Hiroshima. Vi har ingenting lärt…

 

Vi har ingenting sett i Hiroshima och vi har ingenting lärt…

Dina andetag är tunga, långsamma och flämtande., svåra… svåra för mig att höra, apparaterna visar att hjärtat sakta ger upp…jag håller din hand, den känns livlös, kall, vilar tungt i min nu. Men du är jag, jag är du, dina gener är mina och mina barns…

Livet överlever, förändras och kommer igen. Trots flyktigheten finns den kvar, energin och kolet, vattnet, mineralerna, allt det som bygger upp livet…
…min tanke går snabbt till frågan: ”Hur värderar vi livet, hur älskat är livet för en mänsklighet som samtidigt föraktar det, ursäktar sig falskt och längtar till ett fiktivt, sagobaserat efterliv i en brutalt trasig ”himmel”, se bara på hur lätt vi dödar en ”vän”, en fiende, eller en inbillad fiende som vargen, som främlingen eller bränner fast barns skuggor i sten emedan de fredligt vandrar till skolan, som i Hiroshima. De som var där, som såg, berättar:

– Min mors ansikte var större än vanligt, uppsvällt, läpparna var kraftigt svullna och ögonen slutna. Huden på hennes händerna hängde löst som ett par sönderslitna gummihandskar. Hon var svårt bränd på överdelen av kroppen.
– Det otäckaste av allt var några unga flickor, barn, som inte bara fått kläderna avslitna utan också huden.
– Folk kom springande från närbelägna gator. Skinnet var bränt på somliga och hängde från deras händer och hakor, ansiktena var så svullna att man knappt kunde se var ögon och mun satt någonstans. Svart rök täckte himlen.
Det var en fasansfull syn!

Det var inte ”Messias” som kom, inte den gången heller, det var döden som återigen kröp upp ur sin grop och omfamnade dem hans hunger ville samla in.

Vad gör vi av vår lilla stund på jorden, vad?

Trots att det stod bara 1100 meter från nedslagsplatsen, i eldstorm och strålning, överlevde det, allt annat var dött, bortbränt, förångat, där i Hiroshima, där bara skuggan av ”barnet i stenen” vittnade…

Där i templets skugga och med en oanad kraft kom Silveraprikosen tillbaka, alla trodde det var borta, dött, men med vårsolen kom bladen åter, det och några likadana träd överlevde ensamma i Hiroshima.
Dess lövverk viskar ständigt frågan…”Minns du Hiroshima?”


Det var på morgonen den 6:e augusti 1945 som Enola Gay släppte sin last över staden…en bomb…en bomb som skulle följas av en till, över en annan stad…
Några krigsherrar ville testa sin kraft på en redan slagen fiende. Människan när hon är som ondast, som mest meningslös, aningslöst okunnig, tanklös, dum och livsföraktande…

Hur använder vi vår tid, vårt ögonblick i evigheten….hur?

Trädet står fortfarande kvar i staden och gör så i mer än 1500 år, med sina inristade ord…”aldrig mer några Hiroshima”…aldrig mer…

Men jag undrar jag, människans minne är kort och varje generation måste lära sig på nytt., vi anar inte ens historien, än mindre livet…
Ginkgon eller Silveraprikosen har funnits sedan Perm perioden för ca 270 miljoner är sedan…en ofattbar tidsrymd och den är i princip likadan idag. ”Hoppets bärare” som den heter i Japan…det är inget lövträd, inget barrträd, även om den bär drag av båda, urträdet, det överlevande, den äldsta läkeväxten. En gåva att förvalta, liksom allt liv.
Finns vi om några miljoner år…nej, då har livet gjort sig av med det förbrukande destruktiva viruset, människan, den misslyckade felande länken, ett evolutionens misstag, som trodde sig vara en kopia, en avbild av ”Gud”! Vilken enfaldig tanke, är det inte? … att ”vi”, skulle vara Guds avbild?

Mina tankar störs av att din hand klämmer om min, tror inte du är medveten om kroppens kramper, din smärta talar, men du är tyst. Dina ögon är fortfarande slutna. Jag blåser upp papperspåsen och väntar…jag har inte så lång tid på mig, ser hur dina ögon öppnas, våra blickar möts en sista gång…
Du spänner dig, slappnar av och apparaten visar en rak linje…

Snabbt sätter jag papperspåsen till din mun, snart infångar jag energin…de få gram som var du, din själ…
Stänger med handen om påsen, smeker samtidigt din kind med den andra handen och ber sjuksköterskan som kommer in att få sitta ensam hos dig en stund…hon nickar och går diskret, tyst, ut igen.

