En mentors död.

Dagen 2011-10-12, blev en lite sorgsen vandring i minnets hösttonade allé, en av mina främsta mentorer är död.

Det finns några till som betytt mycket för mitt skapande, mitt måleri och tecknande…men hans knivskarpa och konstruktiva kritik är det jag minns starkast.

Det var under hans lektioner på gymnasiet mitt intresse verkligen väcktes, innan hade naturintresset och idrotten tagit all tid. Men nu började jag teckna och måla dagligen och fick hans kritiska ledning. Efter gymnasiet gav jag mig in på studier i konsthistoria i Lund och konststudier i Göteborg, men det hände ofta att jag ringde, eller träffade honom för råd.

Tio år efter gymnasiet blev jag hans kollega och tog sedan helt över hans tjänst när han gick vidare till lärarutbildningen. Han var också en perfekt pedagogisk mentor, även här var hans kunskap och ledning oöverträffad.

Vi samtalade ofta kring hur man skapar lust, intresse för ett ämne där en del elever gjort ett negativt ämnesval…och de personliga små ”triumfens ögonblick” kom.

Jag glömmer aldrig hur han kom på besök under en ledig dag från lärarutbildningen och ”gick bredvid” och blev imponerad av hur jag hade fått en grupp verkstadskillar, inte bara intresserade, utan helt självgående av äkta intresse och han log brett när jag visade den nyinköpta motivlackerings-utrustningen…jag hade mött dem på deras ”planhalva” och fångat upp dem via deras intresse av häftigt ombyggda och motivlackerade bilar/motorcyklar, och väl ”infångade” var det bara att leda dem vidare.

Den dagen blev jag självgående som pedagog, men det var han som visat mig vägen…

Glömmer heller aldrig dagen jag visade honom en målning och han svarade med att han inget hade att säga mer än: ”-Den här biten är mästerlig, Thomas”! Gissa om jag sprack av stolthet och insåg att jag kanske lär mig en dag. Bilden var denna:

Jag visade min uppskattning, inte bara i ord, utan lade ner många timmar på en liten surrealistisk bit, en bild av en mycket realistisk sax som klipper sönder himmelen…en trasig himmel och livets välkomnande hälsning, i de spruckna illusionernas värld. Han förstod att tanken, symboliken var positiv…

Jag vet att bilden finns i familjens ägo än idag och det glädjer mig…

Vila i frid nu Ivan, i mitt minne lever du vidare och jag minns dig leende och med värme.

Sorgen är den djupaste ära glädjen kan få.”

R.I.P Ivan Woggart.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till En mentors död.

  1. HEMIMAMMA skriver:

    *medkänslans Hemikramar*

  2. arrami54 skriver:

    …man reagerar när någon som betytt så mycket inte längre finns. 😦

Kommentarsfältet är stängt.