…en vandring i minnets Allé.

 

Solen var redan uppe och värmde fötterna som dansat i grunt vatten och skrämt upp både Häger och soldyrkande Bolmenöring. De unga fötterna sprang halvvägs i vatten och halvvägs i sand på väg mot båten. Det var dags för helgens sakletartimmar, det hade varit dans i Sjöhagen kvällen och natten innan och folket tappar allt möjligt när vodkan förstärkt deras livskåta drömmar…och detta hade jag tidigt lärt mig utnyttja.

Solen smekte mig denna tidiga sommarmorgon, det var tyst och sjön låg spegelblank, det enda som hördes var årornas beröring med vattnet och gnisslet från årtullarna. Jag njöt av synen, Råön låg en bit bort och mellan ön och Sjöhagen såg jag det vita flötet som berättade var min ålrev låg…jag skulle vittja den senare, men först…sakletartid!

De brukade vara väldigt lönsamma dessa tidiga sommartimmar efter dansen, folk stoppade lösa sedlar mellan plasten som omslöt cigarettpaketen, eller i dem…ibland hittade man lösa sedlar direkt på marken, plus mynt i alla valörer och smycken. Sommaren som gått året innan lärde mig en läxa, jag hade hittat en tjock Bismarclänk i guld… Som ”snäll elvaårig pojke” hade jag lämnat den till polisen och fick hela fem kronor i hittelön. Jag kommer aldrig att glömma besvikelsen, polismannen hade sagt att jag skulle få tio procent i hittelön, men den snåla damen i Sparbankens kassa som tappat guldlänken gav mig en skrynklig femkronorssedel…fem kronor, jag hade räknat med minst femtio…besvikelse!

Den ”snälla pojken” blev stygg ett bra tag och lämnade aldrig mer in upphittade smycken, han lade dem i en träask och gömde den…medveten om att det inte var helt okej att behålla upphittade saker, men varför vara snäll i en värld av snåla och elaka giriga vuxna?

Vi hade rott in vid Sjöhagens strand kvällen innan, men blivit bryskt utslängda igen av vakterna och kioskägaren, små ungdjävlar hade inte där att göra fick vi veta. Så kanske det var delvis därför blev det en enorm lycka att upptäcka att kiosken inte var låst denna morgon.

Det var en lycklig ung pojke som rodde tjuvbytet, hela kioskens godisförråd, till Råön och den väl dolda hyddan…vi hade godis, jag och hela gänget, som räckte sommaren ut! Den stora gamla armelåren i trä fylldes med godis och låstes omsorgsfullt och därefter inspekterade jag snabbt vår välbyggda skogskoja, det finns vissa fördelar med scoutrörelsen, trots att jag bara var en ”vargunge” så hade jag lärt mig bygga rejäla kojor och den låg väl dold bland öns gamla granar. Efter avslutad inspektion och spaning efter eventuella vittnen rodde jag leende mot ”flötet” för att vittja ålareven.

Fångsten blev blandad, några ålar och lite mört, bra att spara till nästa rev och jag rodde hemåt igen.

Jag hade precis lagt fångsten i sumpen och var på väg att gå hem till sommarstugan när kioskägaren kom ångande. Stefans pappa, som hade båtplatsen bredvid vår var som tur på plats när kioskgubben greppade mig och började skälla. Han stoppade gubben från att börja slå på mig…

– Men ungdjäveln har tömt min kiosk på godis!” …försvarade han sig när Stefans far undrade vad som stod på…?

Jag nekade och förklarade gråtande (rädd var jag!) att jag bara vittjat min ålarev. Stefans far gick igenom båten och fann inte ett spår efter något godis.

Stefans far skällde ut kioskgubben och frågade sig hur fan han kunde ge sig på oskyldiga barn, kioskgubben gav mig en sur ursäkt och gick hem…det gjorde jag också, lätt skakig av den strid som pågick i mitt samvete. Men halvvägs hem lade sig lugnet åter i min unga själ: ”- Gubbjäveln får skylla sig själv om han inte låser!” …blev min barnsliga ursäkt.

Mor var vaken när jag kom hem och det enda hon fick veta var att jag fångat tolv rejäla ålar och sommaren förflöt som alla andra somrar vid sjön Bolmens strand, men denna sommar var jag alla sommarbarns kung i Sjöhagen, jag hade ett outsinligt förråd av godis.

 

Ingen fick någonsin veta hur skyldig jag var, förrän nu och nu kvittar det. Kioskgubben är sedan länge död och bara jag vet om historien är sann eller inte och vem kan döma ett barn som finner ett himmelsrike i form av stora mängder godis som ägs av en surdegsgubbe som var heldum kvällen innan?

 

547654_460520613984992_1316428317_n

 

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till …en vandring i minnets Allé.

  1. anita skriver:

    Det är preskriberat nu . . . och om bilden föreställer ”han med de unga fötterna ”så verkar han numera leva i harmoni med skapelsen. 🙂

    Tack att jag fick vandra bredvid dig en liten stund i minnets allé!

  2. arrami54 skriver:

    Varsågod. Bilden fick jag i inkorgen igår, den väckte ett minne och jag berättade ett annat minne från samma tid, du vet bilden fick mig att börja vandra i minnenas mångtonade Allé. Bilden föreställer inte mig, men kan bli lätt lik om ca 30 år och vad det gäller harmoni med skapelsen så pendlar den nog för oss alla mellan harmoni och disharmoni, livet är en ”berg och dal bana”. 😉

  3. Anemone Nemorosa skriver:

    Din förmåga att levandegöra en händelse i text är banne mig outstanding. Har faktiskt en liknande ”godishistoria” i mitt eget bagage,(en hockeytrunk med ”Pigall, Dajm, Japp och lösgodis). Men, som sagt, det var länge sedan. Då var man olydig när man pallade jordgubbar i grannens jordgubbsland eller retade gamla ilskna tanter. Äter du fortfarande godis?

  4. arrami54 skriver:

    Tack, men inte är jag ”outstanding”? Jag lider av dyslexi och det är först som vuxen jag börjat skriva, jag älskar att uttrycka mig och har nog utvecklat en god muntlig verbal förmåga, men i skrift har jag en bit kvar… 😉

    Men tack, dina ord värmde och nog är det så att vi i våra unika själar ändå alltid är rätt lika…vi går igenom livet med likartade erfarenheter.
    Ja, jag äter godis, inte så ofta, men på Biografen tuggar jag alltid i mig ett halvkilo…och så älskar jag mörk choklad! 🙂

Kommentarsfältet är stängt.