Vargfakta. Finns det hopp för vargen?

mellan

Vi bör värdera livet högt och lika väl oavsett vems död vi diskuterar, vi kan inte skapa liv. Vi kan bara leva och respektera allt annat liv. Evolutionärt, biologiskt och etiskt är allt liv lika skyddsvärt då vi utan biologisk mångfald snart lär stå mer än fattiga. 

FN:s Världsmiljödeklaration är inte bara ord utan är etiskt filosofiskt viktiga som en grundregel:” Varje form av liv är unikt och skall respekteras, oavsett vilket värde den har för människan, som för att kunna visa andra organismer sådan respekt måste vägledas av moraliska regler för sitt handlande.” 

Den moderna etiska visionen är att varje individ är unikt enastående och vi människor ser inte varandra som rent medel för egoismens syften, eller som meningslösa. Den kanadensiska filosofen Christopher Hodgkinson utryckte etiken med följande ord: ” No one is indispensable, everyone is irreplaceable” = Ingen är oumbärlig, var och en är oersättlig.

Ur ett etiskt perspektiv gäller orden oss alla, mig, dig, liksom vargen ”Ulrik” och ur ett biologiskt perspektiv är en bevarad, skyddad biodiversitet givetvis enormt viktig för oss alla.

Vi måste också ha mänsklig jakt. Allt annat skulle vara ohållbart eftersom vi har stört systemet så mycket att det är i obalans. Men precis som vi måste betala skatt för att få de gemensamma samhällssystemet att fungera så måste vi också avstå jaktutrymme till rovdjuren.

mellan

mexican-gray-wolf-398789-sw

När man läser sammanfattningen och den artikel: ”Recovery of large carnivores in Europe’s modern human-dominated landscapes” som forskare sammanställde och publicerade i tidskriften Science 19 december 2014 kan man få bilden av en positiv och lyckad utveckling för rovdjuren i Europa.

”The conservation of large carnivores is a formidable challenge for biodiversity conservation. Using a data set on the past and current status of brown bears (Ursus arctos), Eurasian lynx (Lynx lynx), gray wolves (Canis lupus), and wolverines (Gulo gulo) in European countries, we show that roughly one-third of mainland Europe hosts at least one large carnivore species, with stable or increasing abundance in most cases in 21st-century records. The reasons for this overall conservation success include protective legislation, supportive public opinion, and a variety of practices making coexistence between large carnivores and people possible. The European situation reveals that large carnivores and people can share the same landscape.”

Vi visar att människor och rovdjur kan leva i samma landskap, menar forskarna och hävdar att Europa är ett föredöme för övriga världen. Att ord som ”Succé”, ”Lovande”, ”Skäl för optimism” och att utvecklingen är ett resultat av ”skyddande lagstiftning och stödjande attityder från allmänheten”. Den stora sammanfattande studien är ledd av Guillaume Chapron vid Grimsö forskningsstation, som sorterar under Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och en lång rad europeiska forskare har deltagit. De positiva orden förvånar lite, eftersom stora problem också finns, inte minst med att pedagogiskt bryta ner det intensiva motstånd som finns visavi de stora rovdjuren varg, björn, lo, järv.

Det odlas myter, överdrifterna haglar och man inser hur stor den mänskliga kärleken till sagor är när man studerar de levande konspirationsteorierna som är kopplade till sakfrågan. Det hävdas ofta att vargen inte vandrade in naturligt utan ”utplacerades av myndigheterna om nätterna”.

Okunnigheten och kunskapsresistensen är skrämmande välutvecklad hos en del av VVV-folket. (VVV = Våga Vägra Varg):  Jag läste till exempel ett så kallat medborgarförslag ställt till Ljungby kommun för en tid sedan, de fyra undertecknarna kräver i princip att vargen skall bibehållas på nivån utrotad i kommunen, alternativet är landsbygdens totala konkurs. Att det öppna landskapet helt försvinner och att alla barn blir uppätna. (Förslaget har fått diarienummer KS2013/0072.434 av Ljungby kommunstyrelse och är en offentlig handling).

Man hävdar också att den kända ”Junseletiken” inte är en varg, utan en utplanterad hybrid.

