Vargfakta. Stängsel och herdedjur.

Det bästa och effektivaste sättet att skydda sina tamdjur på är stängsel. Åtgärden räknas som en av de allra effektivaste, men också till de dyraste. Olika stängseltyper fungerar olika bra mot de olika rovdjursarterna. Den slutsats viltskadecenter med flera drar är att femtrådiga elstängsel fungerar bra mot varg. Mot lodjur tycks det bästa stängslet vara ett vanligt fårnät kompletterat med två eltrådar, en ovan nätet och en lågt placerad på nätets insida. Ett sådant stängsel fungerar mycket bra även mot varg och björn. Viktigt är att stängslet sluter tätt mot marken. Det är få vargar som tar sig in om stängslet är rätt uppsatt. Det är mycket ovanligt att en varg verkligen tar sig igenom ett väl byggt, underhållet och fungerande rovdjursavvisande stängsel. Det är svårt för de större individerna att klättra över utan att få en stöt och det är svårt för de mindre att gå genom maskorna i nätet utan att få en riktigt kraftigt stöt eftersom nätmaskan runt kroppen ger bra jordning då djuret kommer åt eltråden på insidan.
I Viltskadecenters faktablad ”Stängsel för att förebygga skador från rovdjur” finns utförliga beskrivningar av hur stängslen ska se ut. Hjälp och information lämnas också av länsstyrelserna.

Stängsling bör fortsatt vara den mest använda förebyggande åtgärden eftersom den är effektivast. Stängslen bör dock vara utformade och uppsatta i enlighet med Viltskadecenters rekommendationer. Eftersom stängsling är dyrt bör bidrag för detta ändamål i första hand ges till de besättningar som löper stor risk för angrepp, det vill säga fårbesättningar i befintliga vargrevir. Men även i angränsande områden och i de områden vi vill att vargen skall spridas till. Ekonomisk hjälp bör också alltid utgå när ett angrepp av rovdjur skett i området.

Vargen rör sig, söker nya revir och för eller senare finns det alltid en risk för tamdjur om de inte skyddas väl. Länsstyrelsen i Skåne betonar till exempel att: ”ett vanligt fårnät som överallt sluter tätt emot marken, minskar risken för angrepp avsevärt. Långsiktigt är därför stängsling och andra förebyggande lösningar ett långt effektivare skydd för fåren än skyddsjakt.”

Djurskyddslagens 3 § säger: ”Djur ska ges tillräckligt med foder och vatten och tillräcklig tillsyn. Fodret och vattnet ska vara av god kvalitet och anpassat efter det djurslag som utfodras. Stall och andra förvaringsutrymmen för djur samt hägn ska ge djuren tillräckligt utrymme och skydd.”

Det är alltså också ett krav enligt djurskyddslagen att hägnen/stängslen är så utformade att de ger tamdjuren skydd.

I många länder världen över används boskapsvaktande hundar som en förebyggande åtgärd mot rovdjursskador på tamdjur. I Europa och Asien används metoden traditionellt och det finns ett antal raser som avlats fram under århundraden endast för arbetet som herdehund. I andra delar av världen som i Nordamerika har metoden börjat användas först under senare år.

Traditionellt används hundarna vanligen av herdar som vaktar frigående får eller getter. I Nordamerika är det vanligare att hundarna utan herde vaktar tamdjur som går i stora hägn. Hundarna kan användas så att de helt utan herde vaktar frigående tamdjur. Det är viktigt att herdehunden präglas på tamdjur från ca 2 månaders ålder. De känslomässiga banden till tamdjuren skall knytas, vilket gör att tamdjuren då än mer omfattas av hundens vaktinstinkter. Hundar som arbetar utan herdar måste vara starkt präglade på djuren.

Boskapsvaktande hundar kan vara ett bra alternativ där rovdjursavvisande stängsel inte kan användas. En herdehund kräver engagemang och rimligt rikligt med tid och ägaren måste vara väl medveten om vad hon/han engagerar sig i och vilket arbete som krävs. Hur många hundar som behövs på varje besättning beror helt på förhållandena.

