Vargfakta. Är vargrädslan delvis en ärvd rädsla?

Hunden är en tämjd, domesticerad varg och minst lika farlig om den hanteras fel. Trauma ger fruktan och denna rädsla går i arv generation efter generation. Vargen har lärt sig frukta människan så djupt att rädslan går i arv. Detta även om föräldraparet också lär valparna att frukta oss. Detsamma gäller i stort vår reaktion på varg och andra mer eller mindre farliga djur.

Vi ärver alltså till en del vår rädsla. Hur stor den genetiska påverkan är i förhållande till miljön är omöjligt att säga, de båda faktorerna samspelar också. Har man en extra gen av fruktan inför vargen/rovdjur så påverkas man givetvis också mer av den kulturella miljön. Ingen går opåverkad av föräldrarnas signaler/påverkan och skola, lokalkultur, allmän kultur, sagor, religion med mera. Vi påverkas givetvis och kanske långt mer än av det genetiska arvet. Tyvärr ofta mer än av saklig vetenskap och kunskap. Människan älskar och vårdar sina myter. Tyvärr har myter och rena sagor påverkat människans syn på varg och andra rovdjur.

Mytens stora succé, eller eländesvandring, började med den kognitiva revolutionen för sådär 70 000 år sedan. Det är då homo sapiens börjar vandra ut från Afrika och lägga under sig världen, samtidigt som hon hittar på att tillverka små konstföremål, figurer och mönster. Hon lärde sig att tänka i symboler och myterna uppstod. Denna abstrakta förmåga gav upphov till allehanda religioner, ideologier. Människans rent biologiskt grundade sociala talang klarar inte att hålla ihop större flockar än uppåt 100 till 150 individer. Men mytens påbyggnad med till exempel en gemensam tro på ett ursprung, en gud eller en idé kan samarbetsförmågan utökas till att omfatta i princip hur stora grupper som helst, som bekant hela imperier.

Den kristna, muslimska och judiska (den abrahamitiska) guden, är långt yngre än vad religionens alla ismer och megafoner hävdar. Hen eller detet, uppfanns för ca 2600 år sedan. Antikens judar imiterade i detta avseende något de kunde observera runt omkring sig. Ett folk i Tigris dalgång dyrkade en gud kallad Assur, varför folket kallat sig assyrier. Babylonierna, vid floden Eufrat, beskyddas av guden Marduk. Gör vi vandringen vid samma tid global, blir bilden tydlig. Jahvé var en gud bland många andra gudar.

Religionens uppfattning om gud grundas i behovet av att hålla samman stammen, vilket i sig är en grund i nationalstatens utveckling. Guds tillblivelse bygger på uråldrig ”politik” och det psykologiska spelet kring grupptillhörighet och sammanhållning. Det handlar i grunden om tribalism, vilket betyder att man gynnar personer av sin egen stam. Det ”kristna” budet om att: älska sin nästa som sig själv” bör korrekt översatt från tidig hebreiska istället vara: ”Du skall älska din stamfrände som dig själv”. Behovet av en utvecklad tribalism ligger i ledarnas (t.ex. Moses) behov av ett sammanhållet grupptänkande för ett starkt revirskydd eller revirutökning. Det är en etnisk gud som framträder och som på Sinai berg överlämnar de tio budorden som inte är annat än en uppförandekod som skulle säkra sammanhållningen inom detta folk och därmed också dess överlevnad.

Behovet av att hålla ihop gruppen är äldre än människan. Viktigast är familjegruppen, sedan kommer stamtänkandet.

Den religiösa myten innehåller också ett hot mot dem som inte lyder. Man skapar sammanhållning med bland annat rädslan som verktyg. Den religiösa helvetessagan är viktig för att skapa fruktan/rädsla. Där brinner syndarens hud, så får han en ny, så att bestraffningen kan fortsätta i all evighet. Denna rädsla blir med tiden så stark att den ärvs av generation efter generation och förklarar delvis varför religionerna överlevt kunskapsutvecklingen.

