Själsröret…

 

…eller vårt tidsrör, namn är ointressant men någonstans runt vecka 23 (den svarta punkten nederst på skissen) efter den första celldelningen blir vi medvetna om att vi är. Bilden är en enkel skiss över ”själsröret” och bara en lekfull grund för att ni skall förstå mina funderingar.

100_6101

Vi som art är likt allt annat liv beroende av våra celler i samarbete, från den första celldelningen tills vi dör. De oräkneliga miljarder celler som är vi är samtidigt beroende av externa celler i vårt tarmsystem, på vår hud m.m. Liksom vi är beroende av tillförsel av andra livsceller från frukt, djur o.s.v…

Det jag skriver nu var det jag funderade kring under en av nattens promenader med hunden. Vad är det som är jag, vad är Thomas egentligen mer än dessa miljarder celler i samarbete med andra celler. Jo, jag är en ”frukt” av alla mina sinnesintryck, erfarenheter, kunskaper, färdigheter, tänkande (kritiskt liksom okritiskt tänkande), känslor o.s.v. Vi kan använda det populära samlingsordet ”själ”. Min själ började sin resa vid ca 23 veckor efter den första celldelningen, jag minns inte erfarenheten av att uppleva medvetandets ”jag är”, men jag antar att externa ljud, värme, m.m. spelade in. Det var en rofylld seglats i den blå dimman. Sedan föddes jag, beroende av värme, näring, mina sinnen reagerade på intrycken, jag härmade, började sakta lära mig och minnas. Minnet och hjärnan utvecklas långsamt, de viktigaste minnesfunktionerna är ”klara” vid tio års åldern och hjärnan är färdig runt 25 år. Det varierar givetvis från individ till individ med något, några år eller månader. Vi är likaOlika eller unika, oavsett var vi föds, det handlar om prägling, erfarenheter, minnen, kunskaper o.s.v. Det är genetik, miljö och kultur.

Ibland är kunskapen omedelbar: ” Eldslågan ÄR het!”, ibland tar det tid, ibland år innan den inlärda kunskapens ”Aha!” faller på plats. Vi blir det vi blir delvis också för att vi brinner av passion, intresse, kärlek (kalla det vad du vill). ”Intresse”är den bästa av motivationer…

Själsröret är givetvis inte så enkelt som jag skissat det på teckningen ovan, den är fylld av olikheter, kopplingar över tid, en del erfarenheter/känslor bränns kvar, likt hårda ärrvävnader och lämnar oss aldrig, andra sinnesintryck glöms bort (men hänger ändå kvar i minnets djup).

Vi är så mycket, ändå så små. Vi är så vackra och samtidigt så vidriga i en del av våra handlingar. Men främst är vi sköna och otroliga organismer, en gåva av tid och rum, en gåva från evolutionens prövande tester och ständiga förändring.

Jag hänger ofta på ”dysterkvisten” när jag bloggar, världen speglar sig i mörker, men det finns väldigt ljusa stunder också, stunder av underbara möten, med människor, djur, växter, platser, kultur…o.s.v. i en lång, lång lista. Livet är en underbar gåva, värd att leva…och jag har verkligen levt.

Bara det att få köra fötterna i solvarm sand, eller känna lite kallt daggvått gräs mot fotsulorna, en kär smekning, ett oväntat möte med tre hungriga igelkottar, en nyfiken rävunge som stjäl skinksmörgåsen ur min hand, en vacker soluppgång, en lyckad målning…ja, jag kan sitta här och räkna upp livets underbara små och stora gåvor i timmar.

Bäst är att se barnen utvecklas väl, må väl…

Det är bara att köra fötterna i sanden och må gott (ta ett piller till och le, trots smärtan!).

 

sandspår b

Jag vill också passa på att tacka alla andra jag läst, de som läst här, kommenterat, argumenterat, ”tjafsat” och debatterat. Ni ger mycket, tack för det! 😉

Själsröret stannar en dag, vi dör, hjärnan slocknar…stängs ner, det går fort, ibland omedelbart, ibland tar det några få sekunder och då hinner vi uppleva mycket. Det blir då myter skapas (från dem som ”väcks till liv igen), om ljus där borta, om ett ”efterliv”,om själavandring o.s.v allehanda ”religiöst flum”….men så är det inte, likt svarta hål slukar i princip allt så återstår bara det ”ingenting” vi har så svårt att förstå.  Men det är tids nog det, lev, lev väl, ”tjafsa” vidare, finn lösningar på problemen, fastna inte i det som hände ”då”, att riva i gamla sår/ärr ger ingenting. Du är unik och ändå helt lik, sommaren är sagolik…nu går jag ut i natten igen. Har en mängd polare som inte har två ben som är nattaktiva och jag…jag är både och. God Natt.

trygg

100_6095

vacce-sepia1b mellan b

Annonser
Det här inlägget postades i ...det är om hösten drömmar dör... och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.