Kunskap skyddar vargen!

Jag blir fylld av vrede när jag läser om de varghatande tjuvjägarnas framgångar och inte förvånad över den masslakt STG-folket bedrivit (STG = Skjut.Tig och Gräv!). Det är trist att hatet och okunnigheten om vargen är så utbredd!

Vi ska nå en gynnsam bevarandestatus för vargstammen, men med så få vargar som möjligt”, säger miljöministerfiaskot Carlgren och jag undrar, flörtar han med det kriminella S.T.G-stimmet?

Det är också intressant att se hur herrarna talar med dubbla tungor, en version till folket och en annan till EU-kommissionen!
Det skulle vara en skam för Sverige om denna minister (och jordbruksministern) satt kvar efter valet 2014 och förhoppningsvis gör de en kringgående manöver och avgår tidigare!

Det som garanterat kommer att hända efter herrarna Carlgren och Erlandssons  fega ”kringmanöver” är att stjuvjakten ökar och man ser återkommande indirekta uppmaningar till detta brott från ”varghatarna”, exemplet nedan är hämtat från Smålandsposten. Att uppmana till brott är ett brott i sig, men polismyndigheten och övriga rättsvårdande myndigheter lär leende se på…Carlgren och Erlandsson är ju jakt-busets ”gröna”, rovdjurshatande hjältar!

Andreas Åberg Idag 10:06 A

Jag hoppas innerligt att vargen (vargarna) som rör sig i kronobergs län snarast möter döden på ett eller annat sätt. Det finns många med gevär som just nu börjar röra på sig när jaktsäsongen börjar igen. Lycka till alla jägare.

Andreas Åbergs förhoppning delas av andra:

Men det vi fick efter valet 2014 var inte för en sekund bättre, Sven-Erik Bucht (S) framstår också som ett primitivt skämt vad det gäller vår varg. Och miljöpartiets ”miljöminister” borde skämmas än mer. Där ser man hur viktig en prestigeposition är!


Kan mänskligheten verkligen älska, eller är vargen oss överlägsen därvidlag?…

…natten är ljummen, skön, det är ytterst få människor ute. Plötsligt får min vita ”varg”-vän syn på sin kärlek…hon ger upp ett leende, lekfullt yl. Den ljusa, nästan vita han-schäfern stannar och vägrar att ta ett steg innan han träffat ”henne”…deras glädje och känslor för varandra är uppenbara, de är förälskade och vänner sedan länge. Vi skrattar åt deras ystra lek och efter en bra stund skiljer vi dem åt, och den vita schäfern vandrar motvilligt åt sitt håll med sin leende ”ägarinna”…och vi går sakta hemåt…

…mina tankar går till historien om alfavargen Lobo och hans Blanca, deras tragiska kärlekshistoria berörde mig lika djupt som alla tragiska kärleksberättelser människor emellan….och vad skiljer?

Jo, vargar är vargar och människor är människor…en direkt jämförelse haltar givetvis och det är inte dit jag vill komma,.utan jag vill påstå att vargars kärlek kanske många gånger är mer äkta. Jag har aldrig sett minsta bevis på att alfavargar dödat sin tik p.g.a. svarsjuka…eller p.g.a. det så vanliga mänskliga misstaget, att tro att kärlek har med ägande, kontroll och tvång att göra.

…det är bara mänskliga hanar som försöker kedja fast sin ”älskade” kvinna eller lämnar dem i en förtvivlad ”skam” som INTE är deras. …och inte minst, i vargens värld säger ingen fader upp ”pappaskapet” och går sin väg.

Att verkligen älska är ljuvligare än att älskas…och kärleken ger friheten att gå, att göra ett annat val. Älskar jag verkligen en kvinna så låter jag henne gå om det är det hon vill…den man älskar låter man leva sitt eget liv, villkorslöst och utan vilja att äga, kontrollera och styra…att jag vill att hon stannar, att jag vill ha henne nära, att jag vill gå bredvid…ja, det är min vilja och jag måste respektera att det kanske inte är hennes! Endast då…kan jag ta mig rätten att säga att jag älskar.

…om vi återgår till Lobo och hans Blanca, så var det så att Lobo uppvaktade och visade sitt intresse, Blanca kände likadant och deras kärlekshistoria tog sin början…från den dagen gick de varmt lekfullt leende, sida vid sida…

(Hade Blanca avvisat Lobo, så hade han respekterat detta och sökt vidare efter en annan alfatik…utan att försökt hota, tvinga eller skada…här har många ”män” något att lära av Lobo).

Lobos och Blancas kärlekshistoria krossades av jägaren Ernest Thompson Seton. Han hade jagat den listiga, kloka alfavargen länge och hade försökt med allt…vapen, fällor och gift…men ständigt blivit överlistad av Lobo. Till slut lyckas Seton fånga Blanca i en listigt utplacerad fälla …Lobo stannar i det längsta bredvid sin käresta, men tvingas fly från männens vapen till slut. Lobos starka känslor till Blanca fick honom att försöka rädda henne från Setons ”läger” Om han visste att hon var död och ville säga farväl eller trodde att hon var skadad och ville rädda henne…ja, det får vi aldrig veta. De doftspår från Blanca han följt måste avslöjat att hon var skjuten. Lobo försökte iallafall upprepat ta sig in till Blanca, som låg död i ett timrat uthus…och då lyckades Seton till slut fånga honom med hjälp av fällor…

Seton klarade inte av att skjuta Lobo, han hade nu fått en väldigt djup respekt för alfavargens mod, lojala trohet och kärlek till Blanca, han beslöt sig för att fånga Lobo levande.

…men Lobo dog ett par dygn senare…om det var av skadorna fällorna orsakat på alla hans fyra ben, eller om det var av sorg…ja, ingen vet…men när den stolta alfan, kungen av Currumpawa slöt ögonen en sista gång den 31:a januari 1894 förändrades Etons hjärta, en insikt/förståelse tog över och han blev en aktiv kämpe för miljön, naturen…våra vilda medresenärer i livet …och vargarnas rätt att gå här, bredvid oss, på vandringen i tiden…

…och Lobo blev ”Vargen som förändrade USA”.

Kärleken har många ansikten…och ett ”ansikte” är Setons förändrade bild av vargarna, naturen och vår skövling av denna, hans kamp för miljön.