Att rädsla ärvs beror delvis på epigenetikens mekanismer. Epigenetiken förbereder nästa generation att överleva i en ny miljö och då inte bara i den strikt fysiska. Detsamma gäller sociala, kulturella miljöer. Alla starka känslor skapar minnen som kan ärvas av kommande generationer. Hundens lojala kärlek till oss, dess förmåga att samspela med, lyda och läsa oss är givetvis även nedärvda funktioner. En epigenetisk anpassning är en del av evolutionen.

Den rädda och stressade hjärnan producerar små molekyler som kan tända och släcka en gen. Processen möjliggör snabba ändringar i genfunktionen utan att en ren mutation uppstår. Det är acetylmolekyler som tycks ”tända” generna och metylmolekyler ”släcker” gener. Inga förändringar i den genetiska koden uppstår, men delar tänds eller släcks. Epigenetik betyder ”på genetiken”, det sker alltså utanför DNA:t.

Ivan Pavlovs experiment som visade att möss förmåga att lära sig reagera på en klocka som ringde vid matning, ärvdes och avkomman lärde sig i allt snabbare takt. Initialt tog det ca trehundra gånger innan musen förstod kopplingen, andra generationen tog det ca hundra gånger. Vid femte generationen förstod mössen kopplingen mellan ringsignal och mat redan efter fem försök.

Vid den femte generationen anses hybriden mellan hund och varg idag ofta för att vara en rasren hund.

Forskarna Brian Dias och Kerry Ressler vid Emory University School of Medicine, Atlanta, USA, utsatte i en studie möss för en doft av körsbär och gav dem samtidigt en elstöt i tassarna. Efter en kort tid rusade mössen ihop vid doften av körsbär, även då de inte fick någon elstöt. Mössen fick para sig med vanliga möss som inte utsatts för experimentet. Reaktionen ärvdes av avkomman som samlades skräckslagna i grupp när de kände doften av körsbär.

Att människor lärt sig frukta Gudar och hävdade hot som rovdjur, är exakt samma typ av epigenetisk inlärning, en ärvd ”fruktan”.

Ärvd rädsla borde inte förekomma enligt klassisk genetik, men forskningen visar tydligt att rädsla överförs från generation till generation. Mössens reaktioner i experimenten jag nämner ovan har också en tydlig koppling till hur fruktan överförs hos människan. Studier av posttraumatisk stress (PTSD) visar att barnen till krigsveteraner har ökad risk att själva drabbas av stressyndromet.

Även studier av förintelsens överlevare pekar i samma riktning. Rachel Yehuda verksam vid Icahn School of Medicine at Mount Sinai, New York, USA, har i sina studier kunnat visa på ökad risk för PTSD, depressioner, ångest, ätstörningar och drogmissbruk hos barn till överlevare från förintelsen. Detta även om föräldrarna aldrig talat om de fasor de upplevt. Liknande resultat har visats efter attacken på World Trade Center 2001, barnen har ärvt moderns fruktan och uppvisar ökade risk för PTSD med mera. De exakta mekanismerna bakom detta arv är inte helt klarlagt men det finns en koppling till epigenetik och stresshormonet kortisol.

Rädslan behöver inte vara sakligt grundad utan även mytiskt grundad rädsla som vargskräck, främlingsfientlighet och rädsla för harkrankar/myror beror med säkerhet delvis på epigenetiskt överförd/ärvd rädsla. Frukta din herre och Gud. Orden påverkar och fruktan kan översättas med rädsla, fasa, bävan, skräck, ångest; farhåga, oro. De kan också ha en lite mildare ton, vördnad, respekt. Men gudsfruktan och den rädsla som historiskt tonat människan inför helvetets plågor om du inte lyder har givetvis påverkat oss. Sagans makt blev därigenom enorm.

Rädsla/fruktan är ett välbekant och ofta använt maktmedel. Människan har delvis domesticerats via rädsla, vi har lärt oss tänka ”rätt”. Som att djur är själslösa varelser som inte ens känner smärta.

