Vargfakta. Tjuvjakt på rovdjur.

mellan

Under 1830-talet dödades inte mindre än 6790 vargar i landet – nästan 700 per år. Ett par decennier senare var de borta” skriver Henrik Ekman i ”Vargen – den jagade jägaren”. Sverige bedrev ett framgångsrikt utrotningskrig mot den grå jägaren. Metoderna var många gånger tveksamma, som att söka upp lyan för att döda alla valpar utom en som användes för att locka fram tiken. Jägarna gömde sig i ett väl kamouflerat gömsle och väntade. Vargvalpen hängde i ett träd utanför lyan. Den var oftast uppbunden i bakbenen och så högt att dess framtassar inte helt nådde marken. När valpens förtvivlade gny lockat fram tiken så sköts hon. Valpen offrade man antagligen ingen kula på, den slog man ihjäl. Jakttekniken kallas: The Swedish Method.

Idag pågår ett liknande men dolt krig i form av tjuvjakt.

Jag har själv jagat, slaktat för husbehov och det handlar om ett antal olika arter. Även det trista i att avliva älskade husdjur har jag genomlevt. Det finns inget val, alternativet var bara svårt lidande för djuret. Jag förstår mycket väl sorgen i att förlora en hund. Jag förstår jaktens principer och etik, jag förstår grundidén i karnismen. Jag äter kött och för att få tag i den födan måste jag göra som vargen, döda.

Begreppet karnism som den amerikanska professorn i psykologi och sociologi, Melanie Joy, myntat bygger på följande: Karnism är en osynlig ideologi, som ett slags ansamling av idéer vilka påverkar våra matvanor. Det är de här idéerna gör att vi, utan att reflektera, kan se djur som föda. När vi ena stunden kan ha en mycket nära och känslomässigt stark relation till vissa djur, framförallt husdjur som hund och katt, kan vi nästa stund äta ett annat, kanske en gris, ett får eller en ko.

Karnismen är kulturbunden och på många håll världen över ses till exempel en hund som en blivande och god middag. I Asien, länder som Sydkorea, Filippinerna, Thailand och Vietnam föds hundar upp och herrelösa djur fångas in för att bli middagsmat. Bara i Sydkorea äter man årligen ca 1,5 miljoner hundar.

zahara sepia

Hund, middag eller en skön vän?

Människan utsätter djur inom livsmedelsindustrin för ett enormt lidande enbart för njutningens och ekonomins skull. För att den här logiken ska fungera, menar Melanie Joy, har vi en uppsättning psykologiska mekanismer som hindrar ifrågasättanden. Viktiga roller spelar exempelvis osynliggörandet, vår förnekelse , rättfärdigande, de tre N:en = att äta djur är Naturligt, Normalt och Nödvändigt och rationalisering , till exempel att ”de känner inte smärta som vi”, ”de saknar personlighet/själ”. Vi använder ord som döljer att vi har med kännande medvetna individer att göra.

Inställningen om att djur inte känner smärta som vi är gammal och tidigare ansåg man även att barn inte upplevde eller kunde känna smärta för att deras nervsystem inte var utvecklade.  I början av 1980-talet utfördes operationer på spädbarn och prematura, tidigt födda, med enbart muskelavslappnande mediciner och lite lustgas.  Smärtreaktionerna från barnen likställdes med ett ”gnisslande gångjärn”. Vilket givetvis ibland fick allvarliga konsekvenser för barnet.

Vi bör vara medvetna om karnismen och hur vi bygger den på myter. Vi äter kött, okej, men hur och varför? Äter du uppfödda tamdjur, så behandlar du dem väl och kräver att de behandlas väl. Vi ger dem förhoppningsvis det livsutrymme som ger maximal utdelning för djuret. Vi skyddar det både mot sjukdom och övriga faror. Vi stängslar väl mot yttre faror som rovdjur. Vi kallar detta etik och vi har en djurskyddslag som tillkommit för att värna djuren.

Jag har full respekt för karnismen, att vi äter kött, men frågan skall hanteras etiskt. Exakt så som många jägare etiskt sköter jakten bra. De är noga med skotten och vet det otäcka med påskjutning (skadeskjutning). Man mår inte bra när man spårar ett skadat djur, det är verkligen ingen njutning.

Skadeskjutna djur är en vanlig företeelse. En undersökning för tio år sedan visade att 25 procent av de påskjutna älgarna inte dog vid skottplatsen, det vill säga med vanligt språkbruk: de skadesköts.” (Birger Schlaug)

Till det kommer ett antal påskjutna och dödade jakthundar och människor/jägare. Det handlar om 86 dödsskjutningar under åren 1970 till 2000. Enligt Jägareförbundets egen statistik skadeskjuts ca 14 procent av älgarna, alltså 14 000 individer räknat på att ca 100 000 älgar skjuts, och försvinner så att eftersök anordnas. Ibland eftersöks det skadade djuret inte, man saknar en bra och utbildad eftersökshund. Ibland bryr man sig helt enkelt inte. Cirka en tredjedel av dessa skadeskjutna djur hittas aldrig. De går omkring i skogen med sönderskjutna kroppsdelar och går en plågsam död till mötes.

Bukskott är en vanligt förekommande typ av skadeskjutning. En älg som skadeskjuts i buken försöker komma till vatten, den kan hittas död i en sjö efter något dygn. Vanligt är också att käken och/eller tungan blir bortskjuten. Då dör älgen av törst eller svälter ihjäl. Andra exempel på skador är avskjutna ben. Många kalvar går också en långsam död till mötes då deras mödrar skjuts ihjäl.

Ett exempel på denna oprofessionella klantighet är en älg som låg skadad/sjuk på Storsjöns is utanför Östersund. Efter ett polisbeslut skulle älgen avlivas. Den tillkallade jägaren sköt elva skott mot älgen från land. Avståndet var ca 250 meter. Älgen dog inte, man tog sig närmre och jägaren sköt ytterligare tre skott från ca 75 meter. Nu reste sig älgen och gick blödande därifrån. Den ramlade ner i en vak men lyckades ta sig upp. En tid senare sköts den från en polishelikopter.