Jag måste erkänna att jag har större respekt för Lobo och hans artfränder än jag har för de flesta hanar av min art… och den svekfullt lögnaktiga slakt på varg somliga mänskliga hannar genomförde nyligen, förstärkte denna insikt.

…och med vilken rätt utrotar vi våra medresenärer i livet?

För att människors liv värderas högre, för att vår okunnighet och egoism är skyddad av vapen? För att vi är ”guds avbild”? …tillåter mig att le och påstå att jag likt Seton, inte skulle ha någonting emot att leva i ett vargrevir ett par år…inte för att jaga varg, snarast för att med vapen i hand skydda dem mot tjuvskyttar av min egen art.

Jag har så stor respekt för en alfavargs kärlek till sin tik (pekar på Lobo), att jag bugar mig med exakt samma respekt som jag gör inför en man som fortfarande efter t.ex. trettio år ,ofta eller ibland, kan få sin kvinna leende överraskad, av hans äkta, villkorslösa, tillitsfulla, ömsinta kärlek. Ordet tillit är värt att stanna upp vid, eftersom tillit är grunden för all äkta kärlek och dess gåvor! …men tyvärr är det inte alla som förstår detta bland människorna.

(Målning av undertecknad.)

Man kan skriva mycket om det vackra däggdjuret ”människan”…men det tar inte lång tid att inse att vi många gånger är hopplöst oförmögna att verkligen älska…det räcker en bit att studera Aftonbladets artikelserie om de ca 180 kvinnor som mördats av sina män bara under de få år vi levt i 2000-talet.

Ni kan ju försöka övertyga mig om att de mänskliga hanarnas förmåga att älska generellt är större än vargarnas känslomässiga styrka därvidlag…

…och frågan jag ställde i rubriken lever kvar, kan människan verkligen älska. Finns kärleken där bortom jagets krav på tillfredsställelse i attraktionens lekfulla kåthet, är det en praktisk investering…är det äkta? Undrar hur många gånger frågan ställts genom historien…och jag undrar hur många som gått vilse i den biologiskt styrda kemins dimma?

…citerar, Göran Greider:

”Uppgiften att nedkämpa artförtrycket är väldig”, noterade Singer i sitt banbrytande verk ”Djurens frigörelse”. Varje medvetande med förmågan att känna lust eller smärta har eller kan, av oss, tillskrivas rättigheter, även en vargtik. I samtal med åtskilliga övertygade vargmotståndare har jag genom åren alltid märkt hur de ändå rycker till när den tanken utsägs: Här är ett medvetande, vid sidan av vårt, som känner och lider och äger intelligens. I varje jägare tror jag att det längst inne gömmer sig en djup respekt för den fyrfota jägaren.

För några år sedan rapporterade en journalist på Dala-Demokraten om ett sorgligt fall av illegal vargjakt i Äppelbo i Dalarna. Dagen efter skrev jag en kort artikel under rubriken ”Mannen som sköt en varg” där jag försökte leva mig in i såväl tjuvskytten som vargen:

”Vargspårarna kunde även konstatera att vargtiken uppehållit sig i närheten av den döda hanen i flera dygn.” Jag fastnade för den meningen i Leif Olssons nyhetsartikel igår i DD om den varg som hittades död på ett hygge i Äppelbotrakten. Vargpar är inte så olika människopar, ja de är nog mer trogna varandra än vad människor ofta är. Vargen är ett socialt djur, flocken en storfamilj. Det var därför som en gång i tidernas gryning vargungar kunde flytta hem till människorna och deras familjer – de fann sig naturligt tillrätta i människoflocken. Så kom de älskade hundarna till oss.

Bilden av vargtiken, cirklande runt den döde hanen, är gripande. De allra flesta – inklusive de många jägare som oftast är stora naturälskare – tror jag känner just så: den ena parten i ett förhållande sörjer den andra. Och om varghanen blev skjuten, om det rörde sig om ett grovt jaktbrott – hur känner sig den som sköt? Möjligen satt han – jag utgår för enkelhetens skull från att det isåfall var en man – i en bil när han gjorde det. Var det triumfens heta vågor som rusade genom medvetandet och genom den säkert litet skakande kroppen när han såg hur varghanen segnade ner och dog? Vad sa han när han kom hem? Tänk om han har t ex en dotter eller son i sju- eller tioårsåldern eller så – berättar han för henne om det här? Knappast. Så han är tvungen att förbli ganska ensam med sin eventuella triumfkänsla. Fick han utlopp för det hat han antagligen måste känna för detta rovdjur så att det kändes bättre efteråt? Sitter han någonstans just nu och skryter för andra invigda om det han gjort?

Det vet vi inte. Och vem vet – den man som eventuellt gjorde detta kanske istället är mycket nervös nu, inte bara för att bli upptäckt efter sin olagliga handling (den som begår ett brott mår sällan bra efteråt.) Utan också för något annat: En liten, men växande skuldtyngd känsla av att han faktiskt tagit livet av en varelse, som i slutändan har sina likheter med honom själv. Och kanske har han en hund som han är mycket fäst vid och den där hunden är släkt med vargen han sköt. Han kanske läser det här. Det är rentav troligt att han gör det. I så fall tror jag att han läser denna text en gång till.

Sedan rycker du på axlarna, skrattar. Eller så sitter du där, mer tankfull än du trott att du skulle vara. Kanske har du det inte alls så lätt just nu.

Så skrev jag, i visshet om att mannen som dödade vargen med all sannolikhet skulle läsa texten. Någon dag senare blev jag uppringd av en anonym person som berättade att texten blivit läst av den som sköt.”

…lite fakta om vargen:

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över hela världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. Vargen är ett rovdjur (Carnivora) som tillhör familjen hunddjur (Canidae). Dess närmaste släktingar är rödvargen, coyoten och schakalen. På längre avstånd finns andra hunddjur som rävar och vildhundar. Utifrån den biologiska definitionen av artbegreppet som lyder ”Individer som kan få avkomma som inte är steril är av samma art” så är hund och varg samma art. Den genetiska skillnaden mellan hund och varg är mindre än skillnaden som finns mellan alla idag levande människor.