Det är också bland de konservativa religiösa grupperingarna vi idag ser störst förnekelse inför det faktum att vi orsakar svårt destruktiva klimat- och miljöförändringar som växthuseffekten. De arbetar enormt hårt för att skyffla över och dölja sanningen via lögnens retoriska iver.
Den genetiska överföringen tar längre tid hos oss människor på grund av vår långsammare generationsväxling och är därför svårare att studera hos oss. I grunden fungerar alla däggdjur efter exakt likartade psykologiska, biologiska och kemiska ramar.

Allt vetenskapen har att säga om människan och evolutionen idag motsäger att vi i grunden drivs av själviskhet och egoism. Bilden är den helt motsatta. Vi drivs av en medfödda känsla för rättvisa och äger en stark motvilja mot hierarkier. Jämlikheten är inte bara en grundläggande värdering. Den är grundad på djuret människans tidigaste erfarenheter. Nödvändigheten av att dela med sig för gruppens och individens bästa och inte tillåta alltför stora skillnader i förmögenhet och makt.

Den kända primatforskaren Frans de Waal citerar de brittiska hälsoexperterna Richard Wilkinsons och Kate Picketts bok Jämlikhetsanden för att understryka alla de negativa effekter som ökad ojämlikhet har i vårt samhället. Idén om att ökad ojämlikhet skulle vara bättre för alla smulas totalt sönder av bokens författare. Sanningen är tvärtom den att ett jämlikt samhälle i princip alltid är bättre för alla. De som hävdar ojämlikhetens fördelar är de som inte bryr sig, de som själva vill ha en större bit av ”kakan” och med sin bristande etik, empati med mera endast ser till sitt personliga ego och totalt tappat den balans en sund själ bär.

Troligtvis är det få idag som inte ser konsekvenserna av ojämlika klyftor, arbetslöshet, social oro, misstro, polarisering och konflikter världen över.

Ingen, ej heller de Waal, förnekar mänsklig aggressivitet men han och de flesta av oss ser främst ett däggdjur som är genuint samarbetande, empatiskt. Detta grundar också de jämlikhetssträvande de flesta av oss ser som positiva för samhällsutvecklingen. Det är också dessa goda egenskaper som gjort människan så framgångsrik, även sett ur evolutionens perspektiv. Detsamma gäller vargen som samarbetar för flockens bästa.

Det är inte krigen som byggt vår civilisation, krigen har snarare varit destruktiva pauser i de långa perioderna av fred som främst kännetecknar vår mänskliga historia. Frans de Waal pekar på studier som visar att soldater helst inte skjuter på fienden. Ett bevis är att under Vietnamkriget avlossade amerikanska soldater över femtiotusen kulor för varje dödad fiendesoldat:

De flesta kulorna måste ha skjutits rakt upp i luften.”

Frans de Waals i grunden positiva världsbild grundar sig i den evolution som pågår:

Jag känner stor optimism när jag tänker på empatins uråldriga historia.”

Det finns ett berömt experiment Frans de Waal berättar om. Två kapucinapor sitter i varsin bur, de ser varandra tydligt och ges uppgiften att överlämna en sten till försöksledaren. Den ena apan får en bit gurka som belöning, den andra får en druva för samma uppgift. När den första apan ser detta och återigen får en bit gurka när kompisen får en druva blir hon så upprörd att hon slänger gurkbiten på försöksledaren. Hon slår sin lilla handflata i golvet, skakar upprört på burväggen och visar tydligt sin upprördhet. Experimentet upprepas med samma resultat, med den lilla skillnaden att apan som får gurkbiten testar att stenen är en sten för att övertyga sig om att uppgiften utförs korrekt. Hon får ändå samma orättvisa betalning och visar med exakt samma mimik och handling att hon anser sig vara svårt orättvist behandlad. Det blev ganska tydligt vad hon ville säga försöksledaren. En troligt korrekt översättning av apans kroppsspråk till svenska skulle bli ungefär: Du din orättvisa apa!