Personligen njöt jag aldrig av jakt, det var en nödvändighet och etiskt ett tvång eftersom jag äter kött så bör jag också veta vad det handlar om. Jag klarade till slut inte att se in i det vackra rådjurets döda ögon och slaktdoften, den metalliska doften av blod var i högsta grad obehaglig.

Den njutning en del upplever vid jakt, beskrivningen av dödandet som en nästintill ”sexuell” orgasm, som ”en dröm”, har jag svårt att förstå. Jag vet inte om det är känslan av makt som triggar? Men samtidigt måste det finnas en form av mental avstängningsmekanism med i bilden. Känslan av respekt för livet tycks försvinna.

Ett vanligt och kraftfullt framhävt argumentet bland jägare för jakt på småvilt har rent historiskt varit att jägarkåren bidragit till att upprätthålla en ekologisk balans. Detta då rovdjurspopulationen varit marginell eller obefintlig. Jakt på bland annat hjortdjur och småvilt har varit nödvändigt ur ett ekologiskt och djurskyddsligt perspektiv för att befrämja hälsa och välmående bland skogens djur. Annars skulle de växa sig till oanade populationer med svält, lidande och sjukdom som en konsekvens för djuren.

Nu hävdar samma jägarförbund att hänsyn främst måste tas mot boende på landsbygden som har som största intresse att jaga. Blir vargstammen för stor så får hobbyjägarna mindre vilt att jaga. Tydligare kan man inte avslöja sig!

mellan

Det finns en händelse i min barndom som satt djupa spår. En kompis hade köpt ett luftgevär och sköt en eftermiddag en liten fågel. En blåmes. Den lilla blykulan slet upp ett djupt spår i fågelns huvud. Den låg där på marken och försökte fly, men det enda som hände var att den flaxade omkring i en liten cirkel. Den lilla fågelns ögon uttryckte smärta och skräck. Min kompis stod som paralyserad och jag satte foten över fågelns huvud och stampade till med full kraft. Därefter spydde jag och mådde känslomässigt oerhört dåligt. Jag var elva-tolv år och bilden lever kvar djupt i mitt minne.

600px-ParusCaeruleus

Foto: Maximilian Dorsch

Hur kan jakten, dödandet vara njutningsfullt?

Jag har ändå full respekt för etisk jakt, däremot saknar jag helt respekten för tjuvjakt och all oetisk jakt (heder åt dem om reagerar!). Tjuvjakt, det som populärt kallas S.G.T. (Skjut, gräv och tig) är förutom att det är oetiskt, direkt kriminellt. Tjuvjakten är inte ovanlig och tyvärr tämligen vanlig i många landskap. Man har funnit förgiftade åtlar till exempel rådjurskadaver, älgkadaver och köttbullar innehållande cyanid. Ämnen som warfarin (råttgift), glykol med mera har också påträffats i giftfällorna utlagda för att illegalt döda varg. Även andra djur som mindre rovdjur och örnar drabbas.

Jag berättar om några typiska fall av styrkt tjuvjakt:

Det tråkiga med tjuvjakten är att många hotade djurarter jagas mest. Att tjuvjakt förekommer är lätt att förstå ur de kriminellas perspektiv eftersom bevisläget är enormt svårt för rättssystemet. Men det visar att det finns en tyst kriminell kultur som negligerar både lagstiftning och den demokratiska grundidén: Land skall med lag byggas. Frågan är inte ogrundad:

Har den i grunden kriminella tjuvjakten blivit socialt accepterad på många håll i Sverige? Är det till och med så att den ”skyddas” av jägare som samtidigt är poliser, åklagare, domare, politiker och ekonomiska makthavare?

Det tristaste är att tjuvjaktskulturen både skyddas via en högst medveten tystnad, acceptans och används som hot. Extra tydligt är detta när det handlar om varg, lodjur.

Jägarkåren gräver sin egen grav genom det som nu pågår. Uttrycket SGT (skjut, gräv och tig) är ett uttryck som används i alla älgkojor, ibland skämtsamt, i andra med stort allvar. ”En död varg är en bra varg”, sägs ofta. Jägarna öser ut nedlåtande uttryck på vargen i sig och de som har en avvikande, och mer nyanserad åsikt. Förespråkar inte jaktledarna god moral och respekt, kommer heller inte resten att göra det. Jägarorganisationerna måste städa rejält i sina egna led för att återfå förtroendet. Ledarprofilerna bör bytas ut till moraliskt mer rakryggade personer, som har både kraften och tron att avsevärt höja etiken, så att regler följs även långt ute i skogen dit lagens långa arm inte når.” (Anders Krüger).

Det finns en psykologisk koppling till karnismen. Det bygger på en medvetet falsk ideologi. Rovdjur ses ofta som en ohyra, ett skadedjur och då träder den klassiska nedvärderingen in. Precis som inom karnismen. Det liknar också det hat som drabbar människor dagarna och timmarna före den etniska rensningen. De görs till djur, avhumaniseras och Homo homini lupus-effekten slår brutalt till.

Ett exempel på tjuvjakt är följande fall, jag väljer ett annat rovdjur än vargen. Orsaken är att detta djur kanske drabbas något oftare än varg.

Hösten 2014 fann man ett huvudlöst lodjur i sjön Åsnen nära småländska Ryd. Kroppen var väl invirad i hönsnät och fastfixerad mot botten med hjälp av stenar som lagts ovanpå.
Lodjuret har röntgas och man har konstaterat metallrester, sannolikt efter en skottskada. Djuret hittades tack vare att vattennivån hade sänkts i sjön.
Polisen kontaktades och ärendet överlämnades till en miljöåklagare i Östersund som genast sekretessbelade förundersökningen. Undersökningen rubricerades som misstänkt grov jaktbrott.
Exakt hur lodjuret dött har man inte kunnat fastställa, bland annat för att huvudet saknas.
Men en sak kan man däremot vara ganska säker på. Lodjuret hamnade inte i hönsnätet och i sjön av egen kraft. Någon har aktivt försökt dölja händelsen väl medveten om att ett brott har begåtts. Man undrar vad som hände med Lodjurets huvud?

