Varg: När journalistiken är som sämst!

Aftonbladets ”journalister” uppvisar ofta en överdriven och medvetet lögnaktig taktik, nämligen den att överdriva och vinkla fakta. Man skriver t.ex: ”Här attackerar vargen jämthunden Igor.”, ”Här slår vargen sina käftar om hunden Igor” och rubriken ”Varg till attack” (Vargen attackerar jakthund – fångad på film).

Jag ler, både road och något förbannad över vinklingen, och …som en vaken, medveten och källkritisk Aftonbladet- läsare skrev: ”Jag blir så jävla less på massmedias överdrivna rapporteringar. Man ser en sak på filmen och ni skriver något helt annat. Hunden jagar vargen som försöker fly undan. Då detta inte lyckas så vänder sig vargen och varnar den genom en markering och springer sedan vidare.
Och ni skriver att kameran hindrade vargen från att slita strupen av hunden, kameran sitter på sidan av hunden, långt ifrån strupen.
Hade vargen velat döda hunden så hade den gjort det.
Antingen ljuger ni medvetet eller är totalt inkompetenta. Skrämmande.”

Det var hunden Igor som jagade vargen tills den tröttnade och varnade Igor. Det var allt som hände och jakthunden är uppenbarligen dåligt tränad. En jakthund skall givetvis tränas i att INTE jaga andra hundar eller varg.

Åttio procent av alla angrepp mot hund inträffar under jakt och det är alltså bevisligen vanligast att jakthundar råkar illa ut. Som ett räkneexempel kan nämnas att ett revir med 1-2 vargar där 150 jägare jagar med hundar i snitt 20 dagar per år och jägare. Risken är då ett vargangrepp per tre år, eller en gång på 9000 jaktdagar och finns det en vargfamilj (familjegrupp) bedöms risken till ett vargangrepp på en hund vartannat år, eller en gång per 6000 jaktdagar. Att en konflikt uppstår vid mötet mellan varg och hund är alltså tämligen ovanligt.

Vad händer då om varg och hund möts? Med största sannolikhet sker det många helt odramatiska möten av ren slump där både hund och varg på sin höjd noterar varandra, studerar varandra på avstånd, men sedan fortsätter var och en med sitt. Ibland söker hunden upp vargen, av nyfikenhet, av sociala skäl. Ibland tvärtom, vargen blir nyfiken och det händer att de möts när de jagar samma byte.

Men en direkt konfrontation, en strid, vinner sällan hunden. Att över hälften av de hundar som dödas också blir uppätna, handlar inte om att vargen ser hunden som ett bytesdjur, en parallell är att vargtiken ofta äter upp sina egna valpar när de är dödfödda…i naturen har inget djur råd att låta mat/energi gå till spillo.

Ansvaret för att jakthundar dödas ligger alltid på hundägaren, som ofta tränar hunden fel, eller släpper den lös i ett vargrevir. Fakta och saklighet är någonting som ofta jägare, alltid jägarförbunden och tyvärr en del journalister undviker. Fakta om jakthundars möten med varg finner du här och här.

Hundägaren i detta fall, Igors husse, är också fälld för olaga jakt, han jagade vargar med bil och bör i sak ha förlorat all trovärdighet. Men att många ”jägare” är kriminella behöver tydligen berättas om och om igen…

…och rovdjurens betydelse för ekosystemen/biodiversiteten är i positiv mening, långt, långt större än vår.

 

 

(Tidskriften Jakt & Jägares artiklar angående rovdjur/varg bör alltid läsas med alla ”varningslampor blinkande”, de ljuger, överdriver, nästan alltid).

Vargen gjorde rätt som markerade mot den hund som jagade den (du och jag hade gjort detsamma!) och löshundsjägare ÄR ofta renodlade djurplågare, inte minst plågar de och utsätter sina hundar för medvetna risker. Går hunden i band uppstår inga konflikter med varg och vi människor behöver överhuvudtaget inte vara rädda.

I Skandinavien har man gjort 160 försök där vargens skygghet för människor testats vetenskapligt. Vargarna flydde för den annalkande människan i samtliga fall. Det genomsnittliga avståndet när vargar flydde för den annalkande människan var 100 m, men avståndet varierade mellan 17 och 310 meter. Vindstyrkan var den mest avgörande faktorn för vilket avstånd vargen flydde. De kortaste avstånden fick man vid stark vind, då vargarna förmodligen inte hörde eller kände lukten av den annalkande människan förrän hon var mycket nära. I ca 40 % av försöken tog vargarna en ny lega inom 800 m från störningsplatsen inom en timme efter den aktuella störningen och i 95 % av fallen inom 2 km från störningsplatsen. I några fall gjordes försök att gå in på vargar som låg vid slaget byte men detta resulterade inte i några avvikande resultat jämfört med de andra fallen. Man fann heller inga skillnader om människan var utrustad med hund i band eller ej eller om försöken utfördes under dag eller natt.

 

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Vargdebatten: och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

17 kommentarer till Varg: När journalistiken är som sämst!

  1. susitar skriver:

    Jag håller med om att det var väldigt krystat att kalla det för en ”vargattack”. Det var hunden som jagade efter vargen – att vargen tröttnade är helt förståeligt.

