…ett moraliskt/etiskt dilemma?

Tänk att du känner någon, känner tillit till personen och följande händer: Fall A. Personen jobbar inom en social verksamhet som tar hand om ungdomar med psykosociala problem, missbruksproblematik med mera. Du har själv ingen koppling till verksamheten, men får återkommande detaljerad information om de ungdomar hen är med om att ”vårda”, det är information om allt kring familjeförhållanden, diagnoser, deras personliga problem m.m. och allt i extrem detaljform.

Personen som informerar dig har tystnadsplikt, arbetar under en sträng sekretess, men hen bryter den ständigt och dessutom fullt medvetet. Till bilden hör också att personen är djupt religiös och ser sig själv som en väldigt god individ, och givetvis mycket finare än dem hen ”vårdar”. (Antar hen tycker sig stå Gud nära?).

Till bilden hör också att hen tidigare under många år varit aktiv i sekten ”Familjen” (Tidigare kallad ”Guds barn”). Denna sekt är omgärdad med rykten/misstankar om pedofili och sexuella övergrepp på barn. Sekten använde också sex som en metod att locka nya medlemmar. Personen ifråga är inte pedofil, hen vägrar däremot att prata om eller ta avstånd från sekten. Hen hade behövt en seriös avprogrammering utförd av proffs! 

Hen är däremot troligen hebefil, någonting hen delar med många av Sveriges män. Det jag finner bisarrt är att ”hen” ofta påtalade att ”vården” är stigmatiserande, tro fan det när hen själv intensivt sprider destruktiv information om dem hen ”vårdade” till alla som vill lyssna till skitsnacket! Till bilden hör också att personen i fråga ofta omtalade de flickor han ”vårdade” med en utpräglad ton av sexuella anspelningar.

(PS: När ”hannen” ställde sig och pissade i min brevlåda som revirmarkering, då visade hen verkligen sin kristna och vuxna nivå.  Jag skrattade mest åt tilltaget även om det var ett trist jobb att städa brevlådan innan morgontidningarna anlände. Jag förbannar mig själv lite över att jag inte snabbt och enormt hårt slog igen locket över hens vätskespridande lilla yttre bihang och förvandlade den till en liten söt bäversvans.  Då skulle troligtvis hens fullständigt desperata sexualbehov drivit hen över gränsen och hen hade själv blivit ett akut psykologiskt vårdfall.  🙂  DS.)

Skulle du reagerat, gjort en anmälan mot denna man?

Jag gjorde aldrig någon polisanmälan. Arbetsgivaren (kommunen) tyckte jag skulle låta bli. Man undrar lite över anledningen till denna vädjan? Man nöjde sig med en omplacering efter att jag avgett bevis (namn på ungdomar och en beskrivning kring vad personen delgett mig för sekretessbelagd information). Dessutom informerade jag ett par av ungdomarnas föräldrar.

Fall B.

En kvinna organiserar en insamling för att hjälpa fattiga barn på Balkan. Bland annat via en auktion. De pengar som auktionen gav, ca 20 000 Skr, går direkt i hennes privata ficka och redovisas aldrig i insamlingen.

Du konfronterar personen och hon erkänner att hon tagit pengarna för privat bruk. Hon är inte ångerfull och fullt medveten om att hon gjort fel. (Att hon erkänt för dig spelar bevismässigt mindre roll eftersom hon i efterhand kan förneka detta och ord kommer att stå mot ord om inte polisen gör en noggrann utredning).

PS: Kvinnan kom hit med en målning hon köpt och lämnade tillbaka den ( Jubel!) Hon tyckte det var pinsamt att äga en av mina målningar efter det att jag avslöjat henne! ( 🙂 ).

Hon har dessutom avsagt sig all vänskap med alla sina invandrade vänner och blivit medlem i SD…det är så ”trollen” skyddar sig!  ” – Jag stal för att överleva, jag visste inte vad jag sysslade med,  men det är blattarnas fel!” Hon är verkligen ett typexempel på svensk linjeavlad inavel! DS.

Skulle du polisanmäla?

Båda fallen handlar om personer du känner väl och en reaktion, en anmälan, innebär att er relation förstörs och du riskerar en social reaktion…att du sviker om du anmäler, du ”golar”. Tystnad innebär att man accepterar brotten för att en ”vän” begått dem och jag undrar, är det inte exakt så korruptionen breder ut sig i ett samhälle? Jag vill hävda att båda dessa fall (jo, de är sanna och båda individerna jag berättar om är ”blåögda” svenskar) styrker människans primitiva grund, det handlar om överlevnad i båda fallen, ekonomisk överlevnad i fall B och psykologisk överlevnad i fall A. Han gör sig lite finare än andra för att kunna se ner på dem som behöver stöd och hjälp…och den ”fernissa” han använder är sin religiositet, sitt goda förhållande till Gud.