Tiken är för det första nästan helt gul och påminner mer om en Rysk Laika, en stor Finsk spets eller som ett barn uttryckte det: Hon ser ju ut som en rävhund. Djuret har ett utseende som inte är rastypiskt för en varg. Tiken skulle aldrig kvala in som godkänd för rasen varg om samma regler gällde som vid utställning för hundar.”

Man kan bara le lite roat och påpeka att färgvariationerna hos vargen är naturlig och ganska stor. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. Vilket är ett välkänt faktum för alla som har grundläggande kunskap om varg.

Skrönan om att Sveriges vargar är hybrider är dock tyvärr livskraftig, men att de skulle vara renrasiga rävhundar är för mig en nyhet. Givetvis innehåller inte det fantasifulla medborgarförslaget några vetenskapliga bevis. Men skrönor, myter och sagor är fortfarande livskraftiga här och där på landsbygden. Det tragiska är att sagorna och konspirationsteorierna används som ”förnuftig” fakta och ofta är bärande i rovdjursmotståndarnas argumentation. Man försöker retoriskt dölja att det enda man vill är att döda vargen, utrota den på nytt. 

mellan

På många håll har vargen blivit en symbol för klyftorna mellan stad och landsbygd. Att vargen är helt oskyldig till landsbygdens problembild hör liksom inte till saken, speciellt inte för dem som återigen vill få bort vargen.

Vargen är sedan gammalt en symbol för det hotfulla, för ondska. Det gamla latinska uttrycket ”homo homini lupus” om människor som är som vargar/rovdjur för andra människor tydliggör vargens av oss givna negativa symbolvärde.

Personligen upplever jag den svenska rovdjursdebatten som oerhört infekterad. Hårda ord fälls i allehanda kommentarsfält, många har fått otrevliga e-mail och hot utdelas. Det går ett tämligen hatiskt drev mot både ”kramarna” och mot dem som hellre dödar ett rovdjur. Förhoppningsvis är vi mogna nog att driva debatten med sakargument, hot, hot om våld och våld är lika föraktligt som tjuvjakt och kriminella tendenser bör debatten klara sig helt utan. Vi kan argumentera i sak och stanna vid det. I en demokrati är det förhoppningsvis det goda sakargumentet som avgör frågan. Lite leende hävdar jag samtidigt att det goda sakargumentet är det som smeker läsarens åsikt medhårs, vi får se om jag lyckas med detta?

En fråga som bör ställas är om inte tjuvjakt på varg och övriga rovdjur blivit socialt accepterat lite här och var i landet? Varför skyddas annars tjuvjägarna ofta via en så massiv tystnad?

Samtidigt kan man alltså se den totala europeiska situationen som lite av en framgångssaga.

Det lever björnar i tjugotvå av Europas länder, i några länder är björnstammen kritiskt liten och i Österrike har tjuvjägare i princip utrotat björnen helt. Vargen finns idag i tjugoåtta av Europas nationer och vi har totalt en vargstam som är ca dubbelt så stor som den i USA. Vargen ökar på de flesta håll, men på några ställen minskar de och spanska vargar är nära att dö ut. Lodjursstammar finns i tjugotre nationer och befinner sig i ett tämligen stabilt läge. Även om de samtidigt minskat här i Sverige och på andra håll. Järvstammen stärks och det finns över tusen individer, uppdelat på två separata populationer i våra tre nordiska länder, Sverige, Norge och Finland. Järven kräver ett kallt klimat för att trivas.

Att problem uppstår beror främst på att gammal herdekunskap gått förlorad och på att det anses för dyrt att rovdjurssäkert stängsla in sina tamdjur. Vargen kryper oftast in under stängslet, så ett väl uppsatt fårnät som är väl sträckt och inte ger vargen kryphål fungerar bra. Om man därtill inte glömmer att stängsla mot vattendragen. Vi har tappat kunskap om herdedjur och har svårt att skaffa oss kunskap om nya, som till exempel herdehundar eller lamadjuret.

Problemen är tydligast där rovdjuren, som varg, tidigare varit utrotade men återkommit. Ett annat problem är att forskningen ofta missbrukas av politiker som främst går sin intresse-/väljargrupps ärende och medvetet misstolkar forskningsresultat. Guillaume Chapron har skrivit en egen kommenterande artikel i Nature. Han anklagar där den tidigare svenska Alliansregeringen för att missbruka hans egna forskningsresultat i sin argumentation för vargjakt. Han betonar hur viktigt det är att forskare upprätthåller sin integritet. Även om den egna karriären kan komma till skada.

