Vargfakta. Hotet om inavelsdepression.

Vargstammen behöver växa till sig för att klara eventuella sjukdomar och andra slumpmässiga händelser. I en liten vargstam kan inaveln sprida sig snabbare och det krävs nytt friskt invandrat eller inplanterat blod till vår lilla stam.

Den genetiska problematiken kring Sveriges vargstam består och vi behöver förstärka den genetiska variationen med ett antal vargar hämtade utifrån. Kontinuerligt/ återkommande och minst 25 till 35 djur för att få en positiv effekt. Men ser vi strikt till kostnaden är det långt billigare med ett mindre antal tillsammans med en stor population. Alternativet är att få till stånd en kraftig invandring österifrån som kan förstärka vår stam. Inget av detta sker idag och i princip förstärks inavelsproblematiken.

Utarmningen av stammen får inte fortgå och nya vargar måste in i landet. Exakt hur många vargar vi behöver är kopplat till detta problem. Att skjuta av stammen utan att tillföra mängder med friskt genmaterial är ingen lösning, tvärtom. Jägaren vet nämligen inte vilka vargar som är reproduktiva föräldradjur och risken är stor att fel djur skjuts. Vid de genetiska flaskhalsar som uppstår när en art minskar kraftigt i antal leder det till effekter vi inte önskar. Spridning av skadliga, defekta arvsanlag. En svår förlust av genetisk variation och inavelsproblematik.

(Arabisk oryx (Oryx leucoryx) som var nere i endast sju individer är ett exempel på inavelsproblematikens konsekvenser. Floridapantern är en underart till Puman (Puma concolor) och var 1970 nere i endast tjugo kända vilda exemplar. Asiatiskt lejon (Panthera leo persica) är en underart till lejonet. Det finns ungefär 200 till 300 asiatiska lejon kvar. De lever framför allt i delstaten Gujarat i Indien.)

Den svenska vargstammen lider av inavel och härstammar från några få invandrade djur. Det finns stor risk för ökad identisk homozygoti = identiska kopior av samma arvsanlag. Inavel leder till skador, ger försämrade livsvillkor och omöjliggör på lite sikt artens fortlevnad. Detta vet vi mycket väl. Det är välkänt och väl dokumenterat hos både vilda och domesticerade arter.

Den svenska vargstammen är idag mer genetiskt besläktad än helsyskon. Missbildningar och färre valpar i kullarna är tydliga tecken på inavel så allvarlig att den hotar stammens överlevnad på sikt och problemet växer då i princip inget friskt blod tillförs. Exempel på inavelsrelaterade skador är minskande valpkullar. Att varghannar drabbas av kryptorkism vilket innebär att en eller båda testiklarna inte vandrat ner i pungen. En varghanne med denna skada har i princip ingen chans att bli far. Många undersökta vargar uppvisar skador på skelettet som allvarliga defekter på kotorna. Skelettskador på grund av inavel ligger runt tio procent i Sverige, motsvarande siffra för Finland är en procent. Dessa skelettskador kan bland annat leda till förlamning. Att inaveln är ett stort problem handlar enbart på att stammen i princip grundar sig på tre invandrade djur och att friskt blod mycket sällsynt tillåts vandra in.

Att som en del politiker hävda att den svenska vargstammen nått en gynnsam bevarandestatus blir bara en tragisk lögn. Många protesterar också, till exempel säger Guillaume Chapron, docent vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) om den planerade vargjakten 2015 att: ” – Om Sverige kommer undan med detta är risken stor att andra länder följer efter. Det skulle vara en svart dag för den biologiska mångfalden i Europa.”

Nu är även vargforskarna oense om exakt hur många vargar som behövs för att motverka inaveln och alla forskare har inte genetisk kunskap. Några forskare anser att det räcker med två invandrade vargar per generation, vilket är detsamma som två per fem år. Andra hävdar att det krävs långt fler invandrade vargar för att bibehålla dagens inavelsnivå och motverka en ytterligare försämring. Våra kanske främsta genetiker, Linda Laike, Nils Ryman och Hans Ellegren anser att vargjakt i dagens läge är förkastligt och hävdar att stammen måste tillåtas växa. För att vargen skall överleva tio till femtio år i Sverige behövs minst femhundra vargar, även om kontakt med den finsk-ryska stammen sker. För ett långsiktigt bevarande går den kritiska gränsen vid minst femtonhundra vargar, helst fler.

Det är också ett välkänt faktum att jakten skapar kraftigt ökade stresshormoner hos varg, vilket påverkar deras immunsystem negativt och gör dem än mer sårbara för sjukdomar.

Under i stort sett hela 1900-talet var vargen utrotad i USA. Men den återintroducerades i ett storslaget projekt. Både Idaho och nationalparken Yellowstone i Wyoming valdes ut som lämpliga platser. 1995 flögs de första nedsövda vargarna med helikopter dit från Kanada. I Yellowstones nationalpark släpptes de först ut i ett hägn, i Idaho släpptes de ut i det fria.