Fall A handlar också om reproduktionsdriften, men i en form som innebär en dragning till väldigt unga ”kvinnor”. För mig är inget av fallen något större moraliskt problem, men på grund av reaktioner jag fått av andra som anser att händelserna bör tystas ner och att brotten är så ringa att de ändå inte ger några strängare straff, så skall man vara ”snäll” och hålla käft, så frågar jag…

…vad skulle du gjort?

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till …ett moraliskt/etiskt dilemma?

  1. mariadesuede skriver:

    Jag har ju redan polisanmält liknande fall, inte för att jag trodde att det skulle leda nàgon vart, mest för att markera min ställning. Jag har ju arbetat inom ambulanssjukvàrden och som personlig assistent, det finns mycket som jag vet som jag inte kan säga dig än idag… Jag skulle bli glad om nàgon markerade att jag hade gjort fel, inte till en början, men med en viss eftertanke…

    Fallet B är ju ett rent bedrägeri… Det är omoraliskt!!!

    Kram

  2. arrami54 skriver:

    Tycker nog båda fallen är gravt omoraliska, visst är det bedrägeri i fall B, men sekretessen finns till av mycket goda skäl!
    Givetvis blir man glad om omgivningen (vännerna) reagerar när man gör fel, vad har man annars vänner till? 😉

    Kram.

  3. lattengileye skriver:

    Jag vet faktiskt inte, ärligt talat. Det bästa jag kan ge nu är ett rungande ”kanske” eller ”jag vet inte” – men jag skulle nog försöka förmå dem att ändra sig, men SKULLE jag förmå mig själv att anmäla det så skulle jag gå hela vägen. Alltså att spela inte lite privata samtal osv- Har jag en gång bestämt mig så har jag.
    Och man kan ju fundera på vad sådan vänner är värda om de kan göra så mot sådana de förmodas hjälpa, vad kan de då inte tänkas göra mot en själv, Eller måhända de är fega stackare som bara ger sig på de svaga.

  4. arrami54 skriver:

    Dina sista två rader är intressanta och hur ser det ut i korrupta samhällen? Jo, de svaga råkar illa ut, både ekonomiskt och etiskt!
    Givetvis kan dylika ”vänner” göra exakt samma sak mot dig (och lär göra det förr eller senare) och det enda moraliskt godtagbara är att reagera, om man reagerar som du skriver genom att försöka få dem att ändra sig eller via anmälan kan kanske vara egalt. Men hur lätt ändrar folk ett invant beteende och har alla den självinsikt som krävs för en beteende förändring, är inte den största risken att de vänder sig mot den som kritiserar?

    Att införskaffa bevis innan man anmäler är klokt och att till exempel spela in ett samtal (förutsatt att du själv deltar) är både lagligt och korrekt.

  5. tengileye skriver:

    Det är ju däri det svåra ligger, att ändra på ingrodda vanor och ”de är ju ändå vänner”, Men är det då sådana vänner man vill ha? Och det är jobbigt och besvärligt även från andra håll än just de som anmälts. Och för min del skulle jag ha svårt att gå in på saker just i första fallet, att man vet mer än vad man borde, men visst det är ju tyvärr det enda sättet i det fallet. Men jag tror just inte att såna människor ändrar sig, om de är just på det sättet. De har säkert gjort det innan och kommer att göra det igen, även om de blev påkomna den här gången.

  6. arrami54 skriver:

    Exakt. Individen i fall A beteende sig på ett sätt som fick mig att under en tid noga studera hur han bemötte mig, ganska nonchalant och ytligt visade det sig. Likaledes var de omdömen han fällde om mig när jag inte var närvarande, inte de ”snyggaste”. Jag insåg att hans människosyn var det den var, vänskapen handlade mest om att jag var ett medel att ”fylla ut” hans ensamhet med, och avslutade relationen. Han har behandlat människor så förr och lär fortsätta göra så.
    Fall B är på alla sätt enklare, personen hade en svår ekonomisk sits och bedrägeriet var en typisk ekonomisk överlevnadsreaktion …ett typexempel på när ekonomiska klyftor och fattigdom sliter sönder inte bara relationer, moral utan till slut även samhället.
    Fall B har jag lätt att förlåta, i fall A blir det omöjligt då individen har en syn på andra som medel för honom själv, en vidrig inställning som gör honom omöjlig att vara nära, eller förlåta.

