Grattis Sara och Wega!

 

Det är få sporter som väcker en sådan passion hos undertecknad som hästsport och det är vid få tillfällen jag sitter klistrad inför en tävling…men igår satt jag limmad i fåtöljen och följde tävlingen. Än en gång:

Grattis Sara och Wega!

Ni gjorde en fantastisk prestation!

Det är inte alla hästsporter som är så rena, är ett så passionerat samarbete mellan människa och häst. Det är lite synd att inte de riktigt fina hästsporterna får mer uppmärksamhet i media.

Tittar man på Galopp och Trav ser man ofta den primitiva och giriga apan titta fram, och många hästar ses som penningskapande redskap som skadas i onödan. Ingen hästsport är ofarlig, varken för människa eller häst, men fälttävlan och hästhoppning är oftast ett rent, ärligt och passionerat samarbete mellan människa och häst.

Jag är imponerad av Sara Algotsson Ostholt, men minst lika imponerad av Wega…vilken underbar häst! Teamet bakom glömmer jag inte heller, ni imponerar även ni!

Jag har tillräckligt många timmar i stall, paddock och sadeln för att förstå vilket jobb som ligger bakom.

Det tålamod, den passion Sara uppvisar styrker mina ord:

”– Wega var väldigt sen, först förra året blommade hon upp och blev en säker häst och då var hon tio år. Man får inte ställa för höga krav på hästen i början, då tappar den självförtroende och tycker inte att det är roligt längre.

Du har skyndat långsamt?

Det har jag gjort.”

…ni imponerar, Sara och Wega och jag kan bara tacka för en skön stund som åskådare. Grattis till OS-silvret, njut nu av framgången, er stund av ren glädje!

 

 

Få djur har betytt så mycket för den mänskliga civilisationen som hästen, den är en vacker och ärlig samarbetspartner. Detta oavsett om det handlar om sport eller t.ex. transport, skogsarbete. Det är ett intelligent djur, fullt medveten om samarbetet.

Följande lilla historia styrker att det är intelligenta djur, jag har hämtat berättelsen ur min empiriska erfarenhet av hästar. Undertecknad är inte helt lättlurad, få människor har lyckats, men jag hade en fullblodsarab som återkommande lyckades ”blåsa” mig, ett exempel hittar ni i följande text, ett gammalt blogginlägg från tiden när jag bloggade på Aftonbladet:

Hon tvekade, men fixerade mig med blicken, öronen stod rakt upp, hela hållningen, kroppsspråket vittnade om att hon ville rusa genom flocken och fram till mig. Risken att hon skulle bli sparkad eller biten var stor, eftersom hon skulle bli tvungen att utmana övriga för att nå fram till mig (hon var ung och stod lägst i flockens hierarki), hon tvekade… men visste, efter tidigare möten, att jag pysslade om henne och alltid hade någonting väldigt gott med mig, till henne…
…så skriade hon till och galopperade i vild fart över ängen, kastade sig förbi ledarstoet, som sparkade efter henne…och stod stolt vid min sida. Det var då jag köpte henne.
Under sex års tid växte vår vänskap, varje dag gav jag henne minst två timmar, vi lekte, tränade, gick långa skogspromenader och till slut red jag på henne utmed de stigar vi så väl lärt känna. Vi tävlade ofta med vinden..full galopp (eller fyrsprång) över ängarna in på skogsvägarna…och hon älskade att hoppa över alla naturliga hinder…myser av minnet.
Hon lärde mig mycket, hästens språk, kroppsspråk, och att det inte bara är människorna som tigger kärlek.
Vid ett tillfälle när hon var ca 2 år, fick hon en kraftig hovböld, veterinär tillkallades och hon tryckte sig mot mig under hela behandlingen…”– Är detta farligt husse?
Eftersom hon skulle vila, ordnade jag en liten sjukhage utomhus och ledde dit henne, hennes hälta var svår och hon låg ofta ner, vid ett tillfälle lade hon sig ner jämte mig i sjukhagen och placerade sitt huvud i mitt knä…den som känner hästar vet vilken ära detta är!
Det gick fyra veckor och hennes hälta blev inte bättre och när jag pratade om att tillkalla veterinären igen, skrattade min dåvarande hustru…” – Nä, Thomas, gå igenom stallet och gömd dig bakom hörnan, så skall du få se något.”
Efter en stund stod jag gömd och studerade mitt vackra arabiska fullblodssto…inte fan haltade hon! När jag gick fram och ropade på henne…började hon snabbt halta igen! När jag skrattande visade att hon var avslöjad, markerade hon med hela sitt kroppspråk att hon både var sur och lite förlägen…
Hon gillade att bli så extra väl ompysslad att hon spelat halt, i säkert två extra veckor…vem sade att djur inte kan ”tänka”, planera en bluff?

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.