Makten över forskningsmedlen som berör sakfrågan ligger som bekant delvis hos jägarförbunden. Bör inte denna makt ligga helt hos staten?

The misuse of wolf research by Swedish politicians should be a warning to all biodiversity scientists”, skriver Guillaume Chapron i artikeln.

Den svenska regeringen använde felaktigt hans forskningen för att hävda att vargpopulationen hade återhämtat sig och uppnått gynnsam bevarandestatus.
I artikeln berättar Chapron att han 2012 av den svenska regeringen fick i uppdrag att genomföra en analys av vargpopulationens livskraft.
– Detta är ett demografisk mått på hur nära populationen är utrotning, och vad som krävs för att populationen ska återhämta sig. Det handlar inte alls om gynnsam bevarandestatus.
– För att undvika feltolkningar av mitt arbete, vilken undantog genetiska aspekter, påpekade jag vid flera tillfällen i rapporten att den inte kunde användas för att uppskatta gynnsam bevarandestatus.”

Ändå fortsatte regeringen att missbruka hans rapport och hävdade att vargpopulationen i Sverige hade nått gynnsam bevarandestatus.
Guillaume Chapron menar att detta var för att kunna tillåta ytterligare så kallad licensjakt.
– Sverige förbereder sig för sin största vargjakt hittills i modern tid. I flera år har landet försökt att få till en jakt på ett betydande antal djur – trots europeisk lag som listar dem som en strikt skyddad art. Det ser nu ut som ansträngningarna kommer att lyckas få till en jakt en jakt i vinter, (2015) skriver han.
– Situationen är särskilt alarmerande för mig eftersom regeringen felaktigt använt min forskningen för att visa att vargpopulationen har återhämtat sig.”

mellan
I Sverige används medveten feltolkad vetenskap i syfte att motivera jakt!

mellan– Den konservativa svenska regeringen har lekt med vetenskapliga rön av politiska skäl. Regeringen har hävdat att dess beslut stöds av forskning den bett mig ta fram. Men min forskning stöder inte deras beslut.” skriver han.
Inför jakten 2013, hade regeringen en ny vetenskaplig motivering. Det hävdades då att jakten var det enskilt mest effektiva sättet att omedelbart lösa vargpopulationens genetiska problem. De mest inavlade vargarna skulle skjutas.
Regeringen påstod att i ett slag skulle inavelskoefficienten i populationen minska.
– Jag sade till de svenska myndigheterna att detta var en kortsiktig lösning eftersom enda sättet att minska inaveln i långa loppet är att tillföra nya gener.

Efter att domstolar stoppat vargjakten både 2013 och 2014 beslutade Regering/Naturvårdsverket att ändra i jaktförordningen och delegera frågan om jakt på stora rovdjur till länsstyrelserna. Det innebär att jaktbesluten inte längre går att överklaga till domstol vilket tidigare varit praxis. Politiskt är det bara en långdragen tjurighet i försöken att kringgå EU:s lagar och regelverk. Juridiskt och demokratiskt är beslutet förkastligt och i strid mot EU:s regelverk. Rättssäkerheten förstärks aldrig genom att man tar bort rätten att överklaga.

I sista sekunden, mindre än ett halvt dygn innan jakten skulle starta beslutade Förvaltningsrätten i Karlstad under torsdagen den åttonde januari 2015 att ställa in jakten efter att organisationen Nordulv överklagat Naturvårdsverkets beslut. Även WWF har överklagat till Förvaltningsrätten.

I sitt beslut skriver Förvaltningsrätten att ”Förvaltningsrätten gjorde bedömningen att det är tveksamt om jaktförordningens överklagandeförbud är förenligt med EU-rätten.”

Den juridiska cirkusen fortsatte.

Kammarrätten i Göteborg upphävde förvaltningsrättens beslut om inhibition den femtonde januari . ”I EU:s artskyddsdirektiv finns inga bestämmelser om rättslig prövning, och inte heller den så kallade Århuskonventionen som både Sverige och EU har ratificerat är tillämplig, anser Kammarrätten.” (DN 20150115)

Svenska Jägareförbundet anser givetvis att Kammarrättens beslut är bra och det var många jaktvapen som kärleksfullt rengjordes och laddades denna kväll. Det var många taggtrådshjärtan som njöt denna torsdagskväll.

