Vargfakta. Lobo och Blanca.

 

Om vi återgår till Lobo, kungen av Currumpaw och hans kärlek Blanca, så var det så att Lobo uppvaktade henne och visade sitt intresse. Blanca kände likadant och deras kärlekshistoria tog sin början. Från den dagen gick de varmt lekfullt, och ibland vilt dansande, sida vid sida. Äkta kärlek går fri och bredvid, inte tvingande före eller efter.

Frihet, jämlikhet, följsamhet och samarbete är inga motsatser/fiender, de fungerar utmärkt ihop och skapar den harmoniska balans vi och andra så väl behöver.

Hade Blanca avvisat Lobo så hade han respekterat detta och sökt vidare efter en annan tik utan att försökt hota, tvinga eller skada. Här har många män något att lära av Lobo. Män som vill äga sin kvinna bör lyssna noga på honom och hans bröder.

Lobos och Blancas kärlekshistoria krossades av jägaren Ernest Thompson Seton. Han hade jagat den listiga kloka alfavargen länge och hade försökt med allt, vapen, fällor och gift, men ständigt blivit överlistad av Lobo.

Till slut lyckas Seton fånga Blanca i en väl utplacerad fälla. Lobo stannar i det längsta bredvid sin vän, men tvingas fly från männens vapen till slut. Trots att Seton hävdade att Blanca var den vackraste varg han sett så avlivades hon brutalt.

Sedan följde den oundvikliga tragedin, som jag kände mera obehag över efteråt än medan det pågick. Vi kastade varsin lassosnara om den dödsdömda vargens hals, och drev sedan våra hästar åt varsitt håll tills vi såg blodet strömma fram ur munnen på henne, ögonen täckas av en glasartad hinna och lemmarna först stelna till och sedan helt slappa”. ( Barry Lopez).

Lobos starka känslor till Blanca fick honom att försöka rädda henne från Setons läger. Om han visste att hon var död och ville säga farväl eller trodde att hon var skadad och ville rädda henne, det får vi aldrig veta. Lobo försökte i alla fall upprepat ta sig in till Blanca som låg död i ett timrat uthus och då lyckades Seton till slut fånga honom med hjälp av över hundra saxfällor vika han strök med Blancas döda kropp. Fällorna slog till slut hårt om Lobos alla fyra ben och jakten var över. Enligt Seton dog inte Lobo av de skador han fått. Lobo lär ha tittat med sorg ut över prärien och sedan bara gett upp…

06_blanca

Foto på den fångade Blanca.

nature-wtca-lobo_t614

Lobo!

Vilda vargflockar i Sverige är små familjegrupper där föräldraparet leder och lär valparna livets problem, hur man jagar inte minst. Föräldraparet är dominant men styr inte med en hierarki som består av en linjär hackordning, en dominant aggression.

I de större flockar vi ser i Nord Amerika, där flera familjegrupper lever i samlade flockar kan man använda det äldre ordet alfapar. Det finns studier av vilda vargar som tydligt visar att ledarskapet över flocken, vilket man likställde med den som leder och alltså går först, inte alltid fanns hos det dominanta föräldraparet. Man särskiljer mellan frontledarskap och icke frontledarskap. Andra individer än avelsparet kan till exempel leda flocken under förflyttning. Däremot är det nästan alltid avelsparet som startar, tar initiativet till en aktivitet och det är bara de som använder sig av icke frontledarskap. Vilket betyder att trots att någon av avelsvargarna gick långt bak i ledet var det ändock de som bestämde riktning på förflyttningen. Denna typ av icke frontledarskap gjorde att började ifrågasätta frontledarskap som något dominansrelaterat, så länge det inte gällde avelsparet, utan istället tror man att det används för att fördela risken i flocken. Den som går först stöter också på faror först.

Det finns två typer av underkastelsebeteenden hos vargarna. Ett är aktivt och går ut på att göra sig liten, ha låg svans, öronen bakåt och slicka den andra i mungiporna och ett passivt där den underlägsne ligger helt passivt på sidan eller ryggen. Aktiv underkastelse likställs med mattiggeri.

