…jag kommer inte att sakna Maria Wetterstrand!

Helt enkelt därför att det inte finns någon grund för att sakna henne. Hon kommer att fortsätta slåss för MP:s gröna värderingar och med den kraft hennes klokhet ger. Som hon själv säger: ”– Jag har funderat på det här sedan jag slutade som språkrör och det känns som om jag kan göra minst lika mycket nytta i den politiska debatten genom att bli en fristående grön debattör som skriver och håller föreläsningar.” Maria Wetterstrand tänker inte lämna partiet och markerar starkt att ”om man vill ha någon som framförallt kritiserar miljöpartiet så ska de ringa någon annan”!

…men det finns ”miljöpartister” (?) jag inte lär sakna när de tystnat, bara det att de tror att ett samarbete med  de ”nya Moderaterna” för miljöpolitiken framåt diskvalificerar dem totalt!

…jag skulle ej heller sakna Sump Demokraterna om de lämnade riksdagen. Att läsa kommentarsfältet i DN där den mentala sumpmarken uttalar sig om Maria W och MP styrker insikten om vilken katastrof den svenska skolan varit de senaste femton åren, den har verkligen odlat okunnigheten! Samtidigt inser man att vi är långt ifrån det som vi hoppades ”informationssamhället” skulle innebära…den tycks ha gynnat 1930-talets hatretorik som nu går i repris, enda skillnaden är att hatet bytt sitt offer, då var det judarna, idag är det muslimerna!

 …däremot känner jag en lätt vemodig saknad genom insikten att sommaren dör nu. Vi har fortfarande tropiska nätter här nere och augustimånen ler. Men september och höstens brinnande skog närmar sig, jag ser också hur ”häckgrisen” (The Hedgehog) intensifierar sitt födosök inför vinterdvalan.

 

Tiden åldras och vi med den,…och den verkliga saknaden har kanske en djupare ton. Saknad ligger i ögonblicket när återseendet blir omöjligt och de ögonblicken kan slå en hårt.

 …idag svalde jag ner min medicin med whiskey, det kvittar liksom! Ytterligare en av mitt livs nära ligger döende med en malign cancer som spritt sig överallt och det enda jag hoppas på är att hinna få säga tack och farväl …men han är så sjuk så det är inte säkert han orkar. Han och hans mor stod mig mycket nära i en lång period av mitt liv, hon gick bort för ca två år sedan i cancer och nu går han…sorg är privat och har tusen ”ansikten”…ett är glädjen över alla delade minnen. En orsak till att vi kan gå vidare, med ett tacksamt leende…

…och vissa saker tillåter inte folk att man glömmer…

Följande lilla pinsamt sanna historia har jag hämtat ur mitt personliga X-files, avdelningen helst glömda minnen. En av de saker vissa påminner mig om vid lämpliga…och helst olämpliga tillfällen och min väns sjukdom påminner mig om alla de minnen vi bär gemensamt, det var på hans herrgård detta hände….

När festen börjat klinga av hade vi dragit oss undan i en av herrgårdens stora garderober, hon låg och sov nu…med ett fint leende över sina läppar. Insvept i en ny flagga…ni vet, vår nations gulblå, den stora varianten…det enda vi hittat som dög som filt och som täckte oss båda. (…hmmm…man kanske inte får göra så…med vår flagga alltså!?? ).

Jag smög försiktigt upp och ut, festens drycker gjorde sig påminda och var tvungen att pinka. Det var tyst i huset, bortsett från ljuden av sovande personer…överallt…en del rörde lite oroligt på sig och för att inte väcka någon, tände jag ett stearinljus och smög vidare.

Efter uträttat ärende, hamnade jag i köket och tog en cigg…myste…tjejen var fin (vad jag inte visste då, var att vi skulle gå bredvid varandra i tio år och Jorden skulle krylla av våra små! ) Efter denna stund av eftertanke och ”efter-rusets” behov av nikotin…tände jag åter mitt ljus för att återvända till värmen under flaggan.

När jag passerade ett av rummen såg jag den…ett spöke…en lång blek, skimrande figur med ett ljus i handen…

jag skrek rakt ut av skräck!

Ljuset tändes plötsligt och det rusade in folk i rummet…fler och fler…alla skrattade lite åt synen och undrade varför jag vrålat så…???

Där stod jag…näck…med ett tänt ljus i handen …framför en helkroppsspegel och undrade: …hur fan förklarar jag detta!?

…livet, vår vandring en kort period i tidens evighet, fylld av glädje, sorg, saknad, pinsamheter m.m. och dagen kommer när vi alla tar farväl…och jag undrar ibland, hur tar vi vara på vår stund, vår stund här på Jorden?

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till …jag kommer inte att sakna Maria Wetterstrand!

  1. Britta skriver:

    Det är sorgligt att ta farväl, det är sorgligt att allt har ett slut. Att människor man älskat och älskar försvinner – att man själv en dag går samma väg. Kanske, kanske möts vi en dag igen…
    Kram!

  2. arrami54 skriver:

    …jo, det finns en ton av sorg i livet, men vem vill leva för evigt? Sitter just nu och ser en film om ”trafficking” och hur FN-soldater/poliser m.fl var inblandad i handeln med kvinnliga sexslavar och man inser hur många levande, som egentligen är döda redan under livets gång…och då tänker jag inte på offren!

    Kram.

  3. mariadesuede skriver:

    Hur är det där uppe i Norden? Här nere sà regnar det iaf… Sverige ligger ju i riktningen Nord-Ost…

    Maria Wetterstrand känner jag litegrann, träffade henne när jag var aktiv i HBT-sossarna, jag tror att det blir bättre för henne nu, hon kan bättre föra sin debatt…

    Men vissa saknar jag, men livet gàr vidare iaf…

    örnkramar

  4. arrami54 skriver:

    Den tropiska värmen är på väg att lämna oss nu och regnet har återkommit…skönt och förhoppningsvis kan man sova utan alla fläktar? 😉

    Jag träffade Maria några gånger när hon var aktiv i Grön ungdom och nog har hon levt upp till förväntningarna alltid! 😉 …och det lär hon fortsätta göra!
    Det finns ett ganska stort antal människor jag saknar idag, men som du skriver…livet går vidare!

    Kram.

  5. fgggmf skriver:

    En spik i foten, själv hade jag 40+ på Mallis 😉

  6. arrami54 skriver:

    😉 …här bjuds det på ”Hasse & Tage”- associationer!
    Hoppas du ligger på 37.41 + nu! 😉

  7. fgggmf skriver:

    Räknar med 35 på fredag då jag åker till Säffle Cypern

  8. arrami54 skriver:

    …du får alltså en ”cool” tid på Cypern! 😉

  9. HEMIMAMMA skriver:

    Min medkänsla har du Arrami och en varm hemikram i förhoppningen att kunna trösta??

    och visst är sorgen lika mångfacetterad som kärleken?

    Det finns inte så mycket mer att säga… =0(

    Hemikram ♥

Kommentarsfältet är stängt.