Historiskt har patriarkatet behandlat kvinnor som varande halva män och de lever än idag med generellt sämre lön än män för samma uppgifter. Varför?

Kapucinapor har en moralisk känsla för rättvisa. Har vi verkligen och alltid det?

Frans de Waal känner optimism, personligen är jag nog lite mer pessimistisk. Man bör inte ha alltför höga förväntningar om människans moral och förnuft. Vi får verkligen anstränga oss för att hålla vår bräckliga moraliska båt flytande. Vi måste ständigt arbeta för att utveckla kunskapen, empatin, moralen/etiken och vår ansvarskänsla.

Empatin är äldre än människan och bärs vidare likt vår fruktan av generna. Det finns människor som lättare än andra känner empati och kan leva sig in andra människors känslor. Idag antyder forskningen att graden av empati delvis styrs av vilken genvariant av neuropeptiden oxytocin vi bär. En genvariant tycks öka empatin något. Alla däggdjur producerar oxytocin.

Vi tar hand om vår avkomma, oftast väl, och har genom evolution och naturligt urval utvecklat förmågor som är spontana reaktioner. Vi hjälper instinktivt till när någon verkligen behöver hjälp. Evolutionen har också gett de flesta av däggdjurens ungar en fördel, deras skönhet (de är oftast väldigt söta) ger dem fördelen att vi helst tar väl hand om dem, utseendet spelar på vår empati.

Vår kärlek till däggdjursbarn och våra tamdjur bevisas tydligt av bland annat alla uppskattade videoklipp på YouTube.

Ett litet tecken på att även vargen äger en empatisk förmåga är att de smittas av gäspningar. Vi människor smittas lätt av andras gäspningar, testa gärna! Detta har länge sett som ett bevis för vår empatiska förmåga och det är styrkt att vargen smittas lika lätt, särskilt lätt av närstående individer.

Jag vandrar ut på lite tunn is en stund och hävdar att kvinnor generellt är intelligentare än män. Att jag går ut på tunn is handlar mest om att mina ord lär störa många konservativa män. Vi vet nog baserat på empirisk erfarenhet att det är sant men vi är offer för en patriarkal hierarki som styrt vår flockmentalitet mot sagans/religionens värld och svåra generella felinlärningar. Ett exempel är de abrahamitiska religionernas historiska tendens att se på kvinnan som varande en halv man. Vi har säkerligen också ärvt den kulturella inställningen att män är intelligentare. Insikten att det inte är så smärtar mäns prestige och alla vet att det näthat vi ser mot intelligenta kvinnor bottnar i att många män inte klarar känslan av intellektuell underlägsenhet. Intelligenta och självständiga kvinnor ses av dessa män som ett reellt hot.

Prestige är som bekant ett sociologiskt begrepp som står som ett mått på uppfattningen av hur kollektivet värderar en person eller en grupp. Prestige är närbesläktat med och gränsar till heder och social status.

”– De senaste hundra åren har intelligenskvoten för både män och kvinnor stigit, men snabbare för kvinnor”, hävdar professorn James Flynn. En av orsakerna är att kvinnors förmåga att multitaska, att göra flera saker samtidigt, utvecklat den kvinnliga intelligenskvoten. En annan är att kvinnor äntligen insett att de har en större potential till högre intelligens än män. Det ska tilläggas att inte alla forskare anser att intelligenskvot är ett helt vattentätt sätt att mäta en människas intelligens. Att mäta våra multipla intelligenser är självklart svårt, men faktum kvarstår, med de metoder vi har så har kvinnor gått förbi och är idag intelligentare än män.

Ett generellt problem är att intelligenta kvinnor tvingas anstränga sig långt mer än män på arbetsmarknaden. Därmed finns det en styrkt risk att intelligenta kvinnor i västvärlden föder färre barn. Detta får konsekvenser då intelligens ärvs, kanske främst från modern?

