Fantasi, vårt viktigaste ”sinne”.

Fantasi… är viktigare än kunskap”, citatet tillskrivs Albert Einstein och nog hade han rätt? Fantasin är sinnet där vi möter vår omvärld. De saker som vi rör, ser, läser, känner, hör med mera smälter samman till en ”bild” i vår fantasi. Utan denna förmåga till fantasibild kan vi inte utveckla en empatisk förmåga, att förstå och ”vandra i någon annans skor”.

Sakligt är givetvis inte fantasin inräknat i våra sinnen, men den är en så viktig del av vårt medvetande att jag ändå använder ordet. Fantasi är vårt viktigaste kognitiva verktyg.

Fantasi är förmågan att skapa inre bilder, känslor och föreställningar, i ett ögonblick då de inte upplevs genom syn, hörsel eller andra sinnen. Fantasi är psykets arbete som hjälper till att skapa. Fantasin hjälper till med att ge mening åt upplevelser och förståelse för kunskap; det är en grundläggande konstruktion genom vilken människor förstår världen, och den spelar också en viktig roll när man ska lära sig nya saker. En enkel fantasiövning är att lyssna på någon som berättar en saga, där exakthet av de valda orden är det viktiga för att kunna ”framkalla världar”.

Benämningen används tekniskt inom psykologin för processen att återuppväcka sinnet, percept (tankeskapelse) av objekt som tidigare har meddelats i synintryck. Eftersom denna användning av termen skapar konflikter med den i vardagligt språk, har en del psykologer föredragit att beskriva denna utvecklingsgång som ”avbildning” eller ”bildspråk”, eller att tala om den som ”reproduktiv” (återskapande) i motsats till ”produktiv” (skapande) eller ”konstruktiv” (uppbyggande) fantasi. Inbillade bilder ses med det ”inre ögat”.

Fantasi kan också uttryckas genom sagor som berättelser och fantasier. De kändaste uppfinningarna och produkterna skapades av inspiration från någons fantasi.

Barn använder ofta berättelser eller låtsaslekar för att utöva sin fantasi. När barn skapar fantasi, leker de på två nivåer: dels använder de rollspel för att agera ut vad de har skapat med sin fantasi, och dels leker de sin låtsaslek som om den vore en faktisk verklighet som redan existerar i den berättade myten.

Att fantasin är vårt viktigaste sinne är inte svårt att bevisa, se bara på alla religiösa föreställningar om Gudar. Ingen kan heller förneka fantasins betydelse för vår förståelse av omvärlden, vår problemlösningsförmåga och så vidare…

De som inte gillar sagor kan sluta läsa här, inlägget fortsätter nämligen med ett par fragment ur en längre legend min dotter tecknat ned. Bilderna som illustrerar är undertecknads och tro mig, utan fantasin skulle vi vara gravt handikappade och själslösa varelser…då det vi kallar själ helt enkelt i mycket är det ”sinne”, den funktion, vi benämner fantasi.

leon 50

Legenden om leonernas födelse.

Gorm, den svarta fenixen, såg sorgset ut över det land som för inte så länge sedan var täkt av bördig skog och milslånga, grönskande slätter. Nu var mycket av skogen nedhuggen, det höga gräset hade avlägsnats av människornas stinkande maskiner och ersatts av planterade grödor.

Människans boningar tog allt större plats och de höga svarta tornen, där människan samlade in energin från blixtarna till sina maskiner, växte upp som ondskefulla svampar ur den nu döda marken.

Gorm hörde människornas höga glädjerop och tittade ner mot en av dess många byar. Några jägare hade fällt ett byte och nu jublade byfolket över deras jaktlycka. När Gorm såg deras byte fylldes han av djupaste sorg och förtvivlan. Det var en enhörning, en av de mest kloka och oskuldsfulla varelserna i Shamboria. Alla levande ting visste vilket oerhört brott det var att döda en enhörning.. Alla utom människorna. De dödade enhörningarna för att de tyckte deras vita fäll var så vacker.. Visst är den vacker, tänkte Gorm sorgset. Det fanns inget vackrare än enhörningens fäll, som gnistrade som renaste snö när den galopperade fritt i solljuset…

Gorm flög bort från människobyn, bort från den döda enhörningen…

100_5553

Enhörningar var nu för tiden en ovanlig syn i Shamboria, de jagades hårt av människan och de få som överlevt hade flytt upp i bergen. Det var i alla fall vad han hoppades, han vägrade tro att människan lyckats döda dem alla.. Han flög länge, ständigt sökandes efter en silvervit man, det melodiska klappret av galopperande hovar. Medan han flög sjönk han mod för varje vingslag..

Men så, i en liten glänta, mitt inne i en av de få skogar som återstod, såg han henne. Det var ett ungt enhörningssto, hon låg ner och hennes sidor hävde sig sakta. Det var ingen trygg sömn, snarare påtvingad av utmattning. Människorna hade förföljt henne i dagar och Gorm kände att de inte var långt borta. Gorm såg de tre pilar som smög sig fram mellan träden och han lyckades bränna dem till aska innan de nått sitt mål, men han såg inte den fjärde och pilen nådde tyst sitt mål..