Biologen Doug Smith har lett flyttprojektet alltsedan det startade. Han är anställd av den federala myndigheten för nationalparker, National parks service. Ingen annanstans i världen har så många vargar flyttats som här. Rent biologiskt är återetableringen mycket framgångsrik. De 66 vargar som fördes till Idaho och Yellowstone blev 1 700. Av dem lever idag ca 1 500 utanför nationalparker.

När de svenska forskarna Håkan Sand och Olof Liberg behövde råd om hur de skandinaviska vargarnas inavelsproblem skulle tacklas var det naturligt att vända sig till Doug Smith, en av världens främsta vargexperter.

Hans svar blev:” Flytta in nya vargar ”.

Ett exempel på inavelsproblematiken finner vi på ön Isle Royale. Tre mil från Kanadas sydkust ligger denna ö omgiven av Lake Superiors kalla vatten. Lake Superiors vatten fryser dock mycket sällan vilket gör det svårt för landslevande arter att nå ön. Öns barrskogar innehåller förhållandevis få djurarter.

I början av förra seklet lyckades några älgar simma till ön. Platsen framstod säkert som ett paradis för älgarna. Det fanns gott om bra bete, inga stora rovdjur och inga bofasta människor. Under 50 år frodades älgarna och som mest fanns det flera tusen av dem på den ca 500 kvadratkilometer stora ön. Men under vintern 1948 bildades tillfälligt så stark is mellan ön och fastlandet att varg tog sig över. Bilden förändrades.

Älgen är vår största växtätare och en art som kan begränsa tillväxten hos både örter, buskar och träd genom sitt kraftiga betestryck. Älgstammen kan ha en stor effekt på skogens täthet och artsammansättning. Vargen är ett topprovdjur och älgens naturliga fiende. Tillsammans bildar älg och topprovdjuret varg en näringskedja som är av central betydelse för barrskogarnas ekosystem. När vargen kom till Isle Royale fick forskarna möjligheten att studera hur de här nyckelarterna påverkar varandra i en miljö helt fri från människor.

”– På den tiden visste man otroligt lite om hur vargen påverkar älgen. Få forskare förväntade sig att vargar skulle kunna kontrollera älgarnas antal. Och vissa tvivlade till och med på att vargar klarade av att döda älgar ”, säger Michael Nelson, professor i miljöetik vid Oregon state university, USA.

I början av 1960-talet fanns det 20 vargar och ca 500 älgar på ön. 1975 hade älgbeståndet fördubblats medan vargarnas antal i princip förblev helt oförändrat. Därefter följde en period av svåra vintrar som försämrade älgarnas kondition. De blev lättare byten för rovdjuret. Vargarna blev fler och älgarna färre. Vargbeståndet nådde en topp i mitten av 1980-talet då det fanns ett femtiotal vargar på ön. Kort därefter drabbades vargarna av sjukdom. Ett aggressivt virus slog ut en stor del av beståndet. Resultatet blev en explosionsartad ökning av älgbeståndet.

Periodvis har trycket från vargarna varit stort, men älgarna har även drabbats av sjukdomar och dessutom plågats av klimatförändringar. Också vargarna har drabbats. År 2011 fanns det få vargar kvar på Isle Royale. Forskarna har också konstaterat att stammen är kraftigt inavlad och löper stor risk att helt dö ut på ön.

Vi säkrar inte vargstammen mot inavelsdepression genom att låta okunniga jägare skjuta fel djur. Speciellt då inga vargar bör skjutas om de inte är problemvargar.

(Konventionen om biologisk mångfald, Convention on Biological Diversity (CBD) innehåller vision, målsättningar och arbetsprogram för att rädda den biologiska mångfalden inklusive den genetiska variationen och därigenom säkra fungerande ekosystem. Den genetiska variationen är grunden för biologisk evolution. Det är ett stort risktagande att minimera den genetiska variationen. Sverige liksom EU och i princip alla övriga nationer har undertecknat konventionen och lovat följa den.

Vargarna gör vad de kan för att undvika inavel. De vill inte para sig med föräldrar eller syskon. De söker alltid främst efter så avlägsna släktingar som möjligt. Men det blir lite svårt när de alla idag i princip är lika nära släkt som syskon. Man måste i sammanhanget beakta att de som inte vill ha varg i Sverige inte har någonting emot att vargen dör ut på grund av inavel. De som ihärdigast förnekar eller vill förminska inavelsproblematiken kanske överhuvudtaget inte bryr sig om huruvida vargen överlever här?).

Det kom en viktig dom från kammarrätten hösten 2014 som underkände Alliansregeringens licensjakt på 16 vargar vintern 2013. Domen understryker att redan 16 vargar var för mycket. Uttalandena från Naturvårdsverket om att jaga upp till 100 vargar vintern 2015 framstår därmed som helt verklighetsfrämmande ur alla perspektiv. Siffran landade på en lägre nivå, 44 avlivades. Men ur genetisk synpunkt var beslutet om licensjakt helt befängt. Den föreslagna jakten 2016 är på intet sätt klokare!

tva_vargar_986x370_thinkstockphoto

vacce-sepia1b mellan b

 

Annonser
Det här inlägget postades i Vargdebatten:. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Vargfakta. Hotet om inavelsdepression.

  1. Ping: De mentalt obemedlade primaterna dominerar? | Varghjärta

Kommentarsfältet är stängt.