Kuhelians söner och döttrar.

Född i öknens sand , i den karga ökenmiljön med kalla nätter och heta dagar, sandstormar och näst intill oändliga avstånd.  Skulpterad av evolutionens mästarhand , formfulländad , vacker med en ädel elegans. Resningen bärs upp av stoltheten och det fulla medvetandet om sin tjuskraft. Rörelseschemat är flygande, nästan svävande, med gasellens snabbhet och lätta steg.

Kuhelian, så som undertecknad framställt honom.

(PS: Ser ni någonstans en liknande oljemålning ca 80 x 200 cm, där även ett framben syns genom vattenkaskaden…så är den bilden ”lånad” från min ateljé och aldrig återlämnad!)

Den arabiska fullblodshästen är en oförklarligt vacker och betagande häst , världens äldsta och för aveln den mest betydande av de rena hästraserna. Den är källan till nästan alla varmblodiga hästraser och utspridd över hela världen , representerar den hästens ursprung.

 

Fullblodsaraben har en mankhöjd på 140-160 cm , den har en stark , hård benstomme med , oftast , en ländkota mindre (5 st) än övriga hästraser och 16 svanskotor (övriga har 18). Huvudet är litet och avsmalnande med konkav profil , stora mörka och uttrycksfulla ögon och öppna näsborrar. Halsen är lång och elegant , liksom hårmanen och svansen , vilken är högt ansatt. En fullblodsarab i rörelse lägger gärna svansen i en böj upp mot ryggen , vilket förhöjer intrycket av rörelsen. Man klipper inte svans och man , man kan rycka den om den är för tät , men man och svans skall vara långa. Kroppen är muskulös , ryggen kort.

Hästens färger omges med mycket skrock , färgen anses vara ett säkert tecken på hästens karaktär. Den tyngsta anledningen kan ligga i följande citat från Koranen – ”En bra häst har ingen dålig färg”. Uppfattningen om färgens betydelse ligger djupt rotad i arabfolkens sinne och har kraftigt påverkat utbredningen av de olika färgerna. Den Bruna hästen anses vara mycket härdig , stark och trofast. Den tvåfärgade , mörkbrun med svart man och svans , huvud och ben tonade i svart och kroppen i övrigt mörkbrun , anses extra uthållig och lojal. Den Vita hästen anses bringa lycka och färgen symboliserar fruktbarhet , framgång och seger. Vitt är den klassiska färgen på legendernas , poesins och mytologins arabhästar. Furstar , konungar , kejsare och andra stormän har ofta avbildats , sittande på vita arabhästar. Skimmeln har även den hög status. Den Svarta hästen är den ovanligaste , en rent svart arabhäst är mycket ovanlig och har mycket därigenom hög status. Den anses symbolisera döden , det eviga livet och vara den segerrika stridshästen. Fuxen – profeten Muhammeds favoritfärg – anses vara krigarens häst , den snabbaste. Ordspråket säger att  ”…en häst i den färgen är den snabbaste av alla”. Brokiga , bleka eller gula arabhästar ser man ytterst sällan , dessa färger har låg status och undviks i aveln.

Fullblodsaraben verkar fullt medveten om sin skönhet och älskar att visa upp sig. Hästen är intelligent , lättlärd , en utmärkt ridhäst och mycket tillgiven en kärleksfull skötare. Temperamentet är livligt men vänligt. Hörsel och syn är skarpa. Den är tålmodig , uthållig , lättfödd , långlivad , det är inte ovanligt att fullblodsaraben når en ålder av 30 år. ”Araben” har väldigt lätt för att anpassa sig till nya miljöer.

Historiskt har fullblodsaraben sitt ursprung på den Arabiska halvön , i Persien och Mesopotamien. Ursprunget till denna underbart vackra häst är höljt i dunkel , inom evolutionsforskningen antar man att det redan under förhistorisk tid fanns en geografisk art av urvildhästen och att denna redan ägde karaktärsegenskaperna för det arabiska fullblodet.  I Nedjeds högland , i hjärtat av Arabiska halvön , har man funnit hällristningar från 1300-talet f.Kr av en häst med omisskännlig arabisk typ. I Egyptien avbildades samma hästtyp på konstföremål ca 2000 år f.Kr. Under 600-talet införde profeten Muhammed ett avelsprogram för hästarna , syftet var att få fram en snabb och stark ryttarhär. Det blev också Muhammeds uppfattningar och riktlinjer som styrde avelsarbetet och att äga och rida en häst blev en religiös plikt ,”För att behaga Gud må en man äga en häst” – Koranen. Med Muhammeds ”heliga” krig under 600-talet började hästen spridas över världen och under de 200 år som landområden från Kina i öster till Spanien/Frankrike i väster ockuperades , införlivades de arabiska hästarnas gener i de inhemska hästarna och ”förädlade” dessa. Framgångarna  i det ”heliga” kriget – Islams segertåg – kan till stor del tillskrivas den arabiska hästens överlägsenhet. Arabens goda egenskaper har stor genomslagskraft , de förs lätt vidare från generation till generation. Det finns troligen ingen ras idag som inte förädlats med ”arabiskt blod”. De berömda engelska fullbloden , utan vilket alla dagens varmblodshästar vore otänkbara , baseras på ett ursprungligt avelsarbete baserat på 30 inhemska engelska ston och 3 orientaliska hingstar , vilka tillförde det arabiska blodet.