Det enda fungerande motmedlet är att vi snarast genomför det vi så länge talat vackra ord om, nämligen verklig jämställdhet mellan könen. Arbetet blir långt ifrån enkelt då kvinnan är lika styrd av sina arv och kulturell påverkan som männen. Kvinnor diskrimineras och står under manligt förmyndarskap inom somliga religiösa kulturer. Till exempel så har den fundamentalistiska religiösa reformrörelsen wahhabiternas (en känd ism inom islam) små ynkliga män verkligen drabbats hårt av felinlärningens vanvett.

Givetvis drabbas även kvinnor av felinlärning. Jag fick en gång frågan: ”- När levde sjöjungfrur, Thomas?” Frågan ställdes av en medelålders kvinna. Jag svarade givetvis att de aldrig funnits. Att det handlar om en mytologisk figur. Frågan ställde mig givetvis lite och gav mig en lätt chock: Tror folk på vad som helst? Det tragiska är att de faktiskt gör det. Det är i grunden inte märkligare att folk tror på sjöjungfrur än att de tror på gudar, andar, demoner och änglar. Den kulturellt ärvda och miljöbetingade religiösa tron får allehanda fantasifigurer att upplevas som varande äkta. Det har i princip ingen betydelse vilken religiös idévärld du studerar. Kvinnan som ställde frågan är uppvuxen i en konservativ religiös kultur från södra Balkan. Hon fick en kort skolgång enligt den patriarkala principen om att kvinnan är en halv man. Det ansågs inte nödvändigt att utbilda kvinnor, deras livsuppgift var moderns, älskarinnans och hushållerska. Det riktigt tragiska är att kvinnorna i nämnda kultur själva aktivt bidrar till att bevara kulturtraditionerna, utvecklingsnivån och den religiösa mytologin. De uppfostrar sina söner till att bli kulturella kopior av de män de oftast till slut vill separera sig ifrån.

Den svenska kulturen har genomgått en viss förändring men är än i grunden delvis likartad. Glöm inte att det var så sent som 1965 som det blev förbjudet med våldtäkt inom äktenskapet. Det var alltså inte så länge sedan som den svenska kvinnan tilläts äga sin kropp även inom äktenskapet, det tog några årtionden efter det att hon fick rösträtt i allmänna val. Det var inte de religiösa patriarkerna som ledde den kampen heller. Den patriarkala traditionen är och var stark även här.

Vi står mitt i en levande okunnighetspandemi som lär förstärkas om vi tappar i intelligens och få långt svårare konsekvenser än den sjukdomssmitta de spanska erövrarna tog med sig till den nya världen och som långt mer än europidernas giriga utrotningskrig ödelade mycket av den högstående indiankulturen i Syd- och Nordamerika. Aztekerna trodde Cortés var en återvändande gud. En av de många berättelserna i aztekernas rika och förstämda mytologi, handlade om överguden Quetzalcoatl, som någon gång i tidernas gryning fördrivits men som hotat att återvända och hemsöka dem på nytt. Profetian sade bland annat att detta skulle ske på året ”ett säv” och på dagen ”nio vind”. Utseendet då? Tja, alla bilder visade honom iförd svart dräkt. Översatt till europeisk kalender blir ”ett säv” och ”nio vind” den 22 april 1519. Den dagen råkade Cortés stiga iland i Mexico, och då det också råkade vara långfredagen bar han därför – svarta kläder”.(Peter Englund)

Det var ingen gud som återkom, det var en plundrare och med sig förde han smittkoppor.

Det är hög tid att göra upp med vår globalt spridda patriarkala hierarki som styr vår flockmentalitet via allehanda mytologiska modeller mot en väntande klimat och miljökatastrof. Kvinnorna lär förhoppningsvis bli vår arts trumfkort då de har en långt mer utvecklad ansvarskänsla, empati och förmåga att hushålla. Förmågan att hushålla är mer än starkt kopplad till en sund ekonomi.