Hänger Lodjurets huvud på någons vägg som en stolt trofé?

Lo

En varg som gett forskarna god förståelse för vargens ekologi här i Skandinavien är varghannen ”Ulrik”. Av forskarna fick han det romantiska namnet #98-04. Under en av de regelbundna spårningarna av den sändarförsedda varghannen 1999 upptäcktes det en vinterdag att han blött kraftigt. Nysnön och spårning visade tydligt att han inte blivit påkörd. Detta syntes på steglängd och avsaknad av blod på vägen . Det fanns inga spår av någon olyckshändelse och den enda förklaringen var att någon skjutit på Ulrik. Allt pekade på att den bilist som passerat platsen samtidigt med Ulrik hade avlossat ett skott mot vargen. Detta tjuvjaktsförsök misslyckades turligt nog och Ulrik överlevde. De kraftiga blodspåren ca trettio meter från vägen, kan inte ha orsakats av någonting annat än en kula.

Ulrik observerades en tid senare, i juni 1999 med en tik i det som skulle komma att benämnas Grangärdesreviret. Ulrik och tiken fick en kull om fyra valpar, men i november år 2000 försvann tiken och hennes sändare upphörde att fungera. Samtidigt försvann en av valparna. Vargforskarna Håkan Sand, Camilla Wikenfors, Per Ahlqvist, Petter Wabakken och Olof Lidberg beskriver händelserna väl i boken ”Wild Wolfes We Have Known” och skriver: ”Att en vuxen, reproducerande hona skulle lämna sin flock är knappast troligt och att hennes sändare skulle haverera vid samma tidpunkt är ännu mer osannolikt. Återigen drog vi slutsatsen att hon och en av valparna hade fallit offer för illegal jakt. Denna gång var tjuvjägarna så framgångsrika att de både lyckades döda vargarna och dessutom förstöra hennes sändare. I backspegeln kan man säga att vår forskning visat med klar tydlighet att illegal jakt då var och fortfarande är en viktig dödsorsak i den Skandinaviska vargpopulationen. Vid den tiden, i november 2000, kunde vi dock bara spekulera i om de två saknade vargarnas öde”. (Citatet hämtat ur tidskriften våra Rovdjur nr 4/2014 och är översatt av Hans Ring)

Fansenvargen är ett sällsynt tillfälle då tjuvjägarna fick sona sitt brott och dömdes. De två män från Hälsingland som 2011 dödade en varg med dömdes av hovrätten i maj 2014 för jaktbrott. Bägge männen dömdes av Hovrätten till två års fängelse. Högsta domstolen prövade inte domen och den står alltså fast.

Hovrätten skärpte då straffet för en 43-årig man från Bollnäs till 2 års fängelse för grovt jaktbrott, i tingsrätten fick mannen fängelse i 1 år och nio månader. En 52-årig man från Alfta friades i tingsrätten men dömdes i hovrätten också han till två års fängelse. Enligt domen samarbetade männen i sin jakt på vargarna vid sjön Fansen i Bollnäs kommun.

En av dem spårade upp vargflocken på skidor och i den efterföljande skoterjakten på vargarna skingrades vargflocken och vargtiken dödades. Enligt domen körde männen först på vargtiken med skoter och sedan krossade de vargtikens huvud med slag av en torrfura.

Det var en privatperson som anmälde jaktbrottet till polisen efter att ha hittat vargspår och blod i snön.

2689076_1024_576

Hanne Kjöller skrev en klok krönika/ledare med rubriken ”Jägarna siktar på makten” publicerad i DN 2013-05-08. Jag citerar inledningen på artikeln:

På Svenska jägareförbundets hemsida kommenterar ordföranden Björn Sprängare förvaltningsrättens dom från förra veckan där rätten hävde Naturvårdsverkets beslut om licensjakt på varg.

Det är inte värdigt ett rättssamhälle. Det är djupt tragiskt att vi – staten Sverige – inte kan hantera det. I nuläget klarar inte vårt politiska och juridiska system att hantera frågan.”

Men vänta nu, vårt juridiska system har ju just hanterat frågan. Dom har avkunnats. Och den är alltså inte ”värdig ett rättssamhälle”?

EU:s art- och habitatsdirektiv har inlemmats i svensk lagstiftning. Hade Björn Sprängare läst förvaltningsrättens dom lite bättre hade han upptäckt att principerna i direktivet numera hittas i den svenska artskyddsförordningen (2007:845), jaktlagen (1987:259) och jaktförordningen (1987:905). Riksdagen har klubbat igenom lagarna. En domstol har tolkat dem. Inte värdigt ett rättssamhälle?”

Respekten för rättssamhället är lågt när fakta och lagstiftning går emot det egoistiska intresset. Tjuvjakten är vanlig enbart för att den accepteras i stora kretsar bland Sveriges jägare. Svenska Jägareförbundet är en mäktig lobbyorganisation med sina tentakler långt in i Sveriges riksdag. Det är bara några år sedan landets nyhetsredaktioner sakligt konstaterade att Sveriges Riksdag håller sig med en egen jaktklubb och att den styrs av Jägareförbundets medlemmar. Riksdagens jaktklubb anordnar varje år en älgjakt vid en av Jägareförbundets anläggningar. Därutöver arrangeras jägarexamenskurser av Jägareförbundet. Frågan om Sveriges riksdag försöker motverka EU:s art- och habitatsdirektiv med mera på grund av renodlad ”vänskapskorruption” är därför högst berättigad.