Det är med en viss oro jag för munnen till papperspåsen, jag andas ut och öppnar påsen samtidigt som jag andas in…din själ fyller mig med de gram energi som var du. Jag har inte lång tid på mig, får inte andas…

Ditt liv passerar snabbt förbi, allt är tydligt, alla minnen, känslor…allt…när jag åter blåser in dig i påsen, vet jag, varje minne du bar, är mitt nu…
…jag mår illa, sitter länge och upplever, det du upplevde…och nej, det finns ingen Gud!
Jag lånade ditt liv, det gör alla barn och jag stal din själ en stund, bara för att riktigt få känna ditt liv också, för att fullt ut förstå vem du var, vem som gav mig mitt liv…
Jag fick uppleva även dina svåraste stunder, hur hans otrohet med din syster nästan knäckte dig, hur du spydde av chock när budet om att hon hängt sig kom, ditt hat/rädsla inför och mot mannen du levde med i över 25 år….nej, det finns ingen Gud…det är livet i sig som skapat honom, främst vår rädsla för den tomma intigheten.

Du tror du känner mig, de ögonblick av närhet, små möten…hur ärliga de än är, så anar vi bara…anar själen bakom ensamheten. Det är inte mer än så våra möten, några ögonblick av glömd ensamhet och när livslågan slocknar, när hjärnan dör…upplever du ett ljussken, det sista ljuset…resten är ett omedvetet ickevarande, som en del i energins ”blå dimma”….

Jag reser mig och går, ser inte mot det som var du, för du finns där inte längre, dina ögon bär dödens tomhet…vem sade att döden var vacker…det är den inte, den är bara en förutsättning för livet, för balansen och ibland dör jagets medvetande existens långt innan kroppen…
Väl ute i parken ställer jag mig under en Lönn och öppnar ditt bruna pappersfängelse och släpper ut dig, det liksom glimmar till och du är återbördad hem…några gram energi i kosmos…

…jag minns att jag grät vid minnesstunden, att tårarna föll mot marken när askan spreds…jag minns att jag tog av mig skonar, strumporna och gick barfota hem. Känslan och minnet är allt som är kvar av din stund på jorden och det är allt som kommer att finnas efter mig och efter dig som eventuellt läst…

…men jag insåg, att jag är inte förmer än Vargen, eller de främlingar vi fruktar. Jag är bara ett av andra däggdjur, medveten, iakttar, minns, lär, överlever, jagar, skyddar min flock och lever…är inte förmer, är inte mer berättigad…bara är…bara en liten del av livets flöde. Som du, den vackra ”Sommarfågel” som på ett språk heter Mariposas och på svenska kallas fjäril… och alla andra medvetet levande varelser.
… och med en liten förpliktelse att: Ge livet en framtid.

Jag bär på frågan, vad gör du av den tid du har här, din lilla stund på jorden?

…och har du någonting sett i Hiroshima, har du någonting lärt?

Som individ har du kanske det, men mänskligheten i stort tycks älska våldets och hatets repriser, de är många som går villigt i krig, när ”herrarna” ber därom. Det är ekonomi att förstöra, det gynnar våldets industri, ”tillväxten” och ger de rika lite mer. Herrarna minns Hiroshima, därför byggdes fler och mycket, mycket kraftigare bomber…

De behandlar vår planet som om vi hade fem, plundrar, tömmer och förstör, de fruktar ingen katastrof, inget ekologiskt haveri, ty de har en himmel som väntar…

…och de kallar det ”civilisation”!

Det blir mänsklighetens torftiga arv, en liten text på en minnessten: ”De förgiftade ett paradis med lögn”.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Hiroshima. Vi har ingenting lärt…

  1. HEMIMAMMA skriver:

    Smärtsamma men viktiga ord att ta in…

  2. arrami54 skriver:

    …mänsklighetens mörka sida, klädd i ord. Jag har lagt mycket tid på att studera den svenska högernationalismens retorik de senaste dagarna…mitt sinne blev mörkt och jag väntar mig en storm om ekonomierna i Europa och USA havererar…

    Kram.

  3. kickie skriver:

    Väldigt bra skrivet, skulle gärna tumma men hittar ingenstans o göra det.

    Ondskan kommer o går o för evigt den består. Ty det kommer alltid o finnas dem som inte vill kännas vid det goda. Vi får aldrig någonsin glömma.

    Många goa varma kramizar!

  4. arrami54 skriver:

    …ja, Hiroshima måste mänskligheten hålla i minnet så inte katastrofen upprepas!

    Kram.

Kommentarsfältet är stängt.