…så ”föddes” Arrami.

 

EftersomDumskalle” , ja han kallade sig själv så (..så det måste ju stämma!), ville använda mitt nicknamn här på WordPress som sin e-mejladress (se kommentarstråden en bit ner här!), tänkte jag att jag skulle berätta en liten glimt ur fantasysagan som gav mig nicknamnet. Sagan är skriven av min dotter och är på ca 500 sidor. Det kan kanske vara kul för ”Dumskalle”att veta vems namn han använder? Nu tror jag i och för sig inte ”Dumskalle” läser det här, ty han sitter på sin lilla kammare och tittar ut mot den farliga stora världen skälvande av skräck…mest är han rädd för människor som inte ser ut som han, alltså ca sexmiljarderniohundranittioniomiljonerniohundranittioniotusenniohundranittionio (6999999999) andra människor.

Det kan inte vara lätt att vara liten och dum i en stor värld fylld av stora människor, små människor och människor med skägg…så för att skydda sig lite från sin ångestladdade fobi gick ”Dumskalle” med i Sverigedemokraterna.

Nåja, hoppas du läser ”Dumskalle”, fantasi är bara nyttigt att tillgodogöra sig och utveckla, den leder till ökad förståelse för andra, lite empati och medmänsklighet…vilket är långt bättre än hatiska fobier.

Så föddes mitt nicknamn, Arrami. (Det är också namnet på min dotters hund, en helskön snubbe på fyra ben, stor som en varg och lika god som en dylik som väktare):

 
”En timme passerade utan att något hände. Amanda höll på att dåsa till då facklorna plötsligt flammade upp och stora, snirkliga, blå bokstäver framträdde på grottväggen.

Hon reste sig upp på stela ben och läste den lysande texten på väggen.

Då en människas fysiska kropp dör, lever själen vidare, och ställs då inför ett prov, där goda och onda handlingar under livstiden vägs mot varandra. Om de onda handlingarna väger högt och själen är mörk, förintas den och människan slutar att existera för all framtid.

Men om de goda handlingarna är många och själen är ljus och ren återföds den på nytt, till en varelse, oförmögen att känna ondska och hat, en varelse med en själ så vis och god att den inte kan förgöras.

Denna varelse är Phanthera Leona.

Så träd in, du sökande, in i vishetens hjärta och finn dig en vän, som med sin vishet och sitt mod ska hjälpa dig genom livets väg.

Och då ditt liv har nått sitt slut, ska era själar förenas och ni ska bli ett.

Då hon hade läst klart budskapet syntes en tunn, blå linje som sträckte sig längs väggen och formade en dörr.

Texten försvann och istället framträdde ett handtag på den skrovliga ytan.

Amanda sträckte spänt fram handen och tryckte ner handtaget. Den tunga stendörren knarrade lätt då den öppnades och hon tittade försiktigt in i utrymmet bakom med dunkande hjärta.

Det verkade vara väldigt stort och hon kunde ana konturerna av någonting innanför, men det var omöjligt att se vad det var, då facklornas sken inte förmådde tränga igenom det kompakta mörkret i rummet.

Hon tog ett djupt, skälvande andetag, öppnade dörren på vid gavel och gick in.

Så fort hennes fot nuddade golvet hörde hon ett knarrande ljud bakom sig. Hon tog ett skutt framåt och undgick precis att bli träffad av den tunga dörren då den slog igen med ett brak.

Ett kompakt mörker omslöt henne, men så fick hon syn på en ljus cirkel, några hundra meter längre fram. Cirkeln verkade bestå av ett gyllene dis som svävade över marken.

Hon gick beslutsamt fram till den och satte sig ner på golvet. Hon kunde inte förklara varför, men på något sätt visste hon helt enkelt att det var vad hon skulle göra.

Så fort hon satt sig ner lystes rummet upp av hundratals facklor.

Wow, flämtade hon och såg sig förundrat omkring. 

Rummet hon befann sig i var gigantiskt. Det var helt runt och på den långa väggen, för det fanns ju faktiskt bara en vägg, brann de hundratals facklorna med en halvmeters mellanrum.

