…en liten skadad fågel.

 

Vi mötte henne på den sista nattpromenaden i går, hon försökte gömma sig invid ett elskåp, men min älskade vita ”varg” uppmärksammade mig på henne. Att hon var nedkyld, uppgiven och skadad var uppenbart och det kom inget motstånd när jag böjde mig ner och försiktigt plockade upp och placerade henne innanför min tjocka vinterfodrade jacka.

Väl hemma placerade jag henne på köksgolvet och stängde ut alla katterna, de protesterade och menade att: ” – För alla hundar, vad gör du? Det där är ju helskönt käk ju, färskt och prima…nu får du ge dig, vi skall in dit!”

Det var framförallt ”peppe” som protesterade av katterna, protester inte utan höjd röst och jag hörde senare hur han genom att hänga på handtaget försökte öppna dörren…men tji fick han, köksdörren är trög.

Hon blödde lite och jag placerade ut några små vattenskålar, frö av lite olika sort och lite sand/små gruskorn. Undersökningen visade en skada på ryggen, inte speciellt djup och jag undrar om det är en Duvhök som varit framme?

100_5519

Jag satt en stund på köksgolvet, småpratade, visslade och försökte ”flörta” lite med henne via lite utdragna blinkningar och genom att blunda. Detta brukar lugna och hon ”burrade” upp sig, sjönk ner i ”viloläge” och jag gick ut ur köket. Under dagen har hon blivit piggare och piggare, vi har bara varit inne i köket fyra gånger, lite kaffe vill man ha och varje gång har hon protesterat livligare och livligare. Tror värme och lite mat gjort susen och hon får bo kvar några dagar till, när hon försöker flaxa ut, ja då får hon…flaxa ut!

Det har blivit hämtmat idag, bra ursäkt att ha en inneboende i köket som inte vill bli störd och en pizza är faktiskt inte helt fel ibland. Katterna är fortfarande sura och börjar mumla om att hämta förstärkning,… hela kavalleriet!

the_king_will_come v

PS: I dag  (25:e januari) vid klockan 09:00 ca, började ”Casiopeja” bearbeta köksfönstret…” – Nu vill jag ut!”…så jag öppnade och hon flög ut, lätt vingligt och landade först några meter utanför huset, men tog sedan sats och försvann över hustaket. Där stod jag, med vinterkylan smekandes mig och mumlade ett: ” – Lycka till nu!” och katterna fick sedan återta köksreviret, under det att jag började skura golv med mera… DS.

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Min konst!, Natur och miljö.. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till …en liten skadad fågel.

  1. anita skriver:

    Vad gör man inte för att rättfärdiga en pizza eller två! 🙂

    En fin liten berättelse som gör mig varm om hjärtat. Tack!

  2. arrami54 skriver:

    …jo, man gör vad man kan för att rättfärdiga en pizza! 😉
    I dag lät duvan mig smeka henne lite i nackfjädrarna och hon åt ur min hand. Hon ”busar” lite och ställer till lite oreda, men verkar piggare och har suttit en stund vid fönstret och längtat ut. Det verkar som hon snart är frisk och fri igen…

  3. anita skriver:

    Det är nog en fredsduva, tror du inte . . . så fint att du gett den nytt liv!

  4. arrami54 skriver:

    Det är iallafall en fredlig duva och det jag kanske gett henne är mer tid….och hon ger mig mängder med bilder på en duva och tid att studera duvors fysionomi noga, någonting jag har glädje av nästa gång jag vill måla en ”fredsduva”. 😉

  5. anita skriver:

    Korsbefruktning! 🙂

  6. arrami54 skriver:

    …jo, man fångar de tillfällen man får! 😉

  7. Anemone Nemorosa skriver:

    Det var fint av dig Thomas, att ta hand om en skadad fågel. Det är inte många som skulle ha brytt sig om den, det var ju bara en duva och det kryllar ju av dem, säger de.

    Jag har tagit hand om många skadade och föräldralösa djur. Hade en kull harungar, vars mor blivit överkörd. Jag nappade upp dem med modersmjölksersättning och en docknappflaska med ventilgummi som napp. Från början var de 9 och när sommaren var slut och hösten kom så hade jag klarat 7 av dem. Har ett foto där jag sitter med min favorithare i famnen. Jag fyller 8 år och sitter och tittar på tårtan. En av dessa harungar kom tillbaka i 3 år. På vintrarna satte han sig utanför dörren och stampade med bakbenet i trappan tills vi hörde honom. Han ville ha limpa, vilket han naturligtvis fick. Ibland ringde grannen och sa att haren satt och tiggde hos dem och att vi fick hämta honom, så han åkte bil också.
    Efter ett tag så skaffade han sig en egen familj och sedan blev det längre och längre mellan besöken, men jag kommer aldrig att glömma lille Skutt, som han fick heta.
    Har även haft ekorrar, sädesärlor, rävar, fler harungar ett kid och en duvhök som jag tagit hand om när de varit skadade.

    När jag jobbade i ladugård så hade en av kvigorna kastat sin kalv. Den var bara 5 månader gammal och inte fullt utvecklad, men den levde i alla fall. Kalven låg i dyngrännan och den var väldigt kall så jag fick spola den med varmt vatten och torka den med hårfönen innan jag kunde mjölka kvigan så han fick lite mat. Mamman ville inte veta av honom så jag fick bygga en liten box av halmbalar och hänga upp en grislampa så han fick det varmt och skönt. Jag sov hos denna lilla kalv i 2 veckor, han ville ju ha mat stup i kvarten. Till slut skrek han så fort jag gick därifrån och då fick han helt enkelt följa med mig dit jag gick.
    Jag kan lova dig att det var många som pratade om den där kalven. Han var inte större än en golden retriver och han fick ha en fölgrimma på sig om vi skulle gå någon längre sträcka.
    Jag döpte honom till Lillen, för han var liten och det var inte kul när bonden skulle skicka honom till slakteriet. Då sa jag till mig själv att jag inte skulle rädda fler kalvar, men det löftet kunde jag inte hålla. Det är en annan historia

  8. arrami54 skriver:

    …vi är rätt många som försöker hjälpa skadade djur, du själv har ju många kul (och en del mindre kul) minnen av dessa upplevelser. Ofta blir det fina minnen, de gånger man lyckas hjälpa…ja, du vet uppenbarligen detta. 😉

Kommentarsfältet är stängt.