” – Det sätter stopp för den här överklagandeprocessen. Vi tycker det står väldigt tydligt i lagstiftningen att frågan inte går att överklaga och det är bra att Kammarrätten kommer fram till samma slutsats”, säger jägarnas förbundsjurist Ola Wälimaa i ett pressmeddelande. Jägarna vill givetvis minimera den i grunden helt demokratiska och viktiga rätten att överklaga, klassisk makttaktik från de som föraktar demokratin.

Hanne Kjöller skrev en klok krönika/ledare med rubriken ”Jägarnasiktar på makten” publicerad i DN 2013-05-08. Jag citerar inledningen på artikeln:

På Svenska jägareförbundets hemsida kommenterar ordföranden Björn Sprängare förvaltningsrättens dom från förra veckan där rätten hävde Naturvårdsverkets beslut om licensjakt på varg.

Det är inte värdigt ett rättssamhälle. Det är djupt tragiskt att vi – staten Sverige – inte kan hantera det. I nuläget klarar inte vårt politiska och juridiska system att hantera frågan.”

Men vänta nu, vårt juridiska system har ju just hanterat frågan. Dom har avkunnats. Och den är alltså inte ”värdig ett rättssamhälle”?

EU:s art- och habitatsdirektiv har inlemmats i svensk lagstiftning. Hade Björn Sprängare läst förvaltningsrättens dom lite bättre hade han upptäckt att principerna i direktivet numera hittas i den svenska artskyddsförordningen (2007:845), jaktlagen (1987:259) och jaktförordningen (1987:905). Riksdagen har klubbat igenom lagarna. En domstol har tolkat dem. Inte värdigt ett rättssamhälle?”

Respekten för rättssamhället är lågt när fakta och lagstiftning går emot det strikt egoistiska intresset. Tjuvjakten är vanlig enbart för att den accepteras i stora kretsar bland Sveriges jägare. Svenska Jägareförbundet är en mäktig lobbyorganisation med sina tentakler långt in i Sveriges riksdag. Det är bara några år sedan landets nyhetsredaktioner sakligt konstaterade att Sveriges Riksdag håller sig med en egen jaktklubb och att den styrs av Jägareförbundets medlemmar. Riksdagens jaktklubb anordnar varje år en älgjakt vid en av Jägareförbundets anläggningar. Därutöver arrangeras jägarexamenskurser av Jägareförbundet. Frågan om Sveriges riksdag försöker motverka EU:s art- och habitatsdirektiv med mera på grund av renodlad ”vänskapskorruption” är därför högst berättigad.

Det långvariga, lömska, onyanserade och puerila sandlådekriget pågår intensivt på politikens spelplan.

Vargstriden har gått alldeles för långt. Regeringen måste helt enkelt återta kontrollen över svensk rovdjurspolitik. De senaste årens politiska turer har varit rent parodiska. Jakter har utlysts, överklagats och ställts in. EU har kritiserat licensjakten och den svenska regeringen har som barnungar smugit med besluten.” ( Eva Franchell )

Hur länge detta ”sandlådekrig” pågår lär vi få se, men mest är det bara ett tragiskt symbolkrig mellan stad och landsbygd.

”Uppgiften att nedkämpa artförtrycket är väldig”, noterade Singer i sitt banbrytande verk ”Djurens frigörelse”. Varje medvetande med förmågan att känna lust eller smärta har eller kan, av oss, tillskrivas rättigheter, även en vargtik. I samtal med åtskilliga övertygade vargmotståndare har jag genom åren alltid märkt hur de ändå rycker till när den tanken utsägs: Här är ett medvetande, vid sidan av vårt, som känner och lider och äger intelligens. I varje jägare tror jag att det längst inne gömmer sig en djup respekt för den fyrfota jägaren.” (Göran Greider).

mellan

Det finns hopp för vargen, men hoppet skulle stärkas om politikerna slutade ljuga!

 

wolf

mellan

vacce-sepia1b mellan

 

Annonser
Det här inlägget postades i Vargdebatten:. Bokmärk permalänken.