…midsommar!

 

Den 20:e på kvällen klockan 23:09 så inträffar sommarsolståndet i år, tid för blot och njutning. Ingen tid är väl så skön som den svenska solnatten, midsommarnatten…ingen natt är så mytisk. (Mellan regn, knott, mygg och åskbyarna).

Den svenska naturen är som vackrast, det är själva essensen av vår, försommar och sommar, samlad under en natt av ljus.

 

 

Det är tid för sång, dans…

 

 

Det är alla livskåta ungdomars tid, det är alla naturens barns tid…

…för mig numer mest en tid av ren stillsam njutning och reflektion.

 

När människor firar, blir det tyvärr också en tid av faror, droger, trafikolyckor, svartsjuka och våld…tänk om vi slapp detta. Men när människor planerar, då ler djävulen…och akta dig för ”hans” dansvänliga musik:

 

Det är huldrans och skogsråets tid, det är solnattsmystik… och jag tar min saga i repris:

Någon väntar i skogen, någon som är farligare än en ensam vargtik som ”Kynna”, någon som väljer sitt byte med omsorg och om jag känner henne rätt ligger en del oseriösa jägare rätt illa till dessa dagar…

En som mötte henne en sommarkväll för länge sedan, var Anders, vill du veta hur det gick för honom?:

Kvällen var mild, dagen hade varit otroligt varm och man anade att morgondagen skulle bära med sig en och annan åskskur. Anders stannade, vägen låg framför honom som en portal i grönt, tusentals variationer på grönt. Naturen var som vackrast, fågelsången pågick oavbrutet och solen stod endast halvvägs i nedan, det var inte långt till midsommar. Hans steg var inte helt stabila, patron hade betalt för deras dagsverken och en del av lönen var som alltid, brännvin. 
” – Godkväll!” Hörde han plötsligt en späd röst säga. Samtidigt som han svarade med samma ord, vände han sig om. En bit framför honom stod en ung kvinna. Hon hade långt mörkbrunt hår med ljusa slingor och stora mörka ögon. Hon stod alldeles stilla, iklädd en grå fotslång klädnad med en huva som låg snett över hennes högra axel. Anders svalde, hon var vacker, lång och slank. Han stod som fastfrusen och bara gapade över skönheten framför honom.
” – Kvällen är vacker!” Sade hon med ett stort leende på läpparna. Hon backade ett steg samtidigt som hon förde upp armarna ovanför brösten. Hon fingrade på något samtidigt som hon sade:
” – Det sägs att jag är vacker. Vad tycker du?”
Samtidigt som hon uttalade orden lät hon den grå klädnaden falla och stod nu helt naken framför honom. Hon stod stilla en stund och ryggade sedan snabbt in i grönskan. Anders stod stilla med öppen mun och hörde hennes fniss sakta försvinna in i skogen. Efter en kort stund gick han efter henne, snart var stegen raska. Han var så bländad av synen han upplevt att han inte märkte att där hennes klädnad fallit, låg nu en vackert skimrande gråblå sten. 
”- Här är jag!” Han vände sig mot vänster, mot ljudet. Där satt hon, lutad mot en bok, halvt dold bakom en bokgren hon lagt som en klädnad över sin kropp. Hennes ljusa lätt varmt bruntonade hud lyste igenom den gröna tonen och han stod åter som fastnaglad i marken.
” – Tycker du också att jag är vacker?” Frågan nästan viskades fram samtidigt som hon lade undan sin gröna ”dräkt” invid den spegelblanka dammen vid sidan av trädet.
” – Jaaa aa a!” Stammade han till svar, samtidigt som hon sträckte ut sina armar mot honom. Han tog raskt stegen mot henne och sjönk ner på knä. Hans händer började en lite tafatt vandring över hennes bröst samtidigt som han sökte hennes läppar.
”- Nej, inga kyssar!”…sade hon med eftertryck, log skälmskt och mötte hans blick. Hennes mörkbruna ögon gnistrade av liv.
”- Allt annat, men inga kyssar. Inte än! Ta av dig din klädnad och skölj av dig i dammen, din kropp bär dofter av gammalt arbete, svett! Men du … akta dig för Bäckahästen!”
Han mumlade nästan ohörbart att han inte fruktade vare sig fan, bäckahästen eller patron. Tyckte inte om att ta order av kvinnfolk, van som han var att slå sin hustru Sara till lydnad, men han lydde! Kläderna kom fort av och han steg ner i dammen. Vattnet var kallt, huden knottrade sig i protest, men hans sinne var så uppfyllt av ungmöns lockelse att han inte kände kylan. Snart satt han åter vid hennes sida och hennes kropp rörde sig som en lustfylld katt som sträcker sig i solskenet. Hans händer utforskade hennes kropp, brösten var fasta och hyn mjuk som finaste sammet. Lusten blev intensiv, övermäktig och han ville genast ta henne. Men när han sjönk över henne och försökte tränga in, protesterade hon och sköt honom ifrån sig.
” – Nej du! Ta det lugnt, älska mig som om det vore den första och sista gången du älskar en kvinna. Få mig att njuta… kan du det?” Hon avslutade meningen med ett leende som samtidigt både retade och tvingade honom.
” – Det kan jag nog.” Mumlade han till svar. Hennes dofter, som av tusen örter, berusade och utmaningen retade. Jag skall nog visa hyndan tänkte han. Hon kände tanken och ögonen svartnade ett ögonblick.
Hon låg nu helt på rygg, hans händer och mun smekte henne mjukt. Över brösten, axlarna, magen, låren och könet vandrade hand och tunga, men hon stoppade varje försök att smeka baken, skinkorna och ryggen. Lustigt, tänkte han och reagerade inte heller på att hennes kropp saknade tillstymmelse till hårbeklädnad, inte ett fjun någonstans. Han stannade vid könet och lät tungan spela i blygdöppningen, över klitoris samtidigt som hans händer vandrade över mage och bröst. Han lät bröstvårtorna glida mellan fingrarna, smekte ömsom lite hårt, lite mjukare, de styvnade till små hårda smultron. Hon vred sig intensivare under honom nu och bad honom plötsligt fylla henne. Han förde försiktigt in den, sakta tog hon emot honom. Hon var trång men väldigt fuktig, omslutningen var tät, intill gränsen för smärta i början, men övergick snart i ren njutning och snart stötte han intensivt, som om det verkligen var både första och sista älskogen.
Efter en stund nådde hon orgasmen och hennes kropp skakade som av kramp, nöp smärtsamt omkring hans stånd. De låg stilla en stund, ögonen möttes….