Men boskapsvaktande hundar är en bra skadeförebyggande åtgärd för att skydda tamdjur mot rovdjursangrepp. Du hittar bra information om vilka regler som gäller för att hålla boskapsvaktande hundar, fakta och litteratur på http://www.boskapsvaktandehundar.se/ (Viltskadecenter).

All viktig information om dispens och regler kring boskapsvaktande hundar finns på sidan och hos Viltskadecenter.

Ett lite okänt skyddsalternativ mot varg i Sverige är Lamadjuret. I kombination med bra stängsel ger de bra skydd. Den omtalade och delvis hatade ensamma vargtiken ”Kynna” hade t.ex. inte så lätt lärt sig ta får om hon mött denna motståndare. Jag kan garantera att hon hellre flytt än illa fäktat, då risken för en allvarlig skada är mycket stor i mötet med en ilsken lama som skyddar sin flock.

Lamadjuret når en mankhöjd på mellan 110 och 120 centimeter, ibland upp till 130 centimeter, de väger mellan 120 och 180 kg. Lamadjuren tillhör kamelsläktet och är kanske mest känd för sin träffsäkra förmåga att spotta. Saliv spottas bara för att varna en motståndare eller för att markera rang i flocken. I allvarligare situationer spottar djuret halvsmält föda som det kastar upp genom matstrupen. Spottet innehåller sura magsafter som irriterar ögon och hud kraftigt. Tänk dig in i att du tillfälligt förblindas av detta syra-spott. Det räcker med en droppe för att du tillfälligt blir blind, därefter träffas du av sparkar som känns rejält eftersom de placerar två vassa ”klor” en bit in i ditt kött.

Spottet är gröntaktigt och extremt illaluktande, i princip så långt ifrån ordet ”angenämt” du kan komma, men går lätt att tvätta bort. Hjälper inte spott-attacken går lamadjuret till anfall med sina vassa partån och de kraftfulla sparkarna skadar lätt en varg.

Därtill har lamadjuret vid ca 3-4 års ålder väldigt vassa tänder de kan utnyttja för att bita med ett rejält kännbart bett.

Lamadjur accepterar lätt rollen som ledardjur i en fårflock, likadant blir de lätt accepterade av fåren. Det brukar ta ca två veckor innan de har acklimatiserat sig som flockledare och beskyddare. Ett lamadjur som hålls som herde bör inte vara alltför präglat på människor, ej nappat (uppfödd via nappflaska). Välj en ca två år gammal och kastrerad hanne. De kan förutom får vakta även ankor och gäss, hjortar och även nötboskap.

Lamadjuren har i snart 30 års tid använts som fårvakter i USA (även i Schweiz) och stadigt ökat i popularitet på grund av sin effektivitet, också genom att de inte behöver tränas eller växa upp i en flock med får för att bli effektiva fårvaktare.

Lamadjuren är alltid huvudet högre än de andra djuren i hagen, och närmar sig någon fåren så kliver de fram direkt. Detta oavsett vem som kommer, en person eller andra djur.

”– Det håller koll på allt, till och med när grannen startar gräsklipparen”, säger en herdedjursägare, fårfarmaren Andreas Martelius på Högeruds gård.

Det är hotet från rovdjuren som är poängen med lamadjurens närvaro.

Jag kan inte säga annat än att det fungerar, men jag kan heller inte påstå att de utsatts för rovdjur. Det finns inget bevis för det, även om rovdjursattacker på tamboskap är ett växande bekymmer.

Beslutet att skaffa tre lamor, med sydamerikanskt ursprung och tränade som vaktdjur, hade ett solklart syfte.

Det var en preventiv insats för att freda våra djur.

I allt väsentligt handlar det om lamornas beteende.

De är avvikande och därmed störande för andra djur.

När fåren betar på ängarna i de kuperade idyllerna vid Högeruds gård fattar lamadjuren post i en högre position. I början på sluttningen eller gärna på potatiskällaren.

Den är som ett vakttorn. Så här går det till på egna ägor och arrenderad mark.

Ett lamadjur per flock är det optimala.”