Hos en del primater, t.ex. schimpanser är det inte helt ovanligt att en hona säljer sex för att få tillgång till kött. Vanligast är beteendet under dräktighets-perioden. Sexköpet handlar om en strikt överlevnad, för henne och ungen. Kött, vanligen från andra, mindre apor, är mycket eftertraktat. Antagligen var det exakt så prostitutionen en gång uppkom hos homo sapiens och även hos oss primärt en fråga om strikt överlevnad. Dvärgschimpans eller Bonobo (Pan paniscus) lever lite annorlunda än den vanliga schimpansen. De sover tillsammans i grupp, den vanliga schimpansen sover helst ensam. Det är också så att hos dvärgschimpansen är det honorna som har det dominerande inflytandet, det är de som fördelar maten. Sex mot kött förekommer inte.

Hos dvärgschimpanserna dödar aldrig hanen ungarna (infanticid) om han skulle få dominans. Vilket är mycket vanligt hos schimpansen och de vanligt förekommande krigstågen mot andra grupper som finns hos schimpanserna förekommer överhuvudtaget inte hos bonobon. Likaså finns inga aggressiva och dominanta hanar, eller underkuvade honor hos dvärgschimpansen. När gruppen flyr från till exempel en fara, så flyr alla åt samma håll. Vilket inte schimpans, eller homo sapiens gör.

Man kan säga att dvärgschimpansen är promiskuös (även om ordet knappast är adekvat i deras sociala struktur/kultur). De har ett mycket aktivt sexliv, många sexlekar per dag och ofta är det ”snabbisar” på ca 13 sekunder. De ligger med alla, oavsett kön och homosexuella förbindelser är vanligare än hos homo sapiens. Även onani är mycket vanligt. Av alla deras sexuella möten är det bara ca en fjärdedel som skulle kunna leda till graviditet.

Sexet används främst för att stärka gruppens sociala band och även som konfliktlösare. Dvärgschimpansen är fredlig i ordets rätta bemärkelse och en orsak till detta fredliga ”make love not war” – samhälle kan vara så enkel som att den vanligt förekommande strategin för att lösa en konflikt är att ”älska” en stund. Hos dvärgschimpansen har honorna också genitalierna lite längre framåt, vilket gör sex ansikte mot ansikte, ögon mot ögon, möjligt. Det vi kallar den gamla hederliga ”missionären” alltså!

En dvärgschimpans, Kanzi, förvånade många homo sapiens genom att bevisligen och tydligt kunna kommunicera med oss. Han pekade på figurer/symboler och bad till exempel på detta vis om mat, om att få gå ut och leka. Till forskarnas stora förvåning visade det sig att han kunde prata med ljud och relativt enkelt förstå vårt språk.

En dvärgschimpans är lite lättare än den vanliga schimpansen 27-61 kg, i det vilda sällan mer än 35-40 kg. Den har längre armar och ben, men är i övrigt väldigt lik schimpansen. Ungarna föds efter ca 8 månader och med ett mellanrum om ca fem år. En hona är könsmogen vid sju års ålder och söker sig då ofta till en ny grupp.

De lever i ett begränsat område i Kongo, mellan floderna Kasai och Sankuru i söder, Kongofloden i norr och väst, Lomani i öst. Området är så svårtillgängligt att verklig forskning kring dvärgschimpansernas levnadsvillkor, sociala struktur med mera startades först på 1970-talet. Arten hittades första gången1929. Det finns någonstans mellan 10 000 till 25 000 kvar i vilt tillstånd och arten är hotad.

Vi är ett lärande djur. Studier av andra arter ger samtidigt svar på vilka vi är, var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. Evolutionen pågår ständigt.

Evolutionen är en ständigt pågående process och förhoppningsvis försvinner eller minskar vår okunnighet och fruktan över tid. Den empatiska genen slår förhoppningsvis igenom alltmer efterhand som vi evolutionärt utvecklas till att verkligen bli den visa människan (homo sapiens). Vi, homo sapiens, är på inget vis en fullbordad och perfekt frukt av evolutionen. Vi är likt alla andra en varelse under utveckling.

