”Var glad och nöjd som ett djur”.

 

Jag läste en intressant artikel i SvD:s “under strecket”, läs den gärna och fundera:

”Oftast kan ett svar på frågan om meningen med någonting följas av ännu en undran vad som i så fall är meningen med det. Vilket svar skulle sätta stopp för ännu ett ”varför”? Och hur ska man ställa sig till frågan vad det vore för mening med att livet verkligen hade mening i ett större sammanhang? ”Jag söker frågan/ på vilken livet är ett svar”, skrev Willy Kyrklund.

Troende människor kan se meningen i evigt liv i Guds rike (men vad vore meningen med det, egentligen?), andra nöjer sig med sekulära och cirkulära eller självupphävande förklaringar av typen att meningen med livet är att leva.

Men denna längtan efter mening verkar vara universell. Vi vill betyda något, vi söker sammanhang och skyggar för slump och kaos. Vi önskar något utanför den obönhörliga förändring och upplösning som präglar allt vi känner till.

I det moderna samhället har många inte längre en allsmäktig gud att ty sig till för tröst och för att slippa försöka förstå. Upplysning och förnuft jagade vidskepelse från manegen. (Men tyvärr jagades aldrig Gud ut ur manegen, alltför många vittnar om hur ”sjukdomen” bitit sig fast.) Romantikens motreaktion i form av upphöjande av naturens harmoni som ett substitut för Gud lyckades inte välta rationalismen. Det oföränderliga är försvunnet, vi är hänvisade till historiens och teknikens ständigt skiftande strömmar. Förnuftet har lett oss till ett land utan karta där vi får skapa vår egen mening, våra egna värden, vår egen identitet.

Frågan är hur mycket som är en egen identitet, en egen mening: Tänk er bilden av ”skrikande fans” – vad ser ni framför er då? Chansen är troligtvis väldigt stor att ni ser gråtande tonårstjejer som gapar stort bakom kravallstaket, med något pojkbands bild på t-tröjorna. Säger jag ”skrikande supportrar” anar jag att ni snarare ser män, unga män, gamla män, smala män, tjocka män, på en fotbollsläktare, eller på ishockeyns läktare

Varför anses inte manliga supportrar som lika småkorkade eller pinsamt hysteriska? Fördomen bärs av en rejält patriarkal idé om ”att tonårsflickor inte skulle ha någon egen kärna, de är blott tomma kärl som andra fyller på”. En bild av Bibelns i högsta grad kvarlevande kvinnosyn! Vi tar en tredje bild, en bild av religiösa som hysteriskt ”talar i tungor” i något heligt palats. Även här blir det bilden av tomma kärl någon fyllt på. Och de tre bilderna är ju faktiskt samma psykologiska reaktion inför idolen/idolerna. (Det går att fylla på bildspelet, med t.ex. rasister som gapar på gator och torg om att allt, precis allt, är bögarnas/invandrarnas och flyktingarnas fel, samtidigt som de bär idolens symbol).

Psykologiskt är det inte svårt att förklara behovet av drömmar, en mening med livet o.s.v. men ärligt, vad gör du om du vandrat lyckligt leende i paradiset i tiotusen år? Nog får man bilden av en konstant och evig överdos av psykofarmaka? Bara tanken ger mig rysningar av total tristess.

Det mänskliga ”jagets” narcissistiska bubbla är främst vävd av myter, fördomar, allmänt ”hittepå” och ofta, ett primitivt revirhävdande . Gud är bara en i mängden av myter och religionerna är främst (enbart?) en spegling av mänsklig fantasi. Dessutom ett utsökt verktyg för allehanda diktatorer som vill få ”fåren” att lyda. Tyvärr så dominerar fortfarande religionerna om man ser globalt och här hemma hatas ”djuret” för att han är ateist. Jag ler roat åt djuret människa och läser vidare…

”Vår tidsuppfattning och medvetenheten om vår dödlighet brukar sägas höra till det som väsentligt skiljer oss från andra djur, men den kontroversielle brittiske filosofen, idéhistorikern och kritikern John Gray vill göra oss uppmärksamma på att det inte betyder att vi så att säga har lämnat djurriket. Människans stora självbedrägeri innefattar föreställningen att vi på något sätt frigjort oss från jordens övriga varelser. Vi förnekar vår dubbelnatur och tror oss ha lämnat ”djuriskheten” bakom oss och i stället blivit herrar, inte bara över jorden, utan också över framtiden.”

Givetvis är vi bara ett djur som lever i Kognitiv dissonans – att härbärgera motstridiga värderingar och synsätt – är vårt normaltillstånd. Vi förnekar verkligheten för att kunna behålla vår världsbild intakt. Det ligger en nödvändighet i ”större respekt för icke-mänskliga djur. Han anser att det inte i första hand är språk eller medvetenhet som utgör den stora skiljelinjen mellan oss och andra varelser, utan skriftspråket. Det låter oss bevara erfarenheter, åsikter och tankar, och har också givit upphov till en abstrakt värld som vi lätt misstar för verklighet. ”Skriftspråkets utveckling har gjort det möjligt för människan att skapa filosofier i vilka hon inte längre tillhör den naturliga världen.” Och härur kommer en stor del av våra bekymmer och problem med vår gåtfulla existens: vi hör egentligen inte hemma i denna värld, men var hör vi då hemma?”

 
Jag är ett djur, jag har mitt ”paradis”, det ligger i min själ, i min fantasi. Djupt därinne och fram till ytan, lever jag och är. Det räcker väl så, precis som det räcker väl så, när vi respekterar andra djurs rätt att vandra här. Vi är inte förmer, vi bara är ett djur bland andra…och vi hör hemma här, bara här!

 



The Wolf poem…

 

The autumn blood

flows in my veins

longing

torn out of time

like a raging wind

touched

by you.

 

The Darkness falls

full moon rising

and the Wolf wanders on

like a gentle touch

the rain stroking my fur

return to innocence

return to the wild

 

Longing

torn out of time

like a raging wind

touched

by you.

 

I am walking

in the shades of sorrow

in shame

I did take the easy way out

and away…

I plant a pain in my soul

and broke a heart

 

return to innocence

return to the wild

 

Wanders on, whit a hope that

some day

I´l be touched by “you”

again

your fragrance

your smile

echoes in my soul

 

echoes in my soul

 

echoes in my soul

 

 

Longing

torn out of time

like a raging wind

touched

by you.

 

Return to innocence

return to the wild

return to innocence

return to the wild…

 

vargen_jag.jpg.rZd.137378

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Min konst!, Religionskritik och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.