..de är likt barn, ledningen för LRF.

 

De kräver ”samsyn” och menar egentligen: ” – Vi vill ha vår vilja igenom!” Frågan Helena Jonsson (LRF) menar riskerar landsbygden är vargens återkomst och hon kräver att vargstammen begränsas. Hon anför ingen siffra på acceptabelt antal vargar enligt hennes ”samsyn”, så ingen vet om LRF kräver maximalt noll, hundrafemtio eller tvåhundratio vargar i landet. Ordet ”samsyn” tolkar jag efter att ha läst LRF-basen Helena Jonssons ord som varande krav på ”böndernas diktatur” vad det gäller rovdjur i Sverige.

Vargen är inget hot mot landsbygden, inte på något sätt och vis. Hotet mot landsbygden står landsbygdsborna själva för. Deras oförmåga till innovation, utveckling och anpassning är det som dränerar landsbygden på folk och näringar.

Vargen dödade och skadade t.ex. 472 tamdjur under året 2011, varav 455 var får. Skadorna uppstår främst p.g.a. dåliga stängsel och ofullständig vilja att skydda sina tamdjur. Sverige har ca 550 000 får, så det handlar om en promille vargen tar/skadar, knappast en siffra som sänker landsbygden ner till medeltida mörker…och den skadeersättning som utgår överstiger vida den ersättning hobby-fårägarna får när de sänder sina ”älskade” får till slakt.

Sakligt sett liknar LRF de barn som lägger sig ner och skriker när mor och far inte köper nog med lördagsgodis, beteendet ligger på samma gnälliga och puerila nivå när man läser deras argument mot varg och övriga rovdjur.

LRF förespråkar att egenansvaret upphävs för Sveriges lantbrukare, inte bara när det gäller att skydda sina tamdjur mot rovdjur, egenansvaret bör tydligen upphävas helt och bidragen höjas så att allt egenansvar för verksamheten upphör totalt.

Anders Ekholm, Naturvårdens representant i Gävleborgs läns Viltförvaltningsdelegation, ställer några högst berättigade frågor i Aftonbladet:

Vet LRF verkligen vad de pratar om, eller har man en helt annan agenda som går ut på att minska vargstammen till minsta möjliga nivå, till exempel för att öka sitt egna jaktliga uttag på klövvilt?
Vet man inte att samhället står för ansenliga summor i bidrag till fårnäringen för att hålla betslandskapet öppet? Bidrag som fått till följd att antalet får ökat enormt i takt med vargstammens etablering? Antalet får i det mellansvenska vargbältet har ökat med 43 procent de senaste tio åren!

Vet LRF inte att samhället står för omfattande kostnader till tamdjursnäringen i form av bidrag till rovdjursavvisande stängsel? Bidrag som per meter stängsel nyligen mer än fördubblats? Bara i Gävleborg har mer än 220 rovdjursavvisande stängsel satts upp med bidrag från samhället de senaste tio åren. Detta har resulterat i att antalet angreppstillfällen av varg på tamdjur i snitt bara är drygt ett angrepp per år. I de fall angrepp sker är det uteslutande angrepp på tamdjur inom mycket bristfälliga stängsel där vargen i princip kan kliva in till ett dukat smörgåsbord.
Man måste fråga sig var egenansvaret finns när det handlar om att skydda sina tamdjur. I LRF:s värld är det skydds- och licensjakt som är lösningen på problemet, när det i själva verket inte är svårare än att varje tamdjursägare i rovdjursområden, genom bland annat omfattande bidrag för förebyggande åtgärder, själva har det fulla ansvaret att skydda de tamdjur de valt att hålla.”

 

…och nej, LRF har inte en aning om vad de debatterar om, eller så håller de andan och ljuger sig blå?

När de ”älskade” tamdjuren sänds till slakt sker det oftast under stressande, ångestladdade transporter. Inte nog med att djuren får trängas, de skadas ofta och slakten är inga vackra avlivningar, industrislakt är industrislakt… och det händer ofta att djuren inte är bedövade/döda, när de upphängda får halsen uppskuren eller skållas i kokande vatten…

…så inte är vargen den som är värst.

 

Annonser
Det här inlägget postades i Vargdebatten:. Bokmärk permalänken.