Den 14:e november 2014 kom Kammarrättens dom i det mål som handlar om beslutet om licensjakt på varg 2013.
Svenska Rovdjursföreningen, Naturskyddsföreningen och WWF Världsnaturfonden överklagade jakten och vann i Förvaltningsrätten. Detta sedan Kammarrätten dels stoppat jakten och dels gett organisationerna rätt att få sin sak prövad av Förvaltningsrätten. Kammarrätten anser att det syfte som Naturvårdsverket har angett som skäl för beslutet, att minska inavelsgraden i den skandinaviska vargstammen, får anses vara acceptabelt i sig. Men man anser inte att Naturvårdsverket i tillräcklig grad har visat att jakten kunde förväntas leda till att syftet skulle uppnås.
Kammarrätten menar vidare att jakten måste betraktas som omfattande i förhållande till det svaga stöd som uppgivits för att syftet skulle uppfyllas och att den därför inte var proportionerlig i förhållande till syftet. Det vill säga att jakten verkligen skulle minska inaveln.
Kammarrätten skriver:
– Det beslutade undantaget, jakt efter 16 vargar, måste dessutom betraktas som relativt omfattande. Detta i kombination med det svaga stödet för att syftet skulle uppnås, gör att beslutet vid en sådan restriktiv tolkning av undantagsmöjligheterna som måste göras, i vart fall inte kan anses vara proportionerligt.
– Redan av den anledningen borde Naturvårdsverkets beslut ha upphävts, säger Kammarrätten och konstaterar att Naturvårdsverkets och Jägareförbundets överklaganden därför inte kan bifallas.

Om land med lag skall byggas så bör alla respektera det demokratiska juridiska system som styr, respektera lagen.

Sverige har inte det bästa ryktet vad det gäller jakt: att leta upp varglyor och döda alla valpar utom en för att locka fram även honan kallas i USA för The Swedish Method.

Wolf-Pup-Mom-Den_DP_680x392

En licensjakt förändrar givetvis inte inavelsproblematiken. För att verkligen förändra den behövs återkommande inplantering av friskt blod utifrån och inte några enstaka få djur. Naturlig invandring omöjliggöras på grund av tjuvjakt och ett överdrivet stöd till rennäringen. Ett verkligt naturfolk respekterar naturen och dem som bebor den och sköter om det ekologiska systemet. Den svenska rovdjursförvaltningen bör ses som ett stort misslyckande på många plan.

Det finns egentligen ingenting i FN:s konvention om ursprungsfolk och stamfolk, som ger Samerna rätt med hänvisning till renhållningen att i princip hålla hela norra Sverige fritt från varg och andra rovdjur. Det finns inget förnuft i att bistå ett ursprungsfolks ”krig” mot konkurrerande djurarter så som Sverige bistår och hjälper Samerna i kriget mot varg och lodjur. Det handlar inte om samisk kultur, det handlar om rent destruktiv girighet och en osund syn på naturens mångfald och har ingenting med ett naturfolk att göra, tvärtom.

Samerna har en vacker och intressant kultur men blanda inte in dagens moderna renhållning i detta begrepp.

De renhållande Samebyarna missbrukar och vantolkar medvetet FN:s konvention om ursprungsfolk, för egen vinnings skull och beter sig exakt som dem de själva beskriver som ”giriga gruvbolag” som vill utvinna ”guld” på deras hävdvunna marker. Skillnaden är bara den att den destruktiva naturpåverkan sker genom att Samerna skjuter varg, björn, lodjur, järv, kungsörn både legalt och illegalt. Bara för att skörda sitt eget ”guld”.

Ett naturfolk beter sig inte så, ett naturfolk respekterar det vilda och utrotar inte konkurrenterna. Ett naturfolk bedriver inte djurhållning industriellt med hjälp av helikopter, snöskoter, motorcyklar, långtradare och enorma krav på bidrag. Ett äkta naturfolk skulle inte stänga ute rovdjuren från halva Sveriges yta. Samer är inte girigare än andra folk, denna negativa men mänskliga bieffekt finner du överallt.

Samekulturen är så mycket mer än den ”moderna” renhållningen och samekulturen är väl värd att värna, men det gäller inte renhållningen så som den sköts idag.

Sammantaget finns det dock inget vetenskapligt stöd för påståenden som att rovdjuren tar halva produktionen av renstammen i Sverige. Inte heller att rovdjursförekomst generellt skapat den kris som rennäringen befinner sig i.

Vi har i andra sammanhang, då vi bemött professor emeritus Öje Danells påståenden, visat att de samebyar som uppvisar de bästa produktionssiffrorna, också är de byar som har den högsta rovdjursförekomsten. Detta gäller för såväl Norrbotten som Västerbotten och Jämtland. Vi är trots detta öppna för att det kan finnas enstaka skogssamebyar som kan lida stora kalvförluster främst på grund av björnförekomst. Men att generalisera utifrån detta låter sig dock inte göras.

Mer kunskap behövs, men den är oåtkomlig för de flesta.

Slaktstatistik insamlas av sametinget som grund för det slaktstöd som staten utbetalar. Denna statistik har visat sig omöjlig för oss att ta del av, då vi försökt att få den. I de fall som vi lyckats hitta uppgifter så har det varit från andra källor, till exempel från samebyars skyddsjaktsansökningar på rovdjur. Det vi då sett, är som nämnts ovan, goda produktionsresultat i rovdjurstäta samebyar. Vi har också sett renantal, större än tillåtna, för samebyar med dessa de högst uppmätta förekomsterna av lo respektive järv. Vi kan därför påstå att rovdjursförekomst inte utgör ett akut hot mot dessa samebyar”. Citerar Bert-Ove Lindström och Krister Persson, representanter för Naturvårdsintresset,Viltförvaltningsdelegationerna i Norrbotten och Västerbotten. De skriver vidare i sin SvD opinion-artikel (2012-02-20) att vargen/rovdjuren inte orsakar rennäringens kris utan den ligger på problemen kring för små enheter, klimatförändringar, skogsbruk, vindkraftsutbyggnad och andra ingrepp i miljön som minskat tillgången på lämpliga betesmarker. De små och olönsamma enheterna beror främst på att rätten till jakt och fiske är knuten till renskötselrätten. Dessutom är det ingen renägande same som går i pension vid 65 år.