När Gorm såg enhörningens ögon, ögon som inte längre såg, gav han upp ett högt skri av ångest, ett skri som ekade lång över Shamboria. Hans sorg gällde inte endast enhörningens död, utan även människans okunniga blodtörst… Han flög ner över det döda stoet en sista gång och flög sedan iväg, hans hjärta krossat av denna ondska som fyllt Shamborias land..

100_5548

Människan som fällt den dödande pilen, hade hört fenixens ångestskri. Han stod nu över den livlösa kroppen. Han stod utan stolthet, utan glädje över sin jaktframgång. Vad har vi gjort, tänkte han förtvivlat och föll ner på knä. Med darrande hand smekte han den vita gnistrande fällen och för första gången i Shamborias historia fälldes en människas tår över en annan varelses död…

När Gorm en tid senare återigen flög över det land som människorna erövrat, såg han att en förändring hade skett.. De svarta tornen dolde inte längre den blå himlen, människorna hade slutat skövla skogen och odla sina monokulturer av grödor med gift, konstgödning och överbevattning, istället hade börjat plantera ny skog och Shamborias gröna gräs hade återigen börjat växa över de stora slätterna.. Även enhörningarna hade återvänt, de hade inte längre något att frukta från människorna…

Gorm hade tillsammans med enhörningarna bestämt att människorna skulle få en gåva, en gåva så att de aldrig skulle glömma det som varit.. Den gåvan innebar, att när en människa dog, skulle hennes visdom och godhet inte gå förlorad, den skulle formas till en varelse, en varelse som inte kan känna hat och ondska, en varelse som ska föra vidare människans visdom och se till så att historien aldrig upprepade sig..

Denna varelse var Phantera Leona, och från den dagen skulle leonerna för alltid finnas vid människans sida och med sin godhet och visdom lära dem om livet, naturen, alla levande varelser och människans egen historia.. Hur det var nära att sluta så illa, men att människan tillslut fick upp ögonen för sina egna illdåd och vände död till liv…

leon54

Gorma och enhörningarnas gåva till mänskligheten var Leonerna och hur en människa möter denna trogna vän kan berättas så här:

En timme passerade utan att något hände. Amanda höll på att dåsa till då facklorna plötsligt flammade upp och stora, snirkliga, blå bokstäver framträdde på grottväggen.

Hon reste sig upp på stela ben och läste den lysande texten på väggen.

Då en människas fysiska kropp dör, lever själen vidare, och ställs då inför ett prov, där goda och onda handlingar under livstiden vägs mot varandra. Om de onda handlingarna väger högt och själen är mörk, förintas den och människan slutar att existera för all framtid.

Men om de goda handlingarna är många och själen är ljus och ren återföds den på nytt, till en varelse, oförmögen att känna ondska och hat, en varelse med en själ så vis och god att den inte kan förgöras.

Denna varelse är Phanthera Leona.

Så träd in, du sökande, in i vishetens hjärta och finn dig en vän, som med sin vishet och sitt mod ska hjälpa dig genom livets väg.

Och då ditt liv har nått sitt slut, ska era själar förenas och ni ska bli ett.

Då hon hade läst klart budskapet syntes en tunn, blå linje som sträckte sig längs väggen och formade en dörr. Texten försvann och istället framträdde ett handtag på den skrovliga ytan. Amanda sträckte spänt fram handen och tryckte ner handtaget. Den tunga stendörren knarrade lätt då den öppnades och hon tittade försiktigt in i utrymmet bakom med dunkande hjärta.

Det verkade vara väldigt stort och hon kunde ana konturerna av någonting innanför, men det var omöjligt att se vad det var, då facklornas sken inte förmådde tränga igenom det kompakta mörkret i rummet.

Hon tog ett djupt, skälvande andetag, öppnade dörren på vid gavel och gick in.

Så fort hennes fot nuddade golvet hörde hon ett knarrande ljud bakom sig. Hon tog ett skutt framåt och undgick precis att bli träffad av den tunga dörren då den slog igen med ett brak.

Ett kompakt mörker omslöt henne, men så fick hon syn på en ljus cirkel, några hundra meter längre fram. Cirkeln verkade bestå av ett gyllene dis som svävade över marken.

Hon gick beslutsamt fram till den och satte sig ner på golvet. Hon kunde inte förklara varför, men på något sätt visste hon helt enkelt att det var vad hon skulle göra.

Så fort hon satt sig ner lystes rummet upp av hundratals facklor.

Wow, flämtade hon och såg sig förundrat omkring. 

Rummet hon befann sig i var gigantiskt. Det var helt runt och på den långa väggen, för det fanns ju faktiskt bara en vägg, brann de hundratals facklorna med en halvmeters mellanrum.

Men det var inte rummets storlek som var det mest otroliga, utan istället vad som fanns däri.