Det enda maktutövande som är välkänt är att föräldraparet äter först om bytet var litet och mattillgången låg. I normalfallet äter vargflocken tillsammans och föräldraparet ser tillsammans med de äldre syskonen till att de små valparna äter först.

När tiken varit separerad en tid från hannen uppvisar hon ett aktivt kyssande beteende. Tiken slickar hannens mungipor och tigger mat. Oftast leder ritualen till att hannen bjuder på maten. Ibland till och med regurgiterade hannen. Regurgitering är då maten kommer upp igen odigererad, utan magsaft, det vill säga att maten vänder i matstrupen. Till skillnad från de äkta kräkningarna använder vargen inte sina magmuskler utan maten kommer upp utan ansträngning. Bilden av att hanen och honan egentligen har samma status blir tydlig.

Glöm dessutom inte att vårt mänskliga kyssande har samma biologiska ursprung och effekt. De älskande människornas kyss har sitt ursprung i och utvecklats från den moderliga kyssen. Moderns kärlek till sina små barn är densamma som tikens (föräldraparets) gentemot valparna. Kulturellt har den mänskliga kyssen utvecklats i en mängd riktningar men i grunden handlar det fortfarande om kärlek, vördnad och respekt.

Vargarnas föräldrapar går bredvid varandra, i jämlikt samförstånd och samarbete, precis som Lobo och Blanca gjorde.

Seton klarade inte av att skjuta Lobo. Han hade nu fått en väldigt djup respekt för alfavargens mod, lojala trohet och kärlek till Blanca. Han beslöt sig för att fånga Lobo levande.

Seton beskrev Lobos ylande dagarna efter Blancas död som ett rop med ” en omisskännlig del av sorg i tonen… det var inte längre det högljudda, trotsiga tjutet, snarare ett långt klagande skri”.

Lobo dog ett par dygn senare, om det var av skadorna fällorna orsakat på alla hans fyra ben, eller om det var av sorg, ingen vet. Men när den stolta alfan, kungen av Currumpawa slöt ögonen en sista gång den 31:a januari 1894 förändrades Etons hårda taggtrådshjärta. En djup insikt/förståelse tog över och han blev en aktiv kämpe för miljön och Lobo blev: The Wolf That Changed America. BBC:s dokumentärfilm med denna titel är både välkänd och populär.

Historien om Lobo är ett av exemplen på hur vi sakta blev medvetna och hur det vi i dag kallar miljörörelsen växte fram. Insikten om naturens verkliga betydelse kom kanske väldigt sent till oss vita europider.

Kärleken har många ansikten och ett ansikte är Setons förändrade bild av vargarna, naturen och vår skövling av denna, hans framväxande kamp för miljön. Seton slutade också helt med vargjakt.

Den berättigade frågan är: Med vilken rätt utrotar vi våra medresenärer i tiden? Varför tar vi oss den rätten?

Varför sköts ca 15 000 Jaguar årligen för pälsens skull under 1960-talet? Varför anser en del människor att de vackra kattdjurens skinn passar bättre på oss?

Varför är vår tids tjuvjakt så stor, här hemma liksom där borta?

Jag undrar stilla om det inte är hög tid för oss människor att hoppa ner från vår piedestal?

Människan lider av ett egoistiskt, girigt och lätt narcissistiskt övermod i sin tro över att kunna styra och bekämpa naturen till en form som behagar oss. Vi är inte så tekniskt okunniga att vi behöver lämna våra tamdjur oskyddade och vi är inte så ekonomiskt och moraliskt fattiga att vi inte kan ge rovdjuren livsutrymme bredvid oss. Ekonomi betyder i grunden hushållning och en god hushållare förvaltar det vi har, som naturens rika biodiversitet.

Vår överkonsumtion och tillväxtiver är mest en falsk fyllnad i själens tomrum av längtan. Tomas Tranströmer, skrev:

Den här kvinnan köper och köper saker, för att kasta i gapet på tomrummet, som smyger bakom henne”.