Utseende och fältkännetecken

Storleken på varg skiftar mycket på olika platser i världen. En fullvuxen varg väger vanligen 30 till 50 kg, med extremfall på upp till 90 kg. De största vargarna förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa och är ungefär 160 centimeter långa, vid skuldran 80 centimeter höga och med en cirka 50 centimeter lång svans. Dessa vargar väger upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är varierande. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos.

Evolutionshistoria

För 60 miljoner år sedan, under paleocen, fanns ett specialiserat mårdliknande rovdjur, Miacis, som utvecklades till vargar, björnar, grävlingar och vesslor. Man tror att hunddjuren utvecklades på den nordamerikanska kontinenten för 30 miljoner år sedan och sedan vandrade dels till Sydamerika, dels över Berings sund till Gamla världen. För 20 miljoner år sedan fanns en anfader till vargen, Tomarctus, med specialiserade huggtänder och förmåga att förfölja och fälla bytesdjur. För ca 50-60 miljoner år sedan vandrade det ett antal rovdjur på vår planet, ett av dessa var Miacis. Det var ett litet mårdliknande rovdjur, med långsträckt kropp, lång svans och korta ben. Miacis tillhörde släktet Miacidae, varifrån alla (med stor sannolikhet) dagens rovdjursfamiljer utvecklats. Vargen tillhör hunddjuren, vars förfader Cynodictis levde för ca 40 miljoner år sedan. För ca 30-35 miljoner år sedan utvecklades en linje av Cynodictis förgreningar till, Tommarctus. Denna var väldigt lik dagens varg och samtidigt urfadern till vår tids vilda hundar.

Under en tidsperiod i utvecklingen fanns en jättevarg, Canis dirius, långt större än något nutida hunddjur. Canis dirius jagade den tidens jättelika växt/gräsätare, jättebison, jättekamel och jättehjort. Denna gigantiska urtidsvarg dog ut samtidigt med de stora gräsätare den livnärt sig på.

Vargen som den ser ut idag uppstod för ca 1,5 miljoner år sedan. Den kom ur en annan linje av Cynodictis än Canis dirius och hade i princip, med mindre variationer, samma levnadssätt och utseende som dagens vargar. Hunddjuren, inklusive vargen anses ha utvecklats på den nordamerikanska kontinenten och utvandrat till Sydamerika och ”Gamla världen” via landbryggan som tidigare fanns vid Berings sund. Vargen har utvecklats parallellt med de stora växtätarna, när växtätarna blev större och snabbare, blev också vargen det. Det är också denna samevolution som gjorde att vargarna började jaga i flock, vilket gav dem möjligheten att fälla byten mer än tio gånger större än dem själva.

Vargen invandrade till Sverige för ungefär 10000 år sedan i samband med att den senaste istiden tog slut. Populationens storlek har därefter haft en naturlig variation som skiftat i takt med tillgången på lämpliga bytesdjur. De senaste århundradena har dock variationerna främst orsakats av människan

Vargens närmaste anfader utvecklades i Eurasien. Den kunde springa snabbt och jaga i grupp och den spred sig över norra halvklotet. Kring år 2005 erkänns ungefär 37 beskrivna underarter, som bland annat omfattar både dingo och tamhund, men forskare är inte eniga om detta.

Den skandinaviska vargen tillhör grundformen Canis Lupus Lupus, eller eurasisk varg. Andra underarter är till exempel polarvarg (Canis Lupus Arctos), arabisk varg (Canis Lupus Arabs) och indisk varg (Canis Lupus Palippes). I Ryssland finns både eurasisk varg och rysk varg (Canis Lupus Albus). Tamhunden behandlas idag ofta som underart till vargen Canis lupus familiaris. Det råder dock inte vetenskaplig överensstämmighet i frågan och olika discipliner använder olika sätt att klassificera tamhunden.

De svenska orden ulv och varg

Det ursprungliga ordet för varg på svenska är ulv. Varg är ett noanamn, som ursprungligen använts för att slippa kalla vargen vid dess rätta namn. På andra germanska språk finns de med ulv besläktade orden ”wolf”  på engelska och ”Wolf” på tyska. På fornnordiska hette varg wulfar, men i nordgermanska språk har w i början av ord fallit bort när det följts av o eller u. Ordet varg betydde ursprungligen dråpare eller strypare. På medeltidssvenska betydde vargher våldsverkare. På grund av rädslan för vargen har den av folk försetts med så kallade noanamn, för att man trodde att om man kallade den vid sitt rätta namn, så skulle man locka den dit man var. Namnet varg är ursprungligen ett sådant noanamn, och betyder ”våldsverkare” (jämför det gamla juridiska begreppet varg i veum), det ersatte det ursprungligare namnet ulv. Andra noanamn på vargen är gråben, tasse eller den gråe. Förmodat vargrika vildmarker har ofta kallats tassemarker.

Sveriges gamla landskapslagar är det tydligt att varg var vanligt i hela landet. I Västgötalagen står det: ”Alla, som i Västergötland bo, ingen undantagen, skola bygga varggård eller hålla vargnät”. I Magnus Erikssons allmänna landslag från 1347 och i Kristofers landslag från 1442 finns liknande skyldigheter. Förutom vargnät skulle man även äga en vargtrumma, vargtång, spjut, gevär och lapptyg. I Olaus Magnus ”Historia de gentibus septentrionalibus” från mitten av 1500-talet står det att vargen är mycket talrik och hemsöker byar på landet under stränga vintrar. I Karl XI:s dagbok från 1689 skriver kungen: ”Den 8 november var jag, min son Karl och prins Fredrik uppå jakt i Djurgården och bekommo 10 vargar i stora Lopkärrsbacken, men tvenne sluppo.”

Genom 1647 års jaktstadga infördes skottpengar på varg i Sverige. Före 1850 var vargar talrika till och med i Skåne men 1875 fälldes den sista vargen där. Under andra hälften av 1800-talet minskade antalet vargar snabbt i Sverige av flera orsaker: ökat jakttryck, brist på villebråd, ökat användande av stryknin från 1830 samt sjukdomar hos vargen. Innan år 1900 var södra Sverige utan vargar: den sista vargen i Småland sköts 1868, de sista två vargarna i Stockholms län 1871, Upplands sista varg 1894 och Värmlands sista varg 1896. Den svenska vargstammen vid år 1900 kan uppskattas till ett hundratal djur och under 1950-talet kan stammen uppskattas till omkring 20 djur. Fram till 1800-talets början fanns varg i hela Sverige. 1840 sköts närmare 600 vargar. Från mitten av 1800-talet inleddes en kraftig nedgång och snart var vargen försvunnen från södra Sverige. Fram till 1965 betalade staten ut skottpengar för varg men från den 1 januari 1966 blev vargen fridlyst. Vid den tidpunkten fanns det högst ett tiotal vargar kvar.