För med undantag av dörren, platsen där hon satt och vägen däremellan var rummet fyllt av små leonstatyer. Det måste finnas hundratals, nej tusentals, statyer i rummet och alla hade de sina stenansikten vända mot cirkeln i rummets mitt.

Chocken hade knappt lagt sig, då facklornas sken dämpades. En plötslig vindpust fick hennes hår att fladdra till, sedan gick ett sus genom rummet och alla leonstatyerna började glöda med ett övernaturligt sken. Ett nytt sus, och skimrande dis i regnbågens alla färger steg upp från de glödande statyerna och virvlade runt i rummet, som fylldes av jollrande skratt.

En efter en vaknade statyerna till liv, sträckte på sina små vingar och lyfte från marken.

De små leonerna flög i full fart igenom rummet, ibland susade någon av dem förbi Amanda där hon satt på golvet med hakan vid knäna.

De fanns i alla möjliga färger och former. Där fanns svarta, vita, bruna, sandfärgade, gråa, fläckiga, prickiga och randiga. Hon tyckte sig till och med kunna se en liten rödbrun leon med kort, stubbig svans som påminde om ett lodjur.

Då och då kunde hon känna en våg av värme och tillit skölja över sig, samma känsla hon fick då hon såg in i Lánors ögon. Någonstans därute bland de flygande, skrattande leonerna fanns hennes alldeles egna vän, hon sökte med blicken efter honom, men det var nästan omöjligt att särskilja dem på grund av det stora antalet.

En skymt av en silvergrå svans, en gråvit vingspets, sedan försvann han igen. Ett namn, han kallade på henne, hon visste att hon måste kalla på honom…

Arrami, viskade hon tyst. I samma stund hon uttalat namnet klingade skrattet av, facklorna släcktes och rummet försänktes åter i ett stilla, kompakt mörker.

Då facklorna åter tändes hade leonerna än en gång förvandlats till statyer. Men framför Amanda stod han nu, en silvergrå liten varelse, med mage, nos och tassar vita som snö. Hon fylldes av en obeskrivlig känsla av värme då hon såg in i hans klarblå, glittrande ögon. Den oro och rädsla hon tidigare känt minskade och hon kände sig på något sätt… hel, som om hon förr haft en tomhet inom sig som hon inte varit medveten om, en tomhet som nu fyllts.

Arrami, sade hon lyckligt och skrattade till.

Hej, Amanda, sade han med ett stort leende och sträckte på sina silverskimrande små vingar. Visst var det en häftig föreställning! Jag har varit med om den många gånger, men aldrig hittat min människa. Förrän nu, fortsatte han lyckligt.

Är du redo att bege dig ut i den riktiga världen? frågade Amanda och reste sig upp.

Jag kan knappt vänta! tjoade han. Kom igen nu så sticker vi, man får så mycket spring i benen av att vara en staty!

Han skuttade bort och satte tassen mot dörren, som genast gled upp.

När de kom ut i den långa gången tog Amanda fram en tändsticka, och snart flammade rännan upp och visade vägen ut ur berget.

När en människa kommer hit för att finna sin leon så får vi veta allt om henne, sade Arrami uppspelt. Så jag vet att du kommer från en annan värld, att du är Schamborias beskyddare och att du är här för att besegra manticoran. Jag måste säga att det är en stor ära att få vara din vän!

Det är en ära att vara din vän också, sade Amanda och log åt ivern i hans röst.

Visst ska det bli spännande! fortsatte han ivrigt. Vilka äventyr vi ska vara med om, slåss mot monster och…”

sagan fortsätter, men tji fick ni för nu.

 

100_7590

(En av min dotters små skulpterade Leoner, fångad i bur hos undertecknad. 😉 ).

vacce-sepia1b mellan b

 

Annonser
Det här inlägget postades i Min konst!, Sagor och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Fantasi, vårt viktigaste ”sinne”.

  1. Ping: ” Du skall icke dräpa”. | Varghjärta

  2. Ping: Sommaren dör… | Varghjärta

  3. Kicki skriver:

    Hahaha..ja sannerligen, där fick man allt tji.. (ungefär som om man hade ”plöjt igenom” en bok på 499 sidor och sista sidan var utriven… ;-P
    …typiskt när det var som mest spännande… 😉

  4. arrami54 skriver:

    …förhoppningsvis ligger boken en dag i en bokhandel nära dig. Då får du läsa resten! 😉

  5. Kicki skriver:

    ..ser verkligen fram mot den dagen…gillar berättelsen skarpt! 😉

  6. arrami54 skriver:

    …tack. Skall hälsa min dotter det, det är hon som skrivit sagan om ”Leonerna”. 😉

  7. Kicki skriver:

    Jo, jag läste det. Verkar vara en go o fin dotter du har, med massor av skaparglöd och fantasi. (Såg ju alla de små fina ”leonerna” hon gjort till sina arbetskamrater) ❤

  8. arrami54 skriver:

    …jo, hon är en vacker själ! 😉

  9. Ping: Jag är som du! | Varghjärta

Kommentarsfältet är stängt.