit människor i ett försök att fly. Många av dessa fall gäller boskapsskötare som blivit bitna av varg när de försvarat sin tamboskap med hjälp av käppar eller andra tillhyggen. Vi fann emellertid inga uppgifter om att människor blivit dödade av varg i dessa situationer. Oprovocerade angrepp av friska vargar (dvs. icke rabiessmittade) är mycket ovanliga. Majoriteten av vargarna ser inte människan som ett naturligt bytesdjur. Vi har trots det funnit uppgifter om predationsangrepp på människor. De flesta angreppen inträffade under 1700- och 1800-talet i Frankrike, Estland och delar av norra Italien.De mer kända angreppen är från Gévaudanområdet i Frankrike, där historiska uppgifter antyder att mer än 100 människor dödades av vargar under perioden 1764-1767. De vargar som var involverade i angreppen antogs vara hybrider mellan vilda vargar och boskapshundar. Sammanlagt dödades flera hundra människor i de tre länderna mellan 1750 och 1900. Före 1900-talet finns det uppgifter om predationsangrepp i Sverige, Finland och Norge. Från Norge finns uppgifter om en 6-årig flicka som dödades av varg år 1800. Från Sverige finns registrerat 4 barn som dödats av varg mellan 1727 och 1763, samt 12 människor (11 barn och 1 kvinna) mellan 1820 och 1821. Under den senare händelsen (även kallad Gysinge-episoden) fastslogs att det var en ensam varg som rymt från fångenskap som var förövaren. Från Finland (och ryska Karelen) finns en rad incidenter under 1800-talet där människor har dödats av varg. De flesta av dessa händelser kan knytas till 5 olika städer: Kaukola 1831 (8 barn och 1 kvinna dödades), Kemio 1836 (3 barn dödades), Kivennapa mellan 1839-1859 (20 barn och 1 vuxen dödades), Tammerfors 1877 (9 barn dödades) och Åbo mellan 1879-1882 (mellan 22 och 35 barn dödades).

Predationsangrepp under 1900-talet är mer sällsynta. Under perioden 1957-1974 har 5 dödade barn i Polen 1937 och 4 barn i Spanien rapporterats. Det finns även kontroversiella rapporter om 36 dödade barn i Kirovregionen i Ryssland (1944-1953). Även om dessa uppgifter inte är fullständigt bekräftade, innehåller de en rad detaljer som gör dem trovärdiga. Det finns inga dokumenterade uppgifter om predationsangrepp med dödlig utgång av varg från Nordamerika under 1900-talet. Emellertid finns det 8 väldokumenterade angrepp under de senaste 20 åren som i huvudsak har skett inom naturskyddade områden.” (citat ur Rädslan för vargen – en tvärvetenskaplig utredning. John D. C. Linell och Tore Bjerke).

Det finns fyra huvudorsaker till att varg går till angrepp på människa.

Den främsta orsaken är rabies. De flesta angreppen på människor har utförts av rabiessmittade vargar. En annan orsak är tillvänjning. När vargen mister sin starka rädsla för människor, till exempel inom helt naturskyddade områden där vargen överhuvudtaget inte jagas.

Mänsklig provokation. När vargen är fångad i fälla eller befinner sig i fara, i en trängd situation och till exempel skall avlivas, eller i situationer när människor befinner sig vid lyor där det finns små valpar.

Extrema sociala och ekologiska miljöer/habitat där vargens naturliga bytesdjur saknas och de tvingas överleva på ”sopor” och tamdjur. Detta gäller huvuddelen av alla kända angrepp på människa i Europa under 1800-talet och i nutidens Indien. Detta är ofta också miljöer där barn ofta är utan tillsyn från vuxna eller arbetar med att vakta boskap, det finns en utbredd allmän fattigdom och liten tillgång på vapen. Under dessa omständigheter kan vargen få en ökad närkontakt med människor, som kan resultera i angrepp.

Under normala omständigheter ser vargen överhuvudtaget inte människan som ett bytesdjur. Den flyr undan oss.

Vargen är inget reellt hot mot människan eller våra barn. Tamdjur som får kan skyddas via bra stängsel, herdedjur och att man tar in dem om man vet att vargar finns i närheten. Hundar skyddas genom att de inte släpps lösa i vargrevir vid till exempel jakt. Skulle du mot all förmodan (de drar sig undan när de hör oss eller känner vår doft) möta en varg, gå mot den, gör dig stor genom att lyfta armarna och skrik, vargen drar sig garanterat undan.