Vargattacker mot människor

Sedan den intensiva forskningen kring varg startade på 1960-talet har få fall när en människa dödats av en varg i västvärlden dokumenterats. En 22-årig student dödades av vargar under en promenad i norra Saskatchewan i Kanada 2006. Mannen, som var ute på en promenad, blev anfallen av vargarna. Genom spår i snön har hela förloppet kunnat följas. 22-åringen försökte fly och slogs till marken. Han hade lyckats resa sig och springa ytterligare en bit innan vargarna slutligen lyckades döda honom. 1963 dödades en 5-årig pojke i Québec, Kanada. Mellan åren 1980-95 dödades minst 233 barn av vargar i Indien. De flesta under 6 år och i de flesta fall inom byns område när de tillfälligt lämnats ensamma. Finlands mest beryktade människoätande vargar härjade i Åbotrakten under åren 1880 – 81, där de dödade 22 barn.

Observera att under de senaste trettio åren har i Sverige ca 38 människor dödats av jägare och hur många människor som allmänt dödats av andra människor vet ingen, antalet ligger på tusentals!

Svenska vargattacker mot människor

Man har i Sverige endast dokumenterat en handfull historiska fall av vargattacker mot människor. I några av dessa fall har det rört sig om rabiessmittade vargar, till exempel Riala socken i Uppland år 1815. I andra fall har det rört sig om frisläppta vargar som hållits i fångenskap sedan valpstadiet, till exempel Gysingevargen, som härjade i trakterna kring södra Dalälvsområdet under några månader 1820-1821 (detta är också den senaste gången någon människa blev dödad av varg i Sverige). Det finns dock några kända dokumenterade fall då barn har blivit tagna av varg. Dessa är Lommeland i Bohuslän 1797, Steneby i Dalsland 1731, Boda i Värmland 1727-1728, samt Hova i Västergötland 1763. Uppgifter om barn tagna av varg i kyrkböcker från 1700-talet är emellertid inte någon pålitlig källa. För att dessa uppgifter ska bli trovärdiga behöver också andra källor anlitas, till exempel domböcker, då varje form av våldsam död de facto också utreddes på den tiden.

Varg i Skandinavien

Vargen tar tamboskap, men skyddet kan ökas med vargsäkert elstängsel. Användandet av sådant har ökat så mycket, att det under 2002 bara dödades cirka 170 får eller nötboskap av Sveriges cirka 70 vargar. Dock är problemet för den enskilde drabbade fårägaren stort, då vargen ofta dödar många får i samma attack, långt fler än vad den behöver som föda för stunden. Ett annat problem är att den ibland förföljer och dödar lösspringande tamhundar, oftast jakthundar. Under 2008 dödades ungefär trettio hundar av varg i Sverige.

Unga vargar som är ute på tillfälliga vandringar eller är på väg att etablera egna revir kan någon gång bli attraherade av doftämnena hos tamhundars urin. De kan då tillfälligtvis uppehålla sig i eller i närheten av samhällen. Man ska då undvika att mata eller låta hundar ”hälsa” på vargen, utan helst skrämma djuret så att det inte återkommer. När ungdjuren är cirka två år, lämnar de flocken och börjar vandra. De kan då utgöra en trafikfara. En sådan ungvarg irrade sig in i Mälardalen och kördes där på av en polisbil på E18 vid Jakobsberg 1993.

Enligt Artdatabankens rödlista är vargstammen i Sverige starkt hotad. Även om det finns ett växande sammanhängande norskt-svenskt bestånd sedan 1982, så är arten fortfarande starkt hotad i Sverige. Detta beror på att den skandinaviska vargpopulationen är isolerad från den eurasiska, genom att invandrande individer från Finland och Ryssland inte tillåts passera Norrland på grund av konflikten med rennäringen. Isoleringen hotar på sikt den genetiska variationen och man kan befara en inavelsdepression om inte nytt genetiskt material kommer in österifrån.

Ursprunget till vargstammen i Norge och Sverige är tre individer som invandrade från gränsområdet Finland/Ryssland i slutet av 1970-talet. Det har konstaterats genom jämförelser av deras DNA-profiler med DNA från finska och ryska vargar. Två av dessa etablerade sig i Värmland och fick 1983 sex valpar. Under 1980-talet föddes dock få valpar. I början av 1990-talet fick tillväxten fart genom att en tredje varg vandrade in från Finland. År 1992 fanns 16-17 vargar i Sverige, 1995 40 stycken. Denna snabba tillväxt bromsades dock genom illegal jakt. 1999 fördelade sig de cirka 70 skandinaviska vargarna på 7 flockar med 12 revirmarkerande par och ett antal ensamlevande individer. 2004 fanns det 110 skandinaviska vargar, varav cirka 85 på den svenska sidan om gränsen (främst i Dalarna, Härjedalen, Närke och Värmland). Sommaren 2005 föddes totalt 13 vargkullar i Sverige, och 2006 tror man att 16-17 par föryngrade sig. Riksdagens etappmål är cirka 200 svenska vargar och man beslutade 2009 att begränsa vargstammen till 210 individer. Därför inleddes 2 januari 2010 licensjakt på varg för första gången sedan 1965; jaktperioden sträckte sig till den 15 februari. Totalt skulle 27 djur skjutas i fem län, nio i Dalarna respektive Värmland, och tre i vardera Örebro, Västra Götaland och Gävleborg.