Plötsligt greppade hon hårt om hans överarmar och kysste honom, hon smakade och doftade vidrigt. Som en ruttnande stinksvamp, som ett halvgammalt augustijäst kadaver. Han försökte slita sig loss, men satt fast! När hon sakta släppte greppet såg han att ögonen blivit blekt gråblå och huden förändrats mot gammal grå vindpinat läder. En intensiv kyla spreds i hans kropp och en stark känsla av panik. Han slet sig loss och kom på fötter. Hon var lika snabb och hindrade skrattande honom från att nå stigen…han vände och sprang i panik ut i kärret.
En bit ur hamnade han i gungfly och sögs fast. Sakta sjönk han ner i kärret, samtidigt som han ropade på hjälp. Det kom inget svar och det sista han såg var hennes rygg…med barken, hålet och svansen hon svängde med likt en ilsken och irriterad katt. Det sista han hörde var hennes iskalla skratt …sen sjönk han helt ner i dyn…

Tystnaden lade sig över landskapet, en vråk flög spejande över kärret och på vägen ner mot den lilla byn Delaryd gick en ung, mycket vacker kvinna…hon hade ett milt leende över läpparna och sjöng tyst en visa om naturens skönhet…

 

Njut, må gott, bättre än gott… och var rädda om er!

 

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Natur och miljö., Sagor. Bokmärk permalänken.