  7. Kicki skriver:

    ”….är inte den största risken att de vänder sig mot den som kritiserar?”

    Jo, den erfarenheten har i varje fall jag. Så är det till 99 procent! Äh, jag skulle nog med lätthet kunna påstå att det är så i 100 procent av fallen. Har egen erfarenhet av båda fallen, men själv aldrig anmält, utan ifrågasatt och sagt ifrån. Då har man ansetts som besvärlig och det vänds genast emot en själv.

    Fall A är så vanligt och vidrigt att det knappt finns ord för det. Det finns mängder av den kategorin som exempelvis arbetar inom den sociala sektorn…
    Känner ingen personligen, och har definitivt ingen tillit till några myndighetspersoner (som din fråga egentligen var avsedd som). Men det hjälps inte… jag har sett så mycket av den skiten så jag avvecklar mig själv istället – definitivt.

    Du har rätt – människor mår bra på att ”förtrycka” andra för att i eget syfte lyfta sig själva och må bra. Jag vet knappt någon som inte har de egenskaperna…
    Har sett det på mycket nära håll. (I min egen kärnfamilj) och själv fått ett helvete när jag börjat ifrågasatt och ta upp saker som allteftersom kommit upp till ytan. Svåra saker som varit väl undanträngda. De har istället skapat rädsla hos dem, att jag ”börjat minnas” och då har de ”organiserat” sig istället och påtalat vitt och brett att JAG minsann är psykiskt sjuk. Allt för att kunna rädda sitt eget skinn.

    När jag tidigare sagt ifrån, vad jag tänker och tycker om saker och ting, har personer tyckt att det är jättebra,, tills dess att jag ifrågasätter dem själva!! Då jävlar blir det annat ljud i skällan. Man ska inte alltid säga vad man tycker har jag fått erfara – ”För det kan såra”!

    SÅRA!!! Såra vem…
    hehe… Jo, i slutänden har det alltid slagit hårt tillbaka på mig själv – fastän de VET att jag har rätt.
    Jag litar knappt på en ”käft”

    De fyrbenta och små barn ljuger aldrig. Barn är raka, tydliga och ärliga innan de lärt sig det ”sociala spelet…” eller vad man ska kalla det.
    De fyrbenta däremot, de är ALLTID klara och tydliga i sitt ordlösa språk – Alltid trovärdiga – rätt igenom.

  8. arrami54 skriver:

    …känner igen och delar din bild.
    I båda de två fall jag nämner är jag nu enligt de två ovan omnämnda den som gjort fel. I fall A är jag en ”störd” ateist, i fall B en person som förstört hennes liv eftersom hon är avslöjad och folk känner till att hon stal pengar som skulle gått till Europas fattigaste barn och familjer.

    Det är bara att inse att människor gör vad som helst för att skydda den sociala bilden av sig själva, hur falska de kan vara och att tyvärr många spelar fult. Min erfarenhet är däremot att många står för vad de är utan att döma andra, de försöker istället bättra sig…

    Djur är ärligare och skönare att umgås med många gånger.

    Ha en skön helg och må bättre än bra!

  9. Kicki skriver:

    Hehe..då är vi två ”störda” ateister… 😉 De två värsta har nämligen anslutit sig till kyrkliga uppdrag för att ”gömma” sina tragiska bakgrunder. Frid vare med dem..

    Bra att du fått erfara en sådan sida hos folk… det inger ju hopp…
    Jag släpper ingen inpå livet och därför lär jag heller aldrig få uppleva den erfarenheten 😉

    Detsamma arrami54,
    Ha en fin helg!

  10. arrami54 skriver:

    😉 Jo, kyrkorna blir likt ett skyddat reservat där man kan söka tröst istället för att ”slipa stenen” och utvecklas i positiv riktning genom att inse sina egna brister.
    Men kristendomen hävdar ju: Se inte skärvan i din nästas öga, se bjälken i ditt eget. …vilket många missar. Det är enklast att skylla på andra, det är så man som jag blir en ”störd ateist” i deras ögon! 🙂

    Må gott!

  11. Ping: ” Du skall icke dräpa”. | Varghjärta

  12. Ping: Auri sacra fames. | Varghjärta

  13. Ping: Religionerna, den destruktivaste kraften. | Varghjärta

  14. Ping: Korrupt nepotism på Försäkringskassan? | Varghjärta

  15. Ping: Han ställde sig och pinkade… | Varghjärta

Kommentarsfältet är stängt.