Svenskarnas attityder till varg

I vargtäta områden ser jägarna vargen som ett hot mot älgjakten. Lokaltidningarna har genomsyrats av den ena insändaren efter den andra, och folkopinioner har uppmanats till att ta ställning för eller emot vargen. Vid en attitydundersökning från 1999 visade det sig att två tredjedelar av svenskarna kunde acceptera en vargstam på minst 200 djur. En tredjedel kunde tänka sig 500-1000 djur medan 5 procent av de svarande inte ville ha några vargar alls. 56 procent av de som svarade kunde tänka sig att ha varg i närheten där de bor. Mest positiva till att ha varg i närheten av bostaden var tamdjursägare i vargområden. Bland renägare var det dock endast 18 procent som ville ha varg i närheten av bostaden, vilket kan ha att göra med att renar till skillnad från andra tamdjur hålls i ohägnade marker. I dag finns så pass mycket bytesdjur i naturen, att man inte behöver frukta några ”desperata” vargar. Det finns dokumenterat att vargen rör sig inom tätbebyggda område i vissa delar av Sverige. Människan är inte något bytesdjur för vargen, och har så aldrig varit. Tamboskap kan försvaras med hjälp av vissa hundraser. Exempelvis Komondor är en sådan hundras som är framavlad för detta ändamål. Den kan med sin storlek vikt och styrka framgångsrikt försvara boskap på egen hand mot inkräktare och även varg. Även Laman används som en effektiv ”fåraherde”, i USA skyddar den mot Puma, Varg och Coyote.

Att vargen är oerhört viktig för biodiversiteten är också ett väl bevisat faktum!

Ja, detta är en sammanfattning av läget och åsikterna går isär om vargens vara eller inte vara. Personligen tycker jag att den har ett existensberättigande…lika stort som vårt!

Citerar ett mycket bra debattinlägg i vargfrågan:

”Nej, nu får det vara nog!


Man vet inte om man ska skratta eller gråta när man läser hur rovdjursdebatten och speciellt hur vargfrågan diskuteras.
Vi har i dag ett regeringsbeslut på att hålla en genetiskt frisk stam av cirka 200 vargar. Måhända siffran ska vara något annat, lokalt och nationellt, men det ska då diskuteras i en sund diskussion där allas intressen värderas och också har ett berättigande. Alltså inte bara i jägarnas och vargmotståndarna intresse.
Aggressivitet, hot och oförmåga att kompromissa vilket utmärker debatten, passar mer i sandlådan än i dessa forum. Likaså, vargkramarna som demonstrerar med döda blodiga dockor föreställande jägare. Avskyvärt!
Men det som gör mig riktigt förbannad är, att varken jägarförbund, politiska ledningen eller de andra företrädarna i frågan, nämner någonting alls om den systematiska förföljning av rovdjur och speciellt varg som sker och som utförs av falanger inom kåren.
De bara blundar.
Denna tysthet kan bara tolkas som att det finns ett samtycke till allt olagligt, så länge det inte upptäcks, oavsett grymheten.
Är det läpparnas bekännelse när de säger att de respekterar både de demokratiska besluten och jägaretiken att inte tillskansa viltet onödig skada? Gäller respekten bara ätbart vilt och den egna hunden, vargens kusin? Hur skulle rubrikerna se ut om hundar utsattes för samma behandling?
Hur kan myndigheter och jägareföreträdare skydda dessa grupper som med hat och systematisk förföljelse fullständigt skiter i allt vad gäller moral, etik och Sveriges rikes lagar?
Ett moralfall som sakta har vuxit sig starkt genom klent agerande från vår politiska ledning, liksom den aggressiva retorik och den passiva hållning till dessa olagligheter som jägarföreträdarna haft.
Jägarkåren gräver sin egen grav genom det moralfall som pågår med insinuationer om illdåd, vilka göms bakom kulisserna. SGT (skjut gräv tig) är ett uttryck som används i alla älgkojor, ibland farligt skämtsamt, i andra med stort allvar. En död varg är en bra varg! Hela tiden öser jägarna ut nedlåtande uttryck på vargen i sig och de som har en avvikande, likväl som nyanserad åsikt.
Om inte ledarna uppträder och förespråkar god moral och respekt, kommer heller inte massorna att göra det!
Nu får de dessutom mycket olyckligt indirekt sympati från landshövdingen (Dalarna) och våra politiska företrädare (Dalarna) då de nu säger nej till inplantering av varg. Vad nejet innebär, är ett starkt stöd till dem som är helt emot varg i våra marker och därmed ett bekräftande av deras agerande – att hot och utpressning lönar sig.
Har vårt politiska styre inte tillräckligt kurage att agera och skapa förutsättningar/regler för motarbetande av dessa olagligheter? Är det månne så att politiskt fjäsk (läs makt) är skönare än ett moraliskt korrekt agerande?
Våra politiker framförallt, men också jägareförbunden, har både kraften och möjligheten att agera, bara viljan finns.
Jag är inte naiv och inser naturligtvis att vargen skapar problem. Men med lite nytänk, anpassning (nya traditioner) och engagemang kan situationen hanteras. Utveckling kallas det i andra sammanhang!
Vargangrepp på hund är en inte alls smakfull upplevelse. En tragedi i skogen. Lika tragiskt är det då hunden kommer framför en bil eller då hunden av misstag blir skjuten.
Vad är skillnaden i tragik då vargen tar hunden eller då den dör i trafiken? Hur tragiskt det än är och känns måste alltid moralen hållas högt och regelboken följas, annars spårar det ur, med konsekvens att alla blir förlorare.
Så innan det kan bli frågan om att låta vargjakten skötas av jägarkåren och att låta rovdjursförvaltning ske lokalt, anser jag, att jägarkåren dramatiskt måste höja moralen inom grupperna och tillsammans med myndigheterna utarbeta metoder att komma åt dessa terrorister.
De måste kraftfullt utmanövreras, anges och i vissa fall åtalas, för att jägarnas ska återfå trovärdigheten. Jägarna ska vara skogens riddare inte dess terrorister! Om viljan finns att rejält öka moralen och vara med på vissa uppoffringar, så kan jakten som livsstil i någon form överleva in i framtiden.

Men då ska man inte behöva höra talas om:
vargar överkörda med skoter, skadade och sedan ihjälklubbade.
förgiftade åtlar.
järnburar gjorda av armeringsjärn, betade med kött där öppningen har hullingar av spetsade armeringsjärn (fastna med nos huvud!).
blodindränkta tvättsvampar, komprimerade och frysta, vilka läggs ut i terrängen i hopp om att vargen ska äta dem och drabbas av förstoppning. ”En helt säker och icke spårbar metod”, sades det.
skjutna vargar som efter skottet blir sparkade i hat (känns som bilder från Afghanistankriget!).
skjutna vargar som respektlöst släpas efter bilar till inspektionsplatsen.
riktad jakt mot vargflockens alfadjur, vilket leder till splittring av familjegrupper, utebliven parning detta år och mindre överlevnadschans för de kvarvarande (svältdöd?).
att licensskjutna vargar vid obduktionen visar på gamla skottskador. Hur kan så många av ett så skyggt och svårjagat djur ertappas med så mycket skottskador (är de få med mycket tid eller många med lite?)?
förföljande av vargar med skoter (köra över dem då tillfälle ges?).