  2. Svante skriver:

    Läste om händelsen igår delar etologens bedömning. Hittade en video om Varghybrider, som stämmer in på mitt första misslyckande med en hund. Sekvensen med Varghybriden som försvarar sin matskål stämmer in till 100% på det jag upplevde. Han fick komma tillbaka till sin gamla husse. Videon är ganska lång, men rättvisande om Varghybrider, där husse, eller matte inte har kroppskrafterna, som behövs. Inte heller ska man ta hand om en sådan hund som är 6 år gammal. Det är nog lättare att få den som valp.
    http://karbole.wordpress.com/2014/01/05/1231/
    Svante

  3. arrami54 skriver:

    …ja, du och jag hade blivit lika trötta på hunden. 😉

  4. arrami54 skriver:

    Orsaken till att du inte får ha vilda djur eller hybrider i Sverige är att de äger dig. Man får vara väldigt stark och tuff för att klara en hybrid varg/hund….ja, du vet!
    Den internationella kennelfederationen Fédération Cynologique Internationale (FCI) har erkänt två hundraser som är resultatet av korsning mellan hund och varg: Ceskoslovenský vlcak och saarloos wolfhond. Härutöver kan nämnas följande hundraser som, mer eller mindre, har inslag av varg: kunming langgou, och lupo italiano.
    Personligen funderar jag på en Vlcak som nästa hund, den lär tvinga mig till motion! 😉

    Enligt Artskyddsförordningen, SFS 2007:845, får vildlevande rovdjur inte hållas som sällskapsdjur. Även hybrider mellan tamhund och vildlevande hunddjur är förbjudna att avla fram, importera, hålla och handla med. I detta förbud inkluderas Australiens vildlevande hund dingo. Som hybrider i lagens mening räknas första till fjärde generationen efter att korsningen ägt rum. Detta innebär att ovan nämnda internationellt erkända hundraser är tillåtna, detsamma gäller dingokorsningarna australian cattledog och australian stumpy tail cattle dog. Beteckningen varghybrid får inte användas vid annonsering.

  5. Svante skriver:

    Jag vet, men känner den händelse jag råkade ut för med Aramis, som ett personligt misslyckande i alla fall. Att jag misslyckades med sista vovven beror också på att kroppen inte orkar med ryck, och knyck i armarna. Har bestämt mig för att inte ha djur hemma, som jag inte klarar av. Att Sork, Möss, och Råttor kommer in när det blir kallt ute får jag försöka stävja med Råttfällor.
    Svante

  6. arrami54 skriver:

    …så skall du inte känna, tvärtom starkt av dig att inse att han var ”för mycket”. Jag skulle ta exakt samma beslut om inte min kropp orkar längre, av hänsyn till mig själv och hunden.

  7. Svante skriver:

    Lik förbannat känns det inte bra att inte ha någon att bry sig om, och komma ut med. Jag kommer aldrig att gå ut och dra ett snöre med en skokartong efter mig, som någon gjorde för att slippa lumpen en gång i tiden. Skulle jag som nu fyller 67 i år skaffa en hund, vore jag en äkta egoist, då hunden alla gånger överlever mig. Jag kan aldrig mer ge ett djur vad det behöver, och det får jag nog finna mig i.
    Svante

  8. arrami54 skriver:

    …nja, du kanske kan hitta en ”medelålders”-hund som inte kräver lika mycket och en något mindre än Aramis. Du blir säkert över åttio så tid har du och orken får anpassas till rätt hund. Jag förstår din känsla och hur du tänker, men jag hävdar alltid envist (du vet, gamla gubbar! 😉 ) att det finns alltid minst en lösning på varje problem.

    😉

  9. Kicki skriver:

    När jag var liten plockade jag in möss jag hittade ute. Tyckte synd om dem när det regnade ute.

  10. arrami54 skriver:

    Vad sade mor då? 😉

    En morgon, på en arbetsplats för många år sedan, hade en liten mus förirrat sig in. Jag tror det regnade även den dagen…i alla fall så lyckades jag fånga musen med händerna och placerade den under en kaffekopp som stod uppställd (upp och ner) på fikarumsbordet inför frukosten. Jag var väl medveten om vem som brukade sitta just där, även vi människor har våra ”revirmarkerade” placeringar som bekant…och du kan ju tänka dig händelseförloppet när chefen (en hon) vände på muggen för att fylla den med morgonkaffet. 😉

  11. Kicki skriver:

    Hon mor…rade förståss, (som alltid)

    Skrattar åt ditt tilltag på jobbet. Alltid roligt med lite hyss från och till. Det blev väl veckans snackis kan jag tro! 😉

    Tänker på när min fostermor på Kenneln skulle göra mackor till sin gubbe som han skulle ha med sig till jobbet.
    På den tiden kuperade man svansarna på valpisarna. (Australisk silkyterrier) Hon hade kuperat fyra eller fem små svansar som hon sedan lade på hans macka i matlådan.
    Jisses vad jag skulle velat se hans min när han skulle äta sina frukost på jobbet! 😉

  12. arrami54 skriver:

    …ha ha, en ny kulinarisk läckerhet, svansmacka! 🙂

    Den minen påminde nog om en fågelholk.

  13. Kicki skriver:

    Haha, säkerligen. Jägarskrället satte den nog i sin ”flaskhals” 😉

  14. arrami54 skriver:

    😉 …ja, troligen.

  15. narhvalur skriver:

    Jag skrev till journalisten som skrev artikeln och ansvarige utgivaren och protesterade att dom spädde på varghatet.
    Journalisten skrev sedan populistisk att hon inte var varghatare utan tyckte artikeln skildrade MÖTET mellan varg och hund. Blev så arg att jag skrev ett till snigelbrev till journalisten.

  16. arrami54 skriver:

    Bra! Ångrar att jag inte skrev…men det kanske var bäst så. Min ironiska sarkasm kan såra djupt…och det vill jag egentligen inte. Så ibland är det bra att jag är tyst! 😉

  17. Ping: En häsning till Robin… | Varghjärta

Kommentarsfältet är stängt.