Kvinnan i dikten, är bilden av mänskligheten och en klok satsning skulle vara en grön och ekologiskt långsiktigt hållbar tillväxt. Mänskligheten har all nödvändig kompetens för att vrida utvecklingen rätt. Det enda vi tycks sakna är viljan?

Det narcissistiska överutnyttjandet och negativa påverkan vi utsätter naturen, de ekologiska systemen, miljön och klimatet för, drabbar oss själva till slut och ni vet alla hur illa det gick för Narcissus.

Vem vill sitta och gråta vid en död sjö i ett utarmat monokulturellt och mycket fattigt landskap?

Narcissus var son till Kefissos, flodguden och otroligt vacker. Alla som såg honom blev förälskade och fastnade i denna längtan. Själv blev han aldrig kär. Nymfen Eko såg honom och kunde sedan inte tänka på något annat än Narcissus. Eko hade förnärmat jaktgudinnan Hera och fått straffet att aldrig kunna tilltala någon och om hon blev tilltalad kunde hon bara upprepa vad denne sagt till henne.

Eko jagade ständigt efter den unge och sagolikt vackre Narcissus och varje gång han ropade, besvarade hon hans rop med exakt samma ordalag. Men Narcissus blev bara arg och stötte bort henne. Eko förtärdes sakta av sin ständigt växande kärlek, hon gömde sig i blygsel och djup förtvivlan. Sakta förtvinade hennes kropp, huden skrumpnade och blodet torkade. Till slut återstod bara hennes stämma. Så lever hon än idag i bergen, i skogarna. Sedd av ingen, hörd av alla. Hon besvarar oss ofta och att höra ekot av en ylande varg en sommarnatt är en drömsk och andlig upplevelse.

Afrodite, kärlekens gudinna, blev arg på Narcissus, eftersom han avvisat Ekos kärlek, liksom alla andra nymfers. En dag när Narcissus kom till en silverklar blank källa straffade Afrodite honom. När han lutade sig ner mot källan för att dricka såg han speglingen av en underskön yngling och blev djupt förälskad. Narcissus blev aldrig mätt på att se sin egen spegelbild. Han sträckte sig efter den, försökte omfamna den, men kunde aldrig nå den. Sakta förtärdes han av sin eviga längtan och föll till slut död till marken. Där han utandades sin sista suck, står en blomma, den vita Narcissen.

Man kan fråga sig vad en mytologisk saga har med vargdebatten att göra, men faktum är att den politiserade vargdebatten är full av fantasifulla skrönor och nog har dagens människa en klar ton av Narcissus skadade självbild? En ton av narcissism.

Älskar vi oss själva och vår bekvämlighet så mycket att det inte finns plats för de andra vackra däggdjuren på vår planet? Är vi alltid så vackra själar?

Jag har så stor respekt för en vargs kärlek till sin tik, pekar mot alla Lobos bröder. Att jag bugar mig med exakt samma respekt som jag gör inför en man som fortfarande efter till exempel trettio år, ofta eller ibland kan få sin kvinna leende överraskad, av hans äkta, villkorslösa, tillitsfulla, ömsinta kärlek. Ordet tillit är värt att stanna upp vid eftersom tillit är grunden för all äkta kärlek och dess gåvor. En av tillitens grundstenar är att man håller sig till saklig fakta. Men tyvärr är det inte alla som förstår detta bland oss människor.

Man kan skriva mycket om det vackra däggdjuret homo sapiens, men det tar inte lång tid att inse att vi många gånger är hopplöst oförmögna att verkligen älska. Det räcker en bit att studera historierna kring alla de kvinnor som mördats av sina män bara under de få år vi levt under 2000-talet.

Ni kan ju försöka övertyga mig om att de mänskliga hanarnas förmåga att älska generellt sett är större än vargarnas känslomässiga styrka därvidlag.