Detta är så långt ifrån som det över huvud taget går att komma från den jakt jag en gång blev introducerad i och de självklara vanliga etiska regler som gäller i samhället i övrigt.
Är det inte så att jägarorganisationerna måste städa rejält i sina egna led för att återfå förtroendet, byta ut ledarprofilerna till moraliskt mer rakryggade personer (inte då bara på jägarsidan). Personer som har både kraften och tron att avsevärt höja moralen, etiken, så att regler följs även långt ute i skogen där lagens långa arm inte når en.
Först då kan ett trovärdigt överlämnande av ansvar och förvaltning ske, inte före!


Gandhi uttryckte vid ett tillfälle: ”The greatness of a nation and its moral progress can be judged by the way its animals are treated”.


Tänkvärda ord!


Anders Krüger
Före detta jägare

Nutidens vargar:

Vargen (Canis lupus) är ett ganska stort djur, med en vikt på 20-80 kg (handjur), 18-55 kg (hondjur). Kroppslängd 90 – 150 cm, svans 33 – 51 cm. Till utseendet påminner vargen mest om en stor Schäfer och det är också från vargen som hunden härstammar.

Vargen började tämjas av människan för ca 18 000 år sedan, sakta växte den närmare människan, började kommunicera och lärde sig tolka vårt kroppsspråk/ord o.s.v.. Den gick från att vara jägare till att bli väktare och samarbetspartner med människan, och tappade också därmed mycket av den överlevnadsintelligens som utmärker vargen.

Den började skälla, aggressiva djur togs bort och varghunden avlades fram, genom naturligt urval. Processen tog ca 50 generationer och nu ca 8000 år senare finns det mer än 300 raser av tamhunden.
Vargens päls är grå, grågul och lite flammig, men från en varglik hund skiljer sig vargen bara i fråga om detaljer, huvudet är bredare och ser också grövre ut p.g.a. det kraftiga kindskägget.

Vargen är ett mycket socialt djur, lever i flock. Det sociala behovet uttrycks bl.a. genom de ylande läten som är så typiska och som är en viktig kommunikation inom flocken och med andra flockar.

Förr var vargen väldigt vanlig i hela Europa och norr om 20:e bredgraden, under mitten av 1850-talet sköts 180 vargar bara i Kronobergs län.

Jag drömmer om att det en dag återigen finns ca 50 vargar i Kronobergs Län/Småland. Att vi återställt älgbeståndet, reducerat all mänsklig jakt och räknar in en levande natur i vår ekonomi. T.ex. Skogsbolagens giriga ekonomiska vinstkrav är ingen naturlag, bara en dåres giriga fantasier…en vettig ekonomi innebär en acceptans för naturens krav på ett välbalanserat ekosystem!

Mänsklig förföljelse/utrotning har gjort att Vargen idag bara finns i mindre bestånd i många länder, i Sverige ca 200 djur. På 1960-70 talet var den i princip utrotad, men räddades p.g.a. tre invandrade djur. Den viktigaste orsaken till utrotningen var att okunnigheten som vanligt skrek högst: ”Har vi djurhållare med får och nötkreatur inte något att säga till om alls? Jag anser att det är uteslutet att ha varg fritt i landet. Det går helt enkelt inte att förena varg och tamboskap. Det har aldrig gått och det var därför som man utrotade vargen. Vi djurhållare måste komma före rovdjuren.”
Antalet vi har i landet idag garanterar inte dess överlevnad, här finns stora problem med tjuvjakt och genetiska problem p.g.a. inavel. Det genetiska materialet är alltför litet.
Vargen är ett oerhört anpassningsbart djur och ytterst intelligent. Bytesdjuren är främst hjortdjur, Älg, Ren, Rådjur. Vargen tar främst unga, skadade, sjuka och gamla djur. (När bytet är tamdjur, t.ex. Får, sker ingen selektion, vargen tar vad som serveras! ).

Jakten kan sträcka sig över många kilometer, bytesdjuret blir oftast först bitet baktill och neddraget, varefter det dödande bettet riktas mot hals, strupe. Det finns en myt om att vargen inte jagar ensam, men den stämmer inte. Det finns mängder med exempel, här i Norden, på ensamma vargar som framgångsrikt jagar och lever på Älg.

Efter ca 63 dygns dräktighet föds 6-11 valpar. Det är alltid Alfatiken som föder valpar i en flock. De första två månaderna lämnar hon inte valparna och de matas av Alfahannen och övriga flockmedlemmar. Vargen blir könsmogen vid 2 års ålder, men parar sig sällan före 3 års åldern. En Varg blir sällan äldre än tio år i det fria, i fångenskap har de kunnat bli upp till 16 år gamla.

I rovdjursdebatten är vargen det djur som nämns oftast och som tydligen väcker mest känslor. Vad hittar vi för orsaker bakom rädslan och hatet? Studerar man frågan lite närmare och sakligt, så verkar okunnig tro, ren inbillning och fantasier vara den främsta grundorsaken, men även de moderna jägarnas giriga konkurrenstänkande.

Eftersom denna okunskap endast kan botas med information skall jag göra ett försök, iochförsig meningslöst då många inte VILL lära sig, utan lite puerilt bara hävdar sitt ”tyckande” och rätt till okunnighet!

Vargen har genom historien blivit en symbol för ondskan och detta grundar sig på fabler, religiösa sagor, vanföreställningar, okunnighet m.m. Redan ca 500 år f.Kr. skrev den grekiska sagodiktaren Aisopos om sluga och ondsinta vargar. I skrifter från 1200-talet från den katolska kyrkan beskrevs vargen som ”ett djävulens redskap, satt på jorden som Guds straff för människans synder”.