”Dom vargar vi har i Sverige är förvånansvärt eller helt oskygga för människor då vi har otaliga observationer i trädgårdar på lekplatser mm. Undrar varför?”

Detta är lätt att svara på. De observationer som gjorts har oftast skett när inga människor varit utomhus och sker oftast genom fönsterrutorna/bilrutorna. Vargen drar sig undan om människor är utomhus. Att den inte flyr hals över huvud har en logisk förklaring, så gör inte ens älgen. Det handlar om att de vill ha kontroll, glöm inte att du är ett mycket farligt djur enligt vargen.

Att nyfikna ungvargar av hankön söker upp väldoften från löpande tikar är inte speciellt konstigt.(Jämför med unga mäns intresserade nyfikenhet!) Glöm inte att hund (Canis lupus familiaris) och varg är samma art och kan få avkomma. Det är inte heller så konstigt att vandrande vargar som söker ett hemområde/revir vandrar fel. Delvis styrda av hårt trafikerade vägar, viltstängsel med mera och råkar komma in i våra samhällen. Det finns exempel på vandrande ungvarg som tagit vägen över Västerbron i Stockholm och jag kan garantera er att den vargen ville därifrån och det snabbt!

När ungvargen är ca två år lämnar den familjegruppen och söker ett eget revir, eller i unghannarnas fall en ”maka”. En varg kan vandra (trava) många mil per dygn och röra sig hundra mil i sitt sökande. De lever ett annat liv, ständigt jakt på föda, ständiga faror. En spark från en älg kanske inte dödar men ett benbrott leder till svältdöd. Bytesdjuren är inte ofarliga. Därtill kommer trafikdöden och vi mänskliga jägare är vargens största fiende. Varghatet är gammalt och bygger på konkurrens. Tiden innan vi blev bofasta jordbrukare hade vi människor en mer respektfull och respekterande syn på varg, det var så tamhunden uppstod. Men vargen är idag den skickliga jägaren som blir jagad, inte alltid lagligt.

Det är få ungvargar som når sitt mål, ca 40 – 70% dör innan de levt sitt andra år. (Medellivslängden för varg är ca 3-4 år).

När tiken hittat och valt ett revir så stannar hon och väntar. När hon väl möter en vandrande hanne och tycke uppstår så förvandlas ungdjuren snart till målmedvetna föräldrar. Efter ca 63 dygns dräktighet föds 6 till 11 valpar. Det är alltid föräldratiken som föder valpar i en flock. De första två månaderna lämnar hon inte valparna och de matas av hannen och övriga flockmedlemmar. Vargen blir könsmogen vid ca 2 års ålder, men parar sig sällan före 3 års åldern. Nu gäller allt valparnas överlevnad. De taktiska jägarna vill få vargar att bete sig på ett onaturligt sätt för att kunna odla myter kring problemvargar. De vet att om föräldrar i en vargfamilj dödas så kommer inte ungarna få möjlighet att lära sig ett naturligt beteende. Som att hålla sig borta från människans samhällen och att jaga naturliga byten. Detta lär sig valparna främst av föräldraparet. Valet av bytesdjur är också betingat av föräldrarnas val. Valpen lär sig vilket byte som är bäst, älg, kronhjort, vildsvin.

Dessa jägare vet också att om man dödar en av föräldrarna så ökar risken för attacker på tamboskap väsentligt eftersom en ensam varg har mycket svårare att fälla vilt och därmed får man ökad chans till låg acceptans visavi varg.

Denna medvetet selektiva jakt ökar riskerna för attacker på tamboskap och förekomsten av unga vilsna vargar i närheten av samhällen, och leder till en massmedial rapportering av dessa fall vilket skapar en än mer negativ syn på vargen. Taktiken är genomtänkt och gerillaverksamheten (= tjuvjakten), likaså.

 

Det är ett krig som pågår, ett krig i laglöst land.

_85996036_gaston sv

vacce-sepia1b mellan

 

Annonser
Det här inlägget postades i Vargdebatten:. Bokmärk permalänken.