Frågan lever kvar. Kan människan verkligen älska, tolerera och respektera varandra? Kan vi det ens mot våra egna trots att vi vet att vi alla är likaOlika? Min personliga analys är den att den empatiska genen fortfarande är kraftigt outvecklad och vi, likt vargen, främst är ett familjeflockdjur.

Vintern 2014/15 frös många EU-migranter i tiggarnas tältläger och under broarna. De hånas, hatas och misshandlas för att de är fattiga, för att de tigger.

”– De skriker åt oss och svär. Vi förstår ju inte, men man märker att de svär”, säger han, den hatade främlingen i det svenska reviret.

Stadens EU-team, har lärt känna sina tiggare. Det har hänt fler än en gång att de har kört dem till akuten efter att de har misshandlats.

Under hösten slogs en kvinna med järnrör. När hon skyddade huvudet slogs hennes armar av”.

”– Det finns dem som har gått med brutna armar i dagar när vi träffar dem.”

Det finns så många likartade bilder av människor som förtycks, hånas och misshandlas. Riktar man historiens strålkastare mot problemet blir det än tydligare. På grund av ursprung, hudfärg, kultur, religion, sexuell läggning med mera ser vi på andra som varande en sämre sort.

Vi vet vad som kan hända när människor slutar beskrivas som människor och i stället omtalas som ”problem”– oavsett om det handlar om romer, judar, muslimer eller kristna. Vägen mot avhumaniseringen är påbörjad. Hur vägen slutar vet vi likaså.

Jedwabne, Srebrenitsa, Auschwitz, Bergen-Belsen, Buchenwald, Dachau, Majdanek, Sobibór, Theresienstadt, Treblinka…

När man sett den brittiska dokumentär från 2013 av André Singer om utrotningslägrens fasor: ” Night Will Fall”, inser man att vargen framstår som ett ytterst oskyldigt djur i förhållande till de vidrigheter djuret människan är kapabel till. På sin höjd hotar vargen några få privilegierades jakttraditioner. De så högt ylande varghatarnas argumentation framstår än mer som direkt löjeväckande. Jag blir långt hellre jagad av vargar än av dem som bär en ton av Nikolaj Jezjovs, Josef Mengeles eller Augusto Pinochets själ.

Är människans förmåga att älska, samarbeta, verkligen mer utvecklad och högre än den kärlek en varg känner till sina artfränder, sina nära? Det vi kallar visdom, klokhet, civilisation, kunskapsrespekt, finns det verkligen i önskad utsträckning?

Finns kärleken där bortom jagets krav på tillfredsställelse i attraktionens lekfulla kåthet. Är det en praktisk investering, är det genuint, är det äkta? Undrar hur många gånger frågan ställts genom historien och jag undrar hur många som gått vilse i den biologiskt styrda kemins romantiska dimma?

Många människor tycks föredra intoleransens hårt tuktade trädgård framför toleransens vilda och mångfacetterade landskap. Det finns en fruktan inför melanin- liksom kulturvariationen och människans rasistiska tendens är liksom barnets exkluderande av den fräknige i sandlådan bara ett uttryck för okunnighet.

Kärleken tonar bort med avståndet och religionens budskap: ”Älska din stamfrände så som dig själv”, är bara ett uttryck för samma sak. Kombinationen av epigenetiskt ärvd fruktan och kulturell betingning ger ofta en rädsla inför främlingen som är destruktiv och osund. Det blir lätt komiskt när människor fruktar vargens revirbeteende och inte ser sitt eget.

Rent generellt finns det fog att undra över hur djuret homo sapiens behandlar sina egna artfränder, med harmonisk tolerans, med kärlek, med civiliserad samarbetsförmåga?

Vi har nog större brister än Canis lupus, en är vår girighet och den populära tävlingen:

Den som har flest prylar när hen dör, vinner!”

Detta ofta utan tanke på klimat och miljöperspektivet. Det finns en gräns där förstörd natur/miljö skadar oss och frågan är, har vi inte passerat den gränsen idag?

vacce-sepia1b mellan

Annonser
Det här inlägget postades i Vargdebatten:. Bokmärk permalänken.