Det finns en lätt komik i att leva inom det svenska bibelbältet med många framstående och ”tänkande” kulturbärare med rikligt skärt och medelsvenskt välgött sidfläsk. Linjeavel befrämjar inte kunskapsutveckling, snarare får man ett folk som konservativt vill att tingens ordning är konstant oförändrade. Tanken på att till exempel låta vargen återkomma och bilda några få revir i Småland blir omöjligt. De många religiösa vill ha sin ”samvetsfrid” och lunka på i konservativ tjurighet och högmod (” – Vi vet bäst!”) i väntan på att Gud stiger ner igen och ordnar allt. Småbönder med får och jägare blir hysteriska bara de hör ordet varg.
En vanlig liknelse när vargen kommer upp till debatt är att detta rovdjur är en ohyra, en form av skadedjur, en råtta. Personligen har jag ingenting emot råttor och inte spred de pesten, den var luftburen och spreds människa till människa. Bristande hygien var en viktig orsak. Ett folk klarade sig bra, tack vare sin renlighetskultur, nämligen Romerna. Nu som då ser man ner på denna folkgrupp och då ansågs att de stod i förbund med djävulen, det var så de klarade sig från pesten skrek prästen!
…och fantasin ”Gud/Allah” ler och skrattar på sitt moln:
Vargen sågs också som ett av djävulens påfund och den skrönan lever kvar här i Smålands mörka skogar.
Ett exempel är följande insändare där Rattus rattus står som uppenbar synonym för varg:
Mitt svar blev syrligt och övertydligt ironiskt, men i ett möte med de oförstående 95% måste man ibland tillgripa övertydlighet. Jag driver ganska brutalt med ”tredje generationens Ljungbybo” och ljuger medvetet friskt. Passer domesticus spred givetvis inte pesten och inte heller placerades vargstammen ut i smyg om nätterna…även om en hel del små tramsgubbar med bössa, tror det här nere. Varken Gud eller kunskapen tycks ha stannat till i byarna här nere. Det är tur man gillar djur, personligen föredrar jag både varg och råtta framför de medelgrå små ”svennarna” här nere i ”skogen”.
(Det glädjer mig att medvetenheten om art-döden nått även den tredje generationens Ljungbybor (hänvisar till insändaren 141110). Men jag kan med glädje informera om att vårt räddningsprojekt pågår och kommer att bli mycket framgångsrikt. Vi använder samma taktik som vid återskapandet av en viltlevande stam av Canis lupus (varg), nämligen nattlig utplantering i smyg. Idag har vi nått en utplanteringsfrekvens av ca femtio vuxna och könsmogna exemplar per månad. Avelsprogrammet är framgångsrikt, de lär sig snabbt undvika fällor och gift. Besöken i svenska medelklass-skafferier lär bli allmänna, speciellt vintertid. Den ”tredje generationen Ljungbybo” har också rätt i att Rattus rattus inte spred digerdöden, det gjorde den lilla flygande gråråttan Passer domesticus! Däremot trivs Rattus rattus lika bra i väldigt små städer, som Ljungby och Hamneda, så det finns ingen anledning att fokusera på storstäderna.
Rattus rattus har också stora fördelar jämfört med andra rovdjur som Canis lupus, de äter inte småbarn och sneglar inte hungrigt på den framstående kulturbäraren med rikligt skärt sidfläsk.
Däremot ser jag ingen anledning att hålla en landsortsbaserad folkomröstning i lokaltidningarna, det är långt bättre att vi anstränger oss att hjälpa denna utrotningshotade mediaform via dubbla prenumerationer!
Sedan vet vi ju alla vad svaret blir från landsbygdsbefolkningen. De jonglerar alltid leende med patroner av varierande kaliber. Angående Rattus rattus med US 4-5 om de inte är sällsynt miljömedvetna, då leker de leende med stålhagel av kaliber US 3-4 och hävdar, liksom alltid när rovdjuren kommer på tal att det bästa, det är att sätta ett skott i råttan!)
För att få min första råtta gick jag ned på knä inför min hustru och bad. Jag gjorde så mitt på ett övergångsställe i den lokala ”rusningstrafiken”, de flesta bilisterna log överseende och trodde säkert jag friade. Kuppen lyckades givetvis, för att få upp mig och komma bort från den lätt pinsamma situationen gav sig min hustru…och jag fick köpa mig en tamråtta. Ett kul och socialt sällskapsdjur som tyvärr lever en alltför kort tid.
Varghjärta 