Även vargen anpassar sig, ärver rädsla och tar in ny kunskap via empiriskt lärande. Det finns till exempel fiskande vargar i British Columbia vid Kanadas Stillahavskust. Dessa vargar har lärt sig fiska lax och undviker till och med att äta annat än huvud/hjärna på laxen. Detta därför att fiskarna bär på en inälvsparasit som är farlig för hunddjuren, bandmasken. Masken skadar aldrig en laxätande björn då de dör under björnens vintervila i idet.

Laxfisket är till skillnad från övrig jakt helt ofarlig för vargen. Ett hjortdjur kan sparka ihjäl eller skada en varg allvarligt. Det är inte svårt att förstå att vargen väljer ett lättare och näringsrikt byte som lax under några månader varje år.

Vargarna vid British Columbias kust är små, även detta en miljöanpassning. En intressant iakttagelse är att vargens päls kan förändras, hårstråna kan bli plattare och mer anpassade till ett liv i vatten. Exakt den utveckling vi sett hos de marina däggdjuren. Landskapet som vargarna jagar fisk i är fragmenterat och fyllt av korsande vattendrag. Vargarna måste tillbringa mycket tid med att simma. Allt tyder på att vargarnas anpassning till ett liv i vatten kommit långt. Bara detta att de simmar långa sträckor i iskallt vatten, som dödar andra däggdjur och vargar säger att evolutionen förändrat den fiskande vargen. En beteendeförändring ger över tid även rent fysiologiska förändringar och om ca femtio miljoner år ser vi säkert ett nytt marint däggdjur med sina evolutionära rötter i dagens vargstam. Se på exemplet med Isbjörnens utveckling från brunbjörn. Vargar och björn jagar inte lax likadant, så beteendet är inget härmande, vargen jagar med käftarna, björnen med sina ramar och de äter inte likartade delar.

De vargliknande Mesonychiderna var också dagens sälars och tandvalars urfader.

För ca 50-60 miljoner år sedan vandrade det ett antal rovdjur på vår planet, ett av dessa var Miacis. Det var ett litet mårdliknande rovdjur, med långsträckt kropp, lång svans och korta ben. Miacis tillhörde släktet Miacidae, varifrån alla (med stor sannolikhet) dagens rovdjursfamiljer utvecklats. Vargen tillhör hunddjuren, vars förfader Cynodictis levde för ca 40 miljoner år sedan. För ca 30-35 miljoner år sedan utvecklades en linje av Cynodictis förgreningar till Tommarctus. Denna var väldigt lik dagens varg och samtidigt urfadern till vår tids vilda hundar.

Under en tidsperiod i utvecklingen fanns en jättevarg, Canis dirius, långt större än något nutida hunddjur. Canis dirius jagade den tidens jättelika växt/gräsätare, jättebison, jättekamel och jättehjort. Denna gigantiska urtidsvarg dog ut samtidigt med de stora gräsätare den livnärt sig på.

Vargen som den ser ut idag uppstod för ca 1,5 miljoner år sedan. Den kom ur en annan linje av Cynodictis än Canis dirius och hade i princip, med mindre variationer, samma levnadssätt och utseende som dagens vargar. Hunddjuren, inklusive vargen anses ha utvecklats på den nordamerikanska kontinenten och utvandrat till Sydamerika och ”Gamla världen” via landbryggan som tidigare fanns vid Berings sund. Vargen har utvecklats parallellt med de stora växtätarna, när växtätarna blev större och snabbare, blev också vargen det. Det är också denna samevolution som gjorde att vargarna började jaga i flock, vilket gav dem möjligheten att fälla byten mer än tio gånger större än dem själva. Under lång tid var vargen ett av de mest spridda däggdjuren på vår jord.

vacce-sepia1b mellan

Annonser
Det här inlägget postades i Vargdebatten:. Bokmärk permalänken.