Järven (Gulo gulo) eller Filfras (= storätaren).

I folktron sägs den vara en aggressiv lustmördare, ett omåttligt glupskt djur, som gärna dödar långt mer än den behöver. Orden påminner starkt om sagorna kring ett annat av våra rovdjur, nämligen vargen.

Tro (som i folktro) tar ofta över, speciellt när människan lite aggressivt vill hävda att hon vet. Men ofta saknas kunskapen, tro blir sanning och retoriken blir ett tämligen korkat försvar för en åsikt som helt saknar bäring i fakta/vetenskap. Tro och myter skapar också hat, hat som genererar kriminella handlingar, vilket ofta drabbar rovdjuren.

Järven – detta mytomspunna djur som sägs vara så glupsk/girig att under en måltid på kött måste den pressa sig mellan två täta trädstammar för att tömma magen och sedan fortsätta äta av bytet. Den påstås också vara en varelse som helst äter från levande djur.

Det finns många skrönor/myter om detta rovdjur, men järven är som i stort sett alla andra djur och vi människor. Den gör så lite som möjligt för att få i sig vad den behöver, den vill inte kämpa i onödan med en levande älgkalv. Lodjurens rester är den viktigaste och vanligaste födan, men visst tar den också egna byten då och då. Bra kortfakta finner du här.

Länge har det mer eller mindre varit en sanning att järven bara lever i fjällen då den behöver djupa snödrivor för att gräva ner mat o för att föda sina ungar i en snögrotta. Men allt oftare ser man etableringar i skogen, en bra bit söderut i vårt land.

Järven är Skandinaviens största mårddjur. Den påminner i kroppsformen om en stor korsning mellan grävling och mård. Ibland liknar den kanske en mindre björn på långt håll, men den rör sig på ett helt annat sätt; med skumpande, bågformiga hopprörelser. En björn har en mycket mer tung och lufsande gång.

Dessutom har järven en ganska lång och yvig svans. Halsen är tjock och kort. Det grävlingsliknande huvudet slutar med en bredtrubbig nos med starka käkar. Benen är korta och lite böjda. Tassarna, som vardera är försedda med fem gulvita klor, är stora och platta som snöskor. Längs benen och låren har den oftast ljusare hårstrån som på avstånd ser ut som ett brett, ljust band. Trots sin synbara klumpighet på marken är järven en snabb trädklättrare. Luktsinnet är järvens mest utvecklade sinne, men även hörseln och synen är bra.”

Vuxna järvar blir 65-105 centimeter långa och därtill kommer en 13-26 centimeter lång svans, med yvig lång päls. Den vuxna honan väger ca 10 kg och hanen ca 15 kg. Kroppen är ganska kort och relativt kraftig med tjocka ben. Arten påminner mer om en liten björn, än om ett mårddjur. De främre benen är något större än de bakre och alla fötter är utrustade med kraftiga klor som delvis är indragbara. Järven har ett relativt stort huvud med en kort och trubbig nos. Ögon är små och öronen är jämförelsevis korta och avrundade samt täckta av tjock päls. Den har kraftiga tänder och saxen (se rovdjurstand) är effektivare, därför kan den bryta ben av större byten som medelstora hovdjur och skära frusna kadaver.

Som alla övriga rovdjur är Järven viktig för biodiversiteten och har samma rätt att vandra här som vi.

Detta inlägg publicerades i Natur och miljö., Vargdebatten: och märktes , , , . Bokmärk permalänken.