Men det var inte rummets storlek som var det mest otroliga, utan istället vad som fanns däri.

För med undantag av dörren, platsen där hon satt och vägen däremellan var rummet fyllt av små leonstatyer. Det måste finnas hundratals, nej tusentals, statyer i rummet och alla hade de sina stenansikten vända mot cirkeln i rummets mitt.

Chocken hade knappt lagt sig, då facklornas sken dämpades. En plötslig vindpust fick hennes hår att fladdra till, sedan gick ett sus genom rummet och alla leonstatyerna började glöda med ett övernaturligt sken. Ett nytt sus, och skimrande dis i regnbågens alla färger steg upp från de glödande statyerna och virvlade runt i rummet, som fylldes av jollrande skratt.

En efter en vaknade statyerna till liv, sträckte på sina små vingar och lyfte från marken.

De små leonerna flög i full fart igenom rummet, ibland susade någon av dem förbi Amanda där hon satt på golvet med hakan vid knäna.

De fanns i alla möjliga färger och former. Där fanns svarta, vita, bruna, sandfärgade, gråa, fläckiga, prickiga och randiga. Hon tyckte sig till och med kunna se en liten rödbrun leon med kort, stubbig svans som påminde om ett lodjur.

Då och då kunde hon känna en våg av värme och tillit skölja över sig, samma känsla hon fick då hon såg in i Lánors ögon. Någonstans därute bland de flygande, skrattande leonerna fanns hennes alldeles egna vän, hon sökte med blicken efter honom, men det var nästan omöjligt att särskilja dem på grund av det stora antalet.

En skymt av en silvergrå svans, en gråvit vingspets, sedan försvann han igen.

Ett namn, han kallade på henne, hon visste att hon måste kalla på honom…

Arrami, viskade hon tyst. I samma stund hon uttalat namnet klingade skrattet av, facklorna släcktes och rummet försänktes åter i ett stilla, kompakt mörker.

Då facklorna åter tändes hade leonerna än en gång förvandlats till statyer.

Men framför Amanda stod han nu, en silvergrå liten varelse, med mage, nos och tassar vita som snö. Hon fylldes av en obeskrivlig känsla av värme då hon såg in i hans klarblå, glittrande ögon. Den oro och rädsla hon tidigare känt minskade och hon kände sig på något sätt… hel, som om hon förr haft en tomhet inom sig som hon inte varit medveten om, en tomhet som nu fyllts.

Arrami, sade hon lyckligt och skrattade till.

Hej, Amanda, sade han med ett stort leende och sträckte på sina silverskimrande små vingar. Visst var det en häftig föreställning! Jag har varit med om den många gånger, men aldrig hittat min människa. Förrän nu, fortsatte han lyckligt.

Är du redo att bege dig ut i den riktiga världen? frågade Amanda och reste sig upp.

Jag kan knappt vänta! tjoade han. Kom igen nu så sticker vi, man får så mycket spring i benen av att vara en staty!

Han skuttade bort och satte tassen mot dörren, som genast gled upp.

När de kom ut i den långa gången tog Amanda fram en tändsticka, och snart flammade rännan upp och visade vägen ut ur berget.

När en människa kommer hit för att finna sin leon så får vi veta allt om henne, sade Arrami uppspelt. Så jag vet att du kommer från en annan värld, att du är Schamborias beskyddare och att du är här för att besegra manticoran. Jag måste säga att det är en stor ära att få vara din vän!

Det är en ära att vara din vän också, sade Amanda och log åt ivern i hans röst.

Visst ska det bli spännande! fortsatte han ivrigt. Vilka äventyr vi ska vara med om, slåss mot monster och…”

 

 

…sagan fortsätter, men tji fick ni för nu.

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Min syn på SD!, Sagor. Bokmärk permalänken.

En kommentar till …så ”föddes” Arrami.

  1. Ping: Det kom ett e-mail… | Varghjärta

Kommentarsfältet är stängt.