FN:s klimatpanel (IPCC) har med cirka fem års mellanrum bidragit med en vetenskaplig sammanfattning av den av människan orsakade klimatförändringen, dess effekter och möjligheter att minska de negativa effekterna.

Under 2013 och 2014 arbetade IPCC med den femte utvärderingen av kunskapsläget kring klimatförändringen och över 800 experter inom olika kunskapsområden från 85 länder deltar aktivt i arbetet.

Att människan idag påverkar klimatet negativt står bortom allt tvivel och vi börjar se effekterna i form av ett alltmer extremt väder. De kostnader vi har att se fram emot om inte utvecklingen stoppas lär överträffa innebörden i ordet gigantiska. Samernas renhållning hotas också, de ser redan effekterna och om några få årtionden är renhållning i nordliga Sverige antagligen ett minne. Linjen för renhållning lär flyttas långt norröver efterhand som medeltemperaturen stiger. Snöförhållandena vintertid blir besvärligare för renarna och stora renbetesområden låses av skare och isbildning. Vilket innebär ett kraftigt ökat behov av stödutfodring. Vilket samtidigt innebär att renhållningen blir ekonomiskt ohållbar.

( Problemet med att många djur inte hinner med i klimatomställningen är välkänt. Exempelvis har flugsnapparna i Holland minskat med 90 procent. Anledningen beror på att de vuxna lägger ägg vid samma tid som vanligt. Fast det då är för sent eftersom insektstoppen är förbi när ungarna kläcks ).

Klimatzonen i Sverige rör sig norrut med en hastighet av drygt tio meter per dygn. Jämtland förlorar exempelvis en vinterdag per år. Om världens ledare lyckas med målet att stabilisera höjningen av den globala medeltemperaturen till två plusgrader hävdar SMHI att effekten blir ytterligare 1.5 – 2 grader här i Sverige. Hur många tror att vi lyckas stanna vid en uppvärmning på två plusgrader?

De sydsvenska älgarna lär bli klimatflyktingar och söka sig upp mot småländska höglandet. Det menar professor Göran Ericsson. ( Göran Ericsson är professor vid Institutet för vilt, fisk och miljö på Lantbruksuniversitetet i Umeå och som leder Projekt Sydälg). Redan finns tecken på att den lokala klimatförändringen påverkar djuren. Han tror att det finns en ganska enkel förklaring till den alarmerande kalvdöden på just Öland. Älgarna parar sig i normal tid – men vet inte när våren infaller. Så kalvningen sker först efter det att vårens primörer är som bäst. De späda näringsrika grönsakerna är då borta från menyn. I stället bjuds de i allt högre grad på träig och sämre kost. Det är överblommat och riset har börjat förvedas.

”– Korna är i hyfsad kondition om höstarna, parar sig och fostret växer sedan till. Men när de kalvar krävs mycket, mycket energi för att tillverka mjölk. Och då verkar ”tidsfönstret” vara stängt. Kalvarna dör tidigt”, säger Göran Ericsson.

Politikerna måste genomgående uppvärdera vetenskapliga rekommendationer i förhållande till enskilda näringsidkares och deras lobbyisters kortsiktiga intressen. Och vi måste alla sluta bete oss som jättebebisar – och släppa föreställningen att överdåd är en mänsklig rättighet.” (Citerar Emma Wikberg).

Så skrev en klok kvinna och vilka som är nationens största ”jättebebisar” vill jag låta vara oskrivet. Men det finns en hel del individer som tävlar intensivt om epitetet.

I ett uppmärksammat fall av tjuvjakt hetsade jägaren sina hundar på en skadeskjuten havsörn och slog ihjäl den med sitt gevär. Samtidigt filmade han allting med sin mobiltelefon. Han misstänks också för tjuvjakt på både lodjur och älg och har flera gånger poserat framför kameran med de döda djuren.

Enligt förundersökningen ska mannen ha hetsat hundarna mot örnen för att ”överbygga unghundens rädsla för rovdjur”. Men hävdar i efterhand insikten att det ”var dumt gjort”.

Skinnen från lodjuren ska enligt den misstänkte ha varit hans sambos och han ska inte haft någon kännedom om var de kommit från. Den kända kriminologen GW Persson sade med anledning av fallet att:

” – Lodjuren är också ett allvarligt brott. Man ska veta att det finns mycket konstigt folk som jagar. Sådana får man tyvärr hålla efter”.

Det är den sista meningen jag finner intressant. Givetvis handlar fallet om tjuvjakt och troféjakt, men håller samhället efter denna typ av laglöshet? Gör rättsvårdande myndigheter och den så kallade sociala kontrollen verkligen detta? Engagerar sig vårt rättssystem överhuvudtaget i frågan om illegal jakt?

Untitled

Artikeln jag citerar ur nedan, från Dalademokraten, är bara ett exempel i en lång rad över det ”krig” som pågår mot rovdjuren i Sverige.

”– Det är ett klimat som jag aldrig tidigare stött på som åklagare”.

Åklagaren Åse Schoultz följde med några tjänstemän från länsstyrelsen en dag för att se hur de spårar, inventerar och säkrar spillning för DNA-analys av varg.
Naturbevakarna fick under dagen mottaga underförstådda hot om våld från jägarna och direkt uppmaning att lämna området. De fick också höra att de förstörde jägarnas jakt och att gruppen
”levde farligare än vargen”.
En av naturbevakarna mötte exempelvis en jägare och passade på att informera om att det fanns varg i området.