Även våra fornnordiska sagor blev påverkade av de första kristnas syn på vargen och i t.ex. Eddan hittar vi berättelsen om de tre jättevargar (ulvar) som var dödens tjänare, med makt att sluka både sol och måne. Namnen på dessa tre jätteulvar var Skoll, Hate och Månegarm. Den fornnordiska guden Loke hade en son som var varg, vid namn Fenris. Fenris stod som en symbol för ondskan och världens undergång, ”ragnarök”.

En orsak till dessa vanföreställningar tros vara vargens förmåga att välorganiserat samarbeta i vargflocken. Även vargarnas förmåga att känna igen varandra m.m., gjorde att man förr i tiden trodde att djävulen låg bakom dessa förmågor…att vargar är intelligenta, kan kommunicera och har välutvecklade sinnen visste man inte o.s.v.

Det är inte svårt för någon att förstå att fattiga människor förr hatade de vargar som tog deras boskap, det fanns ingen möjlighet för dem att få den ekonomiska kompensation vi idag kan ge för t.ex. några vargtagna får. Men oftast byggdes hatet upp av överdrivna skrönor, och oftast saknade de som berättade egna erfarenheter eller närkontakt med varg.

Är vargen farlig för människor? Svar, mindre farlig än tamhunden!

Man kan tydligt och på bevisad vetenskaplig grund, hävda att vargen INTE är farlig för människan.

Även om man i kyrkböcker från tidigt 1700-tal finner enstaka uppgifter om att människor attackerats och tagits av varg, så är uppgifterna inte trovärdiga då man även finner uppgifter om att enstaka individer tagits av Troll….ja, du läste rätt!

Det är väldokumenterat att den s.k. Gysingevargen dödade tolv människor åren 1820-21. Gysingevargen fångades 1817 som valp och föddes upp av människor. När den släpptes eller rymde saknade den förmågan att jaga och tog det för den enklaste bytet. Tyvärr dog 12 människor p.g.a. detta i grunden mänskliga misstag.

I en större internationell utredning som gjordes 2001 undersöktes det hur vanligt det är att människor dödas av varg. Utredningen kom fram till fyra (4) säkrade fall de senaste femtio åren i Europa. Alla fyra fallen hände i Spanien i ett område där vargarna led av svält p.g.a. mycket dålig tillgång på bytesdjur.

Bevisligen har långt fler människor dödats av hundar i Sverige, än antalet individer dödade av varg i hela Europa de senaste femtio åren!

Barn har genom generationerna fått en felaktig bild av av vargen som ett lömskt, ondskefullt, slugt och farligt djur. Detta främst genom sagor som t.ex. ”Rödluvan och vargen”. Tyvärr lever sagorna kvar som vanföreställningar hos många vuxna individer. Det människor lärt sig som barn, har många tyvärr väldigt svårt att radera och lära om.

…avslutar med ett gammalt Cherokee-talesätt:

One evening a wise mother told her daughter about the battle that goes on inside people. She said “My child, the battle is between two “wolves” inside us all.

One is Evil. It is anger, envy, jealousy, sorrow, regret, greed, arrogance, self-pity, guilt, resentment, inferiority, lies, false pride, superiority, and ego.

The other is Good. It is joy, peace, love, hope, serenity, humility, kindness, benevolence, empathy, generosity, truth, compassion, and faith.”

The child thought about it for a minute and asked her mother:
“Which wolf wins?”

The wise mother simply replied, “The one you feed.”

 

Referenser/källor:

Larsson, H.O. 1988. Varg. Natur & Kultur.

Melin, S.A. 1992. Vargen förr och nu.

Burman A. Biodiverse, nr 1 2001, Årgång 6.

Oldhammer, B. 2004. I vargens spår. Rättviks Naturskyddsförening.

Rovdjurscentret de 5 stora, 24 nov & 3 dec 2007.

http://www.de5stora.com/omrovdjuren/varg/

Svenska Rovdjursföreningen 2007. (Faktablad varg & Om rovdjur).

Annonser
Det här inlägget postades i Natur och miljö., Vargdebatten:. Bokmärk permalänken.

19 kommentarer till Kunskap skyddar vargen!

  1. mariadesuede skriver:

    Favorit i repris i ny tappning!

    Vargarna är mer ”solidariska” än oss människor, som de allra flesta flockdjuren. Det finns mycket vargen och andra flockdjur kan lära oss människor!

    örnkramar

  2. arrami54 skriver:

    …ja, detta är den halvlånga versionen! 😉
    Visst kan vi lära oss mycket av dem, om vi bara ”lyssnade”!

    Kram.
    PS: Hoppas du mår bättre än gott! DS.

  3. mariadesuede skriver:

    Jag màr bra, sista veckan av semestern och skriver pà en ny roman om andra världskriget, ett vittnesmàl som snurrar runt i skallen, màste bara berätta hans historia fràn Omaha Beach den 6 juni 1944…

    Njut av vargarnas ylande nu… Den finns pà La vie sauvage…

    Hoppas du màr bra, sà bra det bara gàr!

    örnkramar

  4. arrami54 skriver:

    Här mås det gott, sommaren börjar tona bort, annars är allt på topp. Låter som en både otäck och spännande historia din roman.
    …njut av de sista semesterdagarna!

    Kram. 😉

  5. DagL skriver:

    Visst har vargen en del som vi uppfattar som sympatiska drag, visst är historien om Lobo rörande. Visst är dödande av intelligent liv problematiskt. Vi vill gärna samexistera. Visst är vargen ett facinerande och intelligent djur som är en viktig del av Sveriges historia, och detta är argument för att ha den i Sverige. Det bidrar till den specifika relationen med vargar att en majoritet av svenskarna har haft ett personligt vänskapsförhållande med en varg (=hund).

    Ville ändå påminna om några saker:
    Vargen är oftast aggresiv mot andra vargar från andra flockar. Våld mellan vargar är en av de viktigaste dödsorsakerna hos vargar som lever mer hoptryckt än de svenska, som genom jakt fått gått om plats och föda. Att vargar är så farliga för hundar beror på att vargen uppfattar dem som artfränder. Även inom flocken förekommer en del otrevligt gnabb som ibland resulterar i fysiska skador. Denna vilja till ofta dödligt våld inom arten är ett karaktärsdrag vi verkligen vill bekämpa, det finns hos människan men är värre för vargen. Varg stöter ofta bort sin avkomma från flocken när den blivit ”flygmogen” på ett sätt som vanligen är mer burdust än hos människa. Det finns viktiga argument att inte idolisera vargen som sådan, även om den har sympatiska drag.