Lamor är härdiga, klarar kyla och magert bete bra. De kan hållas ute året runt med bra regn- och vindskydd. De klarar svenska förhållanden utmärkt, är pigga och synnerligen alerta. Mycket vänliga mot människor och hålls därför ibland som sällskapsdjur. En underart, alpackan, hålls för sin exklusiva ull. Observera: alpackan är inte ett lämpligt alternativ som herde, de är långt mindre än lamadjuret och trivs bäst tillsammans med andra alpackor. Detsamma gäller givetvis vikunjan.

Intressant är också lamadjurets extrema syreupptagningsförmåga i förhållande till andra däggdjur, inte så konstigt i sig om man betänker att den är sprungen ur Anderna i Sydamerika och främst användes där som lastdjur. De är väl lämpade för svensk klimat.

Priset i dagsläget är jag osäker på, men det ligger runt ca 15000:-, billigare än motsvarande herdehundar och de äter i princip det fåren äter.

Lamadjur och underarten alpacka borde vara ett rent allmänt intressant alternativ till fåruppfödning och det finns kanske skäl att hävda att svenska tamboskapshållare bör införskaffa större kunskap om de herdedjur som finns tillgängliga?

Med ljud, doft och blinkande ljus går det att hindra/skrämma rovdjuren. Det är inte svårt rent tekniskt och placerar man lamporna på stängslet så att de ser ut som rörliga ögonpar så ökar skrämseleffekten. Jag tänker på den unge Maasaipojken Richard Turere som med hjälp av solpaneler gav el till blinkande stängsel som skydd mot lejon. Tekniken fungerade väl och den unga pojken Richard uppmärksammades stort världen över. Tekniken kallas ”Lion Light” (Lejon ljus) och bygger på LED-lampor som blinkar. Richard var nio år gammal när han började fundera på idén, när han fyllt elva år var tekniken utprövad och fungerade.

Alla problem går att lösa, även de relativt små problem vi har med rovdjuren. Det är bara att kavla upp skjortärmarna. Ingen kan förneka människans kreativa, fantasifulla och positiva problemlösningsförmåga, förutsatt att vi verkligen använder den.

Jag och andra så kallade ”vargkramare” har ofta uppmanats att jobba ideellt åt fårägare. Det personliga ansvaret är obefintligt och kravet på ”någon annan-ismens” snabba aktivering är typisk. Ett exempel finner vi i lokaltidningen Smålänningen 2011-10-03:

– De som tycker vargarna är gulliga kan få komma hit och vakta våra 19 hagar på nätterna, så att vi kan sova”.

Kravet är lika intelligent som att vi skulle kräva att markägarna patrullerade utmed alla vägar som saknar viltstängsel för att trafikolyckor med vilt skall undvikas.

En nioårig Maasaipojke kan lösa problemet kring Lejon och boskap, men en svensk fårägare står ofta helt handfallen?

Många reagerar oförstående när en vargs jaktinstinkt triggas av fårflockens rörelse och står undrande inför varför vargen dödar mer än till dagsbehovet. Låt oss göra ett tankeexperiment. Ge en människa du möter en kundvagn och säg att hon/han får plocka på sig fritt och helt gratis i närmsta butik, låt oss säga på ICA Maxi.

Hur många tror du plockar på sig det nödvändiga och för dagsbehovet? Vi, liksom vargen, ”triggas” av tillfället!

Mänsklig förföljelse/utrotning har gjort att vargen idag bara finns i mindre bestånd i många länder, i Sverige ca 400 djur. På 1960-70 talet var den i princip utrotad, men återkom tack vare några få invandrade djur. Den viktigaste orsaken till utrotningen var att okunnigheten som vanligt skrek högst, då liksom nu: ”Har vi djurhållare med får och nötkreatur inte något att säga till om alls? Jag anser att det är uteslutet att ha varg fritt i landet. Det går helt enkelt inte att förena varg och tamboskap. Det har aldrig gått och det var därför som man utrotade vargen. Vi djurhållare måste komma före rovdjuren.”

Man vill inte stängsla, vill inte acceptera varg, lodjur, björn…o.s.v. Man vill inte skapa nya jobb, man vill konservera allt till orden: ” – Vi gör som vi alltid gjort!”. Anpassning och problemlösningsförmåga är noll, men bidragstörsten är stor!

Det är hög tid att tysta den gapiga okunnigheten via kunskapsutveckling.

800px-lama_animal

 

vacce-sepia1b mellan

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.