Årstidens traditionella möte och samtal.

 

Hade inte min vita ”varg” lagt sig ner, nästan vördnadsfullt, så hade jag inte sett honom. Nu låg hon där, med tassarna rakt fram, lyssnande med huvudet lätt lyft för att höra bättre…så stegade han fram och viskade något i hennes öra.

Nu hälsade han leende på mig och svingade sig, med hjälp av sin fina vandringsstav, lätt upp, över tröskeln och in i stugvärmen. ”- De ä hialöst kallt ute!” sade han och stegade mot vardagsrummet. En liten stund senare satt han skönt på en trave böcker jag ställt, klädda med en mjuk duk, så att de fungerade som en liten fåtölj…rätt storlek för denna lilla herreman. Han hade plockat fram sin snugga, samma lilla böjda pipa han berättat om föregående år, ur den vita rocken och stoppade den med hans speciella ”tobaks”-blandning. Han rökte en stund under tystnad, det enda man hörde var klockornas tysta tickande…tystnaden avbröts bara när han en gång slog till med sin stav i bordet för att markera åt Sixten att han skulle låta bli hättan. Min vita hankatt tittade lite skamset ömsom på vår gäst och ömsom på mig och lade sig sedan bredvid sin kolsvarta vän, Mysti. De två andra katterna, Pepsi och Tequila satt bredvid mig i soffan och till höger låg hunden med huvudet i mitt knä. Vi väntade på att vår gäst skulle börja tala…

Ni dräller och gnäller, vandrar på ytterst tunn is, ni människor och det tycks oss som om ni blivit helt från vettet!” Sade han plötsligt och började berätta om de förändringar de sett under året, små men negativa förändringar som minskat antal småfåglar, både till antal och arter. Gärdsmygen hade inte återvänt i år, trots att häckningen gick bra föregående år.

 
800px-Troglodyte-sylvain_hayeFoto: Sylvain Haye

Han berättade om andra saknade arter, som Flugsnapparna, en del sångare, hur bina i princip varit osynliga. Han ställde återigen frågan: ” – Vad gör ni om de som pollinerar era frukter, över trettio procent av er mat…försvinner, utrotas?”

Han berättade om vad som berättats för honom, vad hans folk och vänner upplever…om hur vår miljö plundras, förstörs. Hans ton blev allt allvarligare och han övergick till vad de ville att vi skulle göra, de alla i naturen som är våra vänner, men som alla hotas av oss. Producera hållbara värden, inte plundra och överkonsumera.  Doha blev ytterligare ett fiasko, därom var vi överens och likaså att utvecklingen ser väldigt illa ut.

– Ni använder ordet revolution ibland, en synonym för ordet förändring…och det ni behöver är en reell förändring. Ni måste sluta vara slavar under den procent som styr, äger världen och utnyttjar er för att få äga 200 par lyxiga skor. Ni måste göra er av med denna lyxprocenten av psykopater som lever som gudar…och nej Thomas, våld är INTE synonymt med ondska, inte om våldet bekämpar ondskan! Och vad är större ondska än att låta så få,  förstöra livsbetingelserna för så många?”

Jag protesterade lite halvtamt nu: – Men idag är det en omöjlig tanke, människor slår nedåt, de vågar aldrig slå mot den härskande 1-2 procenten. Hela västvärldens kortsiktiga och narcissistiska dröm är ju att bli som dem.

– Jo vi vet, det är väl också därför ni är så lyckliga!” Han skrockade över ironin och smekte Mysti över nosen, hon hade inte kunnat motstå sin nyfikenhet utan krupit upp och lagt sig nära vår gäst. Det var en mysig syn och Mysti såg plötsligt ut som en väldigt stor katt.

Jag slog upp en whiskey åt mig, min gäst fick ett litet svarvat mässingsglas med öl, tyvärr inte den efterfrågade julölen. Någon sådan hade jag tyvärr inte och trots att det är Anna-dagen har jag inte orkat starta någon brygd av dylik njutning. Men jag lovade min gäst att hjälpa till att tappa björksav till våren, de använde tydligen den till sin version av mjöd.

Han knackade ur sin pipa och satt tankfull med blicken vänd mot värmeljusets låga en stund, tog sedan på sig hättan reste sig upp och sträckte sig efter stav och rock. ” – Kan jag få ta med mig ett par av dessa ljus?” frågade han och pekade på värmeljuset.

Givetvis svarade jag jakande och hämtade två, vilka han lade i en liten säck han hade haft gömd i rocken. Hjälpte honom ned från bordet och han gick långsamt under tystnad mot hallen, katterna följde honom och jag öppnade ytterdörren…

– Jo, vad vad det du sade till hunden när du kom? Frågade jag nyfiket. Han hoppade ner från tröskeln och vände sig mot mig, hans lilla vänliga ansikte log när han svarade: ” – Jag bad henne försöka få ut dig på fler och längre promenader, du börjar ju bli lite väl stor om buken!”

Innan han gick satte han på sig ett par snöskor som han lutat mot husgrunden och när han började gå såg jag att de efterlämnade samma spår som kråkfåglarnas fötter, de är inte dumma de där små vättarna tänkte jag och i samma ögonblick vända han sig om:

– Nej, vi är inte som ni, men jag hoppas vi möts till våren och vi önskar er alla en riktigt God Jul!”

…sen försvann han in i vinterkvällens skuggor, jag stängde dörren och log åt katterna som alla satt i fönstret och spanade efter honom. Hunden hade tagit sig ut i hallen och satt nu och tittade på mig med intensiv svansföring, jag log och besvarade hennes iver med orden:

– Jo, jag hörde vad hans sade!

…och ja, det blev en extra lång promenad.

 

God Jul vargen jag

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Natur och miljö., Sagor. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Årstidens traditionella möte och samtal.

  1. kyrkis skriver:

    Fint och tankvärt!

  2. arrami54 skriver:

    Tack! 😉

  3. Ping: …det var en sån natt, Tomtens natt. | Varghjärta

  4. Anemone Nemorosa skriver:

    Thomas, jag bara älskar dina berättelser!! Min egen fantasi spelar film i huvudet och den är mycket njutbar, jag vill vara där och se allt. Han är klurig, din vän, och han är mycket vis. Jag skulle kunna lära mig mycket av honom, och tänk vilka meningsutbyten man skulle kunna ha. Du är lycklig du, som får ha en sådan vän!!!

  5. arrami54 skriver:

    …jo, jag är ganska lycklig! 😉

Kommentarsfältet är stängt.