    Carlgren personifierar 80% av riksdagen och en majoritet av folket, skyll inte alltför mycket på enstaka ministrar som försöker göra sitt bästa för att sy ihop det. De flesta vill nog och arbetar nog för att det skall finnas utrymme för någon vargflock i Kronoberg, detta inkluderar nog även Sveriges jägareförbund och LRF. Att det inte finns en vargflock i Kronoberg än beror huvudsakligen på vargens eget val, den fattar egna beslut vart den går och bosätter sig. Dra inte för stora växlar på en ganska högljudd minoritet som vill att vargen skall utrotas. Det finns inget skäl att engagerar sig för att hindra vargens utrotning i Sverige, eftersom risken är försvinnande liten. Om det såsmåningom skall finnas 200 i Skandinavien (jägareförbundet) eller 500 (den senaste utredningen) borde diskuteras i lägre tonläge och är inte en fråga som förtjänar det utrymme den får.)

    Människan har utvecklats som klaner av ”jägare och samlare” under årmiljoner. Det är först de sista hundra åren det har blivit en minskande minoritet som levde i det gamla naturnära samhället då jakt och dödande av djur var en viktig komponent. Det är först i dagarna en majoritet av den manliga befolkningen inte har vapenvana från lumpen. Respektera bättre att det tar tid innan de ”gamla” värderingar detta givit upphov till tynar bort.

    Det finns kanske hundratusen Euroasiatiska vargar i det fria. På den internationella rödlistan klassificeras vargen som ”species of least concern”. Sveriges bidrag att bevara avkomman till tre vargar är internationellt av försumbar betydelse. Att vi vill ha varg är av nationella skäl, inte för att räddda arten!

  6. arrami54 skriver:

    Du har i princip helt rätt, även om jag tycker du överdriver vargens aggressivitet något. 😉 Visst är det en tuff hierarki i vargflocken och naturen är ingen Disney-saga! Att vargen ser tamhundar som kommer inom reviret som degenererade ”vargar” vet vi alla och därför uppstår också konflikten vid löshundsjakt.
    Jag håller inte riktigt med dig om att vargfrågan är mindre viktig, det handlar om hur vi ser på naturen (miljön), ekosystemen, dess biodiversitet och vår roll. Symboliskt och som ”väckarklocka” är vargdebatten oerhört viktig. Det handlar om att väcka en insikt som hjälper oss att rädda andra arter, nu och i framtiden. Det handlar om hur vi ser vår roll i ekosystemen!
    Sen tycker jag nog du idealiserar en del ministrars kunskap och insikter, liksom SJF och LRF:s intresse för en livskraftig vargstam i Sverige!
    …men tack för en klok, seriös kommentar som avslöjar kunskap! 😉

  7. Ping: Bashar al-Assad, massmördaren | Jinge.se

  8. Ping: Hur tänker Försvarsmakten? | Jinge.se

  9. Ping: De svenska jägarna söker konflikt? | Varghjärta

  10. Ping: ”Vargen kommer!”, ropar okunnigheten högt. | runor

  11. Ping: …du är nog dömd att dö nu, ”Kynna”! | Varghjärta

  12. HeIsan ,,, DETTE VAR EN AV DE BESTE SIDENE JEG HAR SETT TIL NÅ ,,, må bare bli imponert når jeg ser hvor mye sterkere dere står sammen i kampen mot dem som dreper og myrder ulvene i Skandinavia . Det er godt at deres kamp har ført frem ,det vil bli en hard kamp ( krig ) mot bøndene , men den kan vi vel klare å ta , det er så lite ulv igjen at det gjør vondt i hjertet , Å gjør ikke vår generasjon noe , ja da får vi vel sauenasjonalparker isteden for en eneste ulv , bortsett fra pelser og utstoppede exemp. av varjen . Så takker jeg dere alle som står bak denne fantastiske siden og , Til slutt Så vil jeg velsigner dere i kampen for vår kjære venn og bror ulven . dens tilstedeværelse i naturen er så mye mere enn et dyr som tar en sau i ny og ne , den holder likevekten oppe i stammer av rådyr og jort , om du noen gang har sett utsultede rådyr og jort etter en grusomt kald og matfattig vinter , så vil du , ja alle ønske ulven tilbake i våre skoger å se disse klovdyrene dø alle sammen , før det er nok mat , nei det synet unner jeg ingen , Trodde bøndene klarte å passe på sauene sine ( går sauene på to eller fire ben i SVEARIKET i norge går sauene på 2. . desverre så klarer de å ta livet av et av skogens viktigste dyr . lykke til med ulvene på deres side av grensen brødre og søstre …………………………. PEACE AND LOVE FROM NORWAY ………… FLOTTE MENINGSUTVEKSLINGER ,,, FLOTT Å SE MOTSTANDERE OG VARG SYMPATISØRER DISKUTERE , OG GLEM ALDRI AT DET ALLTID VIL FINNES FLERE SANNHETER OM ULV , akkurart slik kjærligheten har flere ansikt …DET KOMMER ALTID UT PÅ HVEM MAN SPØR …………………………………… vel dere er som oss norrbaggar går til personangrep , synd vi er så primitive , når det kommer til diskusjon …………..<3

  13. arrami54 skriver:

    …tack, vi kämpar vidare för en livskraftig vargstam!

  14. Hannah skriver:

    Har suttit och läst oberäkneligt många inlägg från dig nu och jag vill bara tacka för att du lyckas få fram precis allt jag känner inom mig i ord!
    Jag blir superrörd och helt tagen när insikten om att sådana fantastiska människor som du finns och är ute och sprider dessa ord!

    Så tack för väldigt intressant läsning och för att du agerar!

  15. arrami54 skriver:

    …tack, dina ord värmde mig! 😉

  16. Ping: …var inte så rädd lilla varghatare! | Varghjärta

  17. Ping: …det kom ett e-mail från en varghatare! | Varghjärta

  18. Ping: Vargattacken, en tragisk olycka. | Varghjärta

  19. Ping: ”Renvårdsverket” och Lena Ek jagar varg, igen! | Varghjärta

Kommentarsfältet är stängt.