Men jägarens svar var det som förvånade Åse Schoultz.
– Då säger han, och jag står bredvid, att ”nu jagar vi allt och släpper hundarna, så får vi kanske fram en ”Paragraf 28”.

Lagen är tydlig: Rovdjur får bara dödas när det inte går att skrämma bort rovdjuret eller på något annat lämpligt sätt avbryta eller avvärja angreppet.


Paragraf 28 i lagboken innebär i korta drag att man som ägare får skjuta rovdjur som angriper ens tamdjur eller om det finns stor risk för att rovdjuret gör det.
– Men jag blev häpen, milt sagt, över det klimatet som rådde i skogen och den arbetsmiljö som länsstyrelsens personal vistas i och då gör de bara sitt jobb!”

Åse Schoultz är noga med att poängtera att jägarens attityd inte nödvändigtvis behöver spegla samtliga jägares uppfattningar. Att de som Åse Schoultz mötte i skogen utgör en mycket liten del av jägarkåren.
Hon är förvånad över att de andra jägarna inte agerar och utesluter den mindre gruppen av oseriösa jägare från jaktlagen. Attityden sammantaget med olagligt uppsatta kameror. Otillåtna åtlar med tamdjur är några av faktorerna som leder till att flera utredningar om grova jaktbrott hamnat på Åse Schoultz bord.

Frågan är om attityden verkligen är så ovanlig?
Trots att få vittnen törs tala om problemet uppmanar miljöåklagaren ändå att man alltid ska anmäla brotten.
– Ser man kameror och åtlar med tamboskap ska man ta kontakt med miljöpolisen eller med länsstyrelsens naturvårdsenhet och det går bra att kontakta dem anonymt.

Den första december 2014 läser jag följande, som bekräftar bilden av en tjuvjagande gerillarörelse, på helahalsingland.se :

Hot om tjuvjakt efter länsstyrelsens beslut.

Länsstyrelsen har beslutat att det inte blir någon vargjakt i länet detta år, vilket gör många jägare besvikna och arga.

Bedrövligt. Det är bra grogrund för tjuvjakt, för nu kokar det i jägarleden, säger Roland Persson från Järvsö.

Han är ordförande för Ny rovdjurspolitik i Gävleborg, en förening som arbetar för att få bort alla varg ur Sverige. Roland menar att det finns en stor acceptans för illegal vargjakt bland de som bor på landsbygden.

Det uppmanas vi till av glesbygdsbefolkningen. Jag kan inte tänka mig att någon i glesbygd skulle sätta dit någon som har skjutit en varg.

Om du ser en varg, skulle du skjuta då?

Det kan jag inte svara på, det är stundens ingivelse. Men om jag måste skydda hunden eller tamboskap tvekar jag inte. Då har jag paragraf 28 att luta mig på.

De svenska jägarförbunden har dessutom en märklig syn på både lag och demokrati:

Om Johanssons demokratisyn är märklig verkar Svenska Jägareförbundets ännu värre. I en debattartikel i DN den 20 januari hotar Jägareförbundet indirekt med att det kan bli tjuvjakt om man inte får jaga varg som man vill. Det är beklämmande att man därmed tycks sälla sig till de grupper som utmanar rättssamhället genom att ställa ultimatum av typen ”gör som vi vill annars blir det så ändå”.”

Att tjuvjakt/illegal jakt är vanlig visar bland annat SLU:s studier:

Dödligheten i den skandinaviska vargstammen undersöktes extensivt för perioden 1990– 2006 och i detalj för perioden 1999–2006. Den totala årliga dödligheten under perioden 1999–2006 beräknades med två oberoende metoder och uppgick med båda metoderna till ca 30 % jämfört med 1990-talet då den låg på ca 20 %. Illegalt avlivande av varg är den enskilt största dödsorsaken och står för drygt hälften av dödligheten, medan naturlig dödlighet, trafik och legal jakt i ungefär lika proportioner står för den andra hälften. Det kvantitativa måttet på illegalt avlivande av varg visar att den nuvarande utvecklingen av vargstammen ej går att förklara, utan att beakta omfattningen av den illegala jakten. Utan illegal jakt under perioden 1999–2006 skulle vargstammen hösten 2006 ha legat inom intervallet 194–305 vargar. Antalet vargar i Skandinavien skattat från inventeringar låg inom intervallet 136–169 vargar. Vi har tidigare visat på en fortskridande inavel i vargstammen som ger minskande kullstorlekar, men för närvarande är den höga dödligheten en större bromsande faktor än minskad reproduktion”. ( Rapporten: ”Dödlighet och illegal jakt i den skandinaviska vargstammen”/SLU).

Det finns en anledning till att så få fälls för jaktbrott:

Vi lever i ett laglöst land” Bara en handfull av de jaktbrott som begås i länet anmäls till polisen och bara en bråkdel av dessa når domstol. De försvinnande få gärningsmän som döms i tingsrätten frias sedan i hovrätten eller får påföljder som är långt mildare än vad lagen föreskriver. Brottsförebyggande rådet beskriver Sverige som laglöst land när det gäller tjuvjakt. Det är en beskrivning som både polis och åklagare har svårt att värja sig från.” ( citat ur Östersundsposten).

En orsak är kanske att många politiker, poliser och åklagare också jagar? Därtill är vänskapskorruptionens grundprincip att du förhåller dig lojalt tyst enligt principen: ”Kliar du min rygg, så kliar jag din!”

junselevargen_springer_hb 

Vad hände med den rikskända Junselevargen?

Under februari 2014 upphör plötsligt alla spår efter Junseletiken och hennes hane. I slutet av mars, när det blir spårsnö, startar ett intensivt sökande efter de två vargarna men man finner ingenting som kastar ljus över gåtan. Det spekuleras kring som kan ha hänt vargarna och om huruvida tiken var dräktig vid försvinnandet. Råkade båda vargarna ut för en olycka eller dräptes de av någon som sköt, grävde och teg?
Svenska Rovdjursföreningen utlyste en belöning på 100 000 kronor för uppgifter som leder till att vargarna hittas. De fick många tips men inga som kan bringa klarhet i vad som hänt med den kända tiken och hanen.

En höstdag 2010 vandrar en ovanligt röd vargtik in i Sverige från Finland. Hon bär friska gener som är värdefulla för den kraftigt inavlade svenska vargstammen. Naturvårdsmyndigheterna ger henne beteckningen G82-10. Tiken har flyttats fyra gånger och har alltid återvänt ”hem”. Hon har vandrat hundratals mil, förlorat två hanar och blev rikskänd som Junselevargen.

Efter att vargtiken korsat den svenskfinska gränsen påbörjade hon sin vandring söderut och stannade till i trakterna av Tossåsens sameby i Jämtland. Vargar är ofta väldigt illa sedda i den halva av Sverige som är renskötselområde och det dröjer inte länge innan samebyn begär skyddsjakt på henne. Endast tack vare sina värdefulla gener klarar sig tiken från att skjutas. Naturvårdsverket beslutade att hon ska sövas och flyttas till Örebro län.
Så snart hon vaknar upp påbörjar hon sin 100 mil långa vandring tillbaka norrut. Hon kommer till Dalarna. Sommaren 2011 får hon sällskap av en ung hane. Vargparet tar några renar och tiken flyttas nu igen, tillsammans med sin hane. Vargarna börjar direkt vandringen norrut igen och hanen går ett grymt öde till mötes. Han klubbas eller körs ihjäl av tjuvjägare.

Tiken klarar sin vandring och slår sig nu ner i Jämtland. Historien går i repris. Återigen inkommer en begäran om skyddsjakt, det blir en ny flyttning och tiken påbörjar en ny vandring norrut, denna gång till Junseletrakten. Hon träffar en ny hane och allting börjar om igen. Vargarna tar ett fåtal renar. Vilhelmina södra sameby begär skyddsjakt. Naturvårdsverket fortsätter att säga nej med hänvisning till att vargtiken har så viktiga gener.

Nu sker något intressant, mönstret bryts. Den dåvarande centerpartistiska miljöminister Lena Ek besöker samebyn. Utan att något i sak har ändrats, tikens gener är fortfarande lika viktiga, säger Naturvårdsverket nu plötsligt ja till skyddsjakt den 11 januari 2013. Jakten på de två vargarna startar och varghanen skjuts redan efter ett par timmar.

Vad hände? Vad var det som fick miljöministern och Naturvårdsverket att ändra uppfattning?

Svenska Rovdjursföreningen överklagar skyddsjakten till Förvaltningsrätten och för första gången får en miljöorganisation talerätt i en fråga som rör skyddsjakt. Jakten på tiken stoppas i väntan på den rättsliga prövningen och Förvaltningsrätten dömer till Junseletikens fördel. Naturvårdsverket ger sig inte utan beslutar om ytterligare en skyddsjakt på samma tik i samma område men Förvaltningsrätten upphäver även det beslutet i maj 2013.

Junseletiken bevakas från helikopter och förföljs dagligen av upprörda renskötare och personal från länsstyrelsen. Hon flyttas återigen, en fjärde gång och vandrar tillbaka hem till Junselereviret.

Vintern 2014 är Junseletiken fortfarande kvar i sitt revir och har slagit följe med en ny hane, en varg från Dalarna. Renarna har åter flyttats till sina vinterbetesmarker. I området finns nu 8000 renar varav 1500-2000 inom vargreviret. Efter att fem renar med säkerhet konstaterats vara vargdödade begär nu Vilhelmina södra sameby på nytt skyddsjakt. Nu på båda vargarna. Naturvårdsverket beviljar skyddsjakten 13 februari. Men innan jakten hunnit börja överklagas den av Svenska Rovdjursföreningen och andra miljöorganisationer och jakten stoppas i väntan på rättslig prövning. När Förvaltningsrätten bifaller skyddsjakten har tidsfristen för jakten gått ut.

Nu försvinner plötsligt båda vargarna. Att tiken och hanen frivilligt lämnar området är osannolikt. Tiken har lite väl tydligt markerat sin vilja att stanna.

mellan

Vi hade troligtvis haft en livskraftig vargstam och rovdjursstammar generellt om inte tjuvjakten varit så välutvecklad. Men mörkertalet är en storhet som är svår att ta med i en saklig analys. Detta då ingen känner till den korrekta siffran över i lönndom dödade djur.

De pågående retoriska vargkriget i den politiska lekstugan är intensivt och de verbala sandkakorna viner ständigt i luften likt krigets ilskna och destruktiva missiler.

Den psykologiska hybriden av en outvecklad, oetisk och oskolad liten heralue i den vuxna mannens medelålderskropp framträder alltför ofta i debatten. I kombination med ett vapen/jaktvapen innebär detta alltid problem. (Heralue är ett gammalt småländskt ord som betyder: liten olydig pojke)

Studien ”Status and Ecological Effects of the World’s Largest Carnivores” som publicerades i tidskriften Science den tionde januari 2014. Skriven av William J. Ripple, James A. Estes, Robert L. Beschta med flera, visar att av de 31 arterna som undersökts är det endast två som ökar i antal, den amerikanska svartbjörnen och rödvargen. Ytterligare fyra arter har stabila populationer, medan 24 arter minskar i antal. I studien har forskarna granskat alla 31 arter av stora rovdäggdjur, det vill säga alla med en kroppsvikt på minst 15 kilo. Hit hör tio kattdjur, tre hyenor, sju hunddjur, åtta björnar och tre mårddjur.

En av författarna är verksam i Sverige: Bodil Elmhagen vid zoologiska institutionen på Stockholms universitet. En lång rad färska studier från hela världen ingår i sammanställningen, inklusive sådana som är utförda i Sverige. De handlar alltså enbart om rovdjursarter som väger mer än 15 kilo, däribland varg, björn och lodjur.

Den viktigaste slutsatsen i studien är att rovdjurens effekter på ekosystemen är mycket större än man tidigare har varit övertygad om. De studier som har tillkommit de senaste fem-tio åren visar detta tydligt. Till exempel kan lövträden öka mer än hundrafalt när vargar återkommer till ett område. Effekterna för klimatet är positiva om rovdjuren håller nere bestånden av betande hjortdjur och ökar deras rörlighet, detta får lövträden och biomassan att öka. Färre vilda hjortdjur kan också påverka sjukdomssmitta hos både husdjur och människor. Till exempel de fästingburna sjukdomarna. Ökningen av lövträden får i sin tur positiva effekter för fåglar och andra mindre djur.

Förekomsten av älgar, rådjur och andra klövdjur påverkas kraftigt av hur många rovdjur som finns i området. Störst effekt på rådjuren har en kombination av varg och lodjur. Ofta hävdas det i debatten att mänskliga jägare tagit över rovdjurens roll för att hålla de vilda växtätarna på en kontrollerad nivå. Men forskarna bakom studien ifrågasätter kraftigt det argumentet. Rovdjurens positiva kaskadeffekter är större än människans jakt.

De flesta rovdjuren i studien minskar i antal och det ser studiens författare som oroande. De menar att vi måste bli bättre på att tolerera och samexistera med rovdjuren. För rovdjurens bästa men också för att deras kaskadeffekter på naturen förbättrar människans eget välbefinnande.

Canis_lupus_laying

Citerar några väldigt kloka ord av poeten, författaren och journalisten Göran Greider:

”Uppgiften att nedkämpa artförtrycket är väldig”, noterade Singer i sitt banbrytande verk ”Djurens frigörelse”. Varje medvetande med förmågan att känna lust eller smärta har eller kan, av oss, tillskrivas rättigheter, även en vargtik. I samtal med åtskilliga övertygade vargmotståndare har jag genom åren alltid märkt hur de ändå rycker till när den tanken utsägs: Här är ett medvetande, vid sidan av vårt, som känner och lider och äger intelligens. I varje jägare tror jag att det längst inne gömmer sig en djup respekt för den fyrfota jägaren.

För några år sedan rapporterade en journalist på Dala-Demokraten om ett sorgligt fall av illegal vargjakt i Äppelbo i Dalarna. Dagen efter skrev jag en kort artikel under rubriken ”Mannen som sköt en varg” där jag försökte leva mig in i såväl tjuvskytten som vargen:

”Vargspårarna kunde även konstatera att vargtiken uppehållit sig i närheten av den döda hanen i flera dygn.” Jag fastnade för den meningen i Leif Olssons nyhetsartikel igår i DD om den varg som hittades död på ett hygge i Äppelbotrakten. Vargpar är inte så olika människopar, ja de är nog mer trogna varandra än vad människor ofta är. Vargen är ett socialt djur, flocken en storfamilj. Det var därför som en gång i tidernas gryning vargungar kunde flytta hem till människorna och deras familjer – de fann sig naturligt tillrätta i människoflocken. Så kom de älskade hundarna till oss.

Bilden av vargtiken, cirklande runt den döde hanen, är gripande. De allra flesta – inklusive de många jägare som oftast är stora naturälskare – tror jag känner just så: den ena parten i ett förhållande sörjer den andra. Och om varghanen blev skjuten, om det rörde sig om ett grovt jaktbrott – hur känner sig den som sköt? Möjligen satt han – jag utgår för enkelhetens skull från att det isåfall var en man – i en bil när han gjorde det. Var det triumfens heta vågor som rusade genom medvetandet och genom den säkert litet skakande kroppen när han såg hur varghanen segnade ner och dog? Vad sa han när han kom hem? Tänk om han har t ex en dotter eller son i sju- eller tioårsåldern eller så – berättar han för henne om det här? Knappast. Så han är tvungen att förbli ganska ensam med sin eventuella triumfkänsla. Fick han utlopp för det hat han antagligen måste känna för detta rovdjur så att det kändes bättre efteråt? Sitter han någonstans just nu och skryter för andra invigda om det han gjort?

Det vet vi inte. Och vem vet – den man som eventuellt gjorde detta kanske istället är mycket nervös nu, inte bara för att bli upptäckt efter sin olagliga handling (den som begår ett brott mår sällan bra efteråt.) Utan också för något annat: En liten, men växande skuldtyngd känsla av att han faktiskt tagit livet av en varelse, som i slutändan har sina likheter med honom själv. Och kanske har han en hund som han är mycket fäst vid och den där hunden är släkt med vargen han sköt. Han kanske läser det här. Det är rentav troligt att han gör det. I så fall tror jag att han läser denna text en gång till.

Sedan rycker du på axlarna, skrattar. Eller så sitter du där, mer tankfull än du trott att du skulle vara. Kanske har du det inte alls så lätt just nu.

Så skrev jag, i visshet om att mannen som dödade vargen med all sannolikhet skulle läsa texten. Någon dag senare blev jag uppringd av en anonym person som berättade att texten blivit läst av den som sköt.”

mellan

Frågan är om jägarförbunden bör få behålla den makt de har över rovdjurspolitiken och jaktpolitiken överlag? Den etiska nivån är bevisligen oerhört låg här och var inom gruppen.

Men tyvärr är det ju ”vinstdrivande” för våra politiker att köpa även de miljökriminellas röster, så ingenting lär förändras och ingenting är så hyllat i dagens Sverige som medvetet vald okunnighet.

Untitled

vacce-sepia1b mellan b

Annonser
Det här inlägget postades i Vargdebatten:. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Vargfakta. Tjuvjakt på rovdjur.

  1. Ping: …tolv vargar offer för tjuvjakt! | Varghjärta

Kommentarsfältet är stängt.