Här i Europa fick arabhästen sitt genombrott när krigskonsten förändrades och ryttarnas utrustning blev lättare. Araben klarade inte den tunga järnrustning och de tunga vapen man tidigare använt. När kavalleriet blev lättare beväpnat fick arabhästen en kraftigt ökad popularitet , man ville ha araber överallt och uppfödningen ökade snabbt. Med tiden ville man få fram något större arabhästar , detta för att kunna bredda användningsområdet. Genom att avla fram en korsning mellan det engelska fullblodet , fullblodsaraben och Shagya-araben fick man fram den kraftfulla Anglo-araben.

Lipizzanare , rasen som blivit känd genom Spanska ridskolan och den avancerade dressyr av högre skolan som skapas här , är liksom Andalusiern framavlad på/via det arabiska fullblodets genetiska egenskaper.

Ingen häst är så sagoomspunnen som det Arabiska fullblodet , men sagan ligger här nära sanningen , även dagens araber skänker samma skönhet , glädje som de tusenåriga legenderna berättar.

En legend berättar att när profeten Muhammed valde de ston som avelsarbetet skulle grunda sig på , lät han flocken törsta och när han lät dem galoppera , utom sig av törst , mot flodens vatten , utstötte han en fanfar i stridstrumpeten och fem ston vänder åter till sin herre , utan att först släcka sin törst. Dessa fem fick namnet Al Kamsa (vilket betyder , de fem ) och välsignades av profeten , från dessa fem trogna ston härstammar alla fullblodsaraber , enligt legenden. Även ursprungshingsten har en fascinerande legend , hur havet föder fram den vackra , kraftfulla hingsten ur en våg som bryts av stranden.

Legenden berättar också hur ett sto står väntande vid stranden och betäcks av denna hingst , hingstfölet som blir följden har namnet – Kuhelian –  han är enligt samma legend far till många utsökt vackra fullblodsaraber.   Ännu i dag aktas fullblodsaraben noga och aveln som kontrolleras av WAHO (World Arabian Horse Organization) står under sträng kontroll. En arab med stamböcker godkända av WAHO härstammar från orginalaraber , så kallade ”desert breds”. Det hårda naturliga urvalet i den livsfientliga öknen , den hårda kampen för överlevnad , har skapat en häst vars egenskaper är helt oöverträffade och en skönhet inga ord, ingen pensel helt kan beskriva.

 

Foto: Thomas Reich.

 

Annonser
Det här inlägget postades i Natur och miljö.. Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till Kuhelians söner och döttrar.

  1. arrami54 skriver:

    Tack för tipset…och tro mig, jag har sett vilka skador en hund och en häst kan orsaka! Det finns en orsak till varför en del av hästens tänder kallas ”vargtänder”!

  2. Svante Svensson skriver:


    Detta år började jag i första klass, gissa vad jag kallades för under min skoltid. Det hjälpte inte att jag gillade krusbär, och att de flesta djur gillade mig.
    Svante

  3. arrami54 skriver:

    ..hej, ”Svante larvi!” 🙂 Jag kallades ”totto”, vet inte om det var så mycket bättre? 😉
    …men nog är Povel SKÖN!

  4. Greta skriver:

    Kan bara instämma i hyllningen till arabhästen. Finns det någon elegantare ras? Är stolt ägare av en angloarab vars väsen är helt fantastiskt. Det är den enda varelse jag litar helt på. Han har varit min stora tröst under år av elände. Just nu sitter jag riktigt på pottan i en situation som jag måste försöka lösa. Vistelsen i stallet blir mitt andningshål och ger mig ork till att driva saken vidare. Vad skulle jag göra utan min häst???

  5. arrami54 skriver:

    …jag inte bara förstår utan har själv suttit i en situation där min fullblods arab blev min styrka! 😉 Jag förstår fullt ut din och beduinernas kärlek till rasen!

  6. mariadesuede skriver:

    Jag gillar ju djur i allmänhet, jag rider ocksà… Fast ärligt talat, jag är svag för àsnor! Jag gillar deras öron, deras ögon, de är sà gulliga och intelligenta!:

    Fast mina nymfparakiter är mina ögonstenar! Tack Australien!

    Örnkramar

  7. arrami54 skriver:

    …delar delvis din bild, men åsnor kan verkligen vara så tjuriga som deras ryckte avslöjar! 😉

    Kram!

  8. mariadesuede skriver:

    Det är det som är charmen med àsnorna! 😉

    Men en grekisk handlare lastar sin àsna pà morgonen med varorna till marknaden, de lunkar làngsamt dit i ottan, han placerar varorna i làdorna pà sin lilla plats, sen làter han àsnan vandra hem själv, vilket den gör och väntar pà handlaren i sitt bàs. Det är sant att mànga gör sà med sina àsnor…

    Örnkram

  9. arrami54 skriver:

    …såg faktiskt samma sak i Sydamerika. T.ex. så bodde vi på ett hotell i ett naturreservat där bilar var förbjudna och mat med mera proviant kom via åsne-, mulors och hästrygg. De åsnorna visste, liksom hästarna och mulorna exakt var de skulle och hem, ja dit gick de själva! 😉
    Kram.

  10. Ping: …vi som älskade så. | Varghjärta

  11. Ping: Grattis Sara och Wega! | Varghjärta

  12. Ping: Det kom en kommentar… | Varghjärta

